Game Change

3starrating

Regi: Jay Roach

Jag bestämde mig för att det här var en bra film när jag läste att Steve Schmidt sagt att det är en hårt komprimerad, men fullständigt sann, skildring av de amerikanska republikanernas presidentkampanj 2008. Han sa att han var chockad av filmen, och att det för honom var en ren ”out-of-body-experience”. Eftersom detta är något en person som Steve Schmidt inte direkt vinner något på att erkänna, talar det till filmens fördel.

Steve Schmidt var republikanernas PR-ansvarige kampanjstrateg, den närmsta rådgivaren till John McCain, ansvarig för att Sarah Palin blev vald som vicepresidentskandidat, och han spelas i Game Change av Woody Harrelseon. Om han säger att filmen visar sanningen, då är det svårt att hävda motsatsen (i synnerhet eftersom såväl McCain som Palin kallat den ”osann” utan att ha sett den ). Filmen är byggd på Mark Halperin och John Heilermanns bok med samma namn, om presidentvalet, och den skildrar hur republikanerna i svår opinionsmässig uppförsbacke ska ta sig an den alltmer populäre presidentkandidaten Obama med hjälp av något nytt, ungt, fräscht, oväntat. Schmidts och hans PR-gäng konstaterar att de behöver en person som är kvinna och har medial stjärnkraft. Bara med en människa som kan YouTubas och Facebook-lajkas har de en chans att vinna det här valet.

Sarah Palin (Julianne Moore) ser ut att vara det perfekta valet. Hon har en magnetisk, populistisk dragningskraft och tilltalar hela den republikanska väljarkåren, inte minst de hårt eftersökta kvinnliga rösterna, hon är en intuitiv talare och retoriker, hon bär på en osviklig tro på konservativa värderingar och kan stampa med foten och ryta riktigt ordentligt som vore hon tagen ur en Thatcher/Reagan-istisk våt (mar)dröm. Schmidt och hans närmaste kompanjon (Peter MacNicol) är så lyckliga över att ha hittat henne att de erbjuder henne jobbet nästan direkt. Visserligen beter hon sig lite skumt när de har sitt första möte om saken; när dom frågar om hon är beredd på att hela sitt privatliv kommer vräkas ut i media svarar hon att det minsann är tufft i Alaska, där hon kommer ifrån, också. När dom frågar om hon tror på evolutionsteorin svarar hon också, med ett litet oklart leende, att hon ”accepterar” den. Ti-hi.

Jaja, tänker dom, hon är i vilket fall för bra för att gå miste om. Det de inte vet är att de i detta tidiga skeende borde ha ställt frågorna som de utgick ifrån att de inte behövde ställa: Vart ligger Tyskland? Vad gör en premiärminister? Kan man verkligen se Ryssland från Palins hus i Alaska? Var det verkligen Saddam Hussein som attackerade New York 9/11? Varför pågår överhuvudtaget kriget i Irak? När det väl går upp för alla inblandade – eller de närmast sörjande – att Palin inte har någon koll på dessa saker är skadan redan skedd. Hon har redan blivit en medial figur och resten av kampanjen går lika mycket ut på att försöka föra fram McCain som att hålla tillbaka Palin, som blir mer och mer frustrerad över att behöva lära sig saker och blir mer och mer intresserad av att föra sin egen kampanj, helt och hållet. Filmen når en punkt då man böjar ifrågasätta om hon verkligen kan vara helt frisk, och mot sista tredjedelen finns en nästan Shakespeare-artad scen där hon med svarta ögon pressas på pudelns kärna och säger till Schmidt ”I’m gonna do what I want!”

Det är lite synd om såna här politiska filmer som skildrar något väldigt specifikt och aktuellt, eftersom de så väldigt fort känns ”inaktuella” (vilket egentligen är fel sätt att se på det, om än ett mänskligt fel); i synnerhet såhär efter valet 2012 känns ett drama om de som förlorade valet 2008 inte som en pulshöjare. Dessutom är Game Change en TV-film – gjord för HBO – och även om den vann en Emmy för årets TV-film så kommer produktionsvärdet oundvikligen ha något mer pjäsaktigt över sig, med lite för synlig rekvisita. Det känns till exempel i början svårt att komma förbi känslan av maskerad – Medan filmens TV-inslag med Obama, 60 Minutes-folket, Newt Gingrich, Tina Fey och Bill O’Reilly, är autentiska så känns Palin som ”Julianne Moore utklädd till Sarah Palin” och John McCain som ”Ed Harris utklädd till John McCain”.

Men det är fråga om en inledande suspension of disbelief-tröskel, och kommer man över den är det inga problem att följa filmen som är så pass tät och rapp att man liksom faller in i den och fastnar; detta i enlighet med en annan tendens i TV-produktioner – nämligen det att de alltid är fixerade vid handlingen. Varje scen har en inbyggd dramaturgi, som om ett reklamavbrott finns mellan scenerna och åskådaren mentalt måste ”börja om” vid varje ny scen. Detta blir ofta ett problem som gör att TV-filmer känns som mekaniska uppvisningar av oundvikliga intriger; först händer det, sen händer det, sen händer det, och vi förstår aldrig varför.

Game Change lyckas komma undan den här inbyggda problematiken genom snuskigt bra skådespelare. De lyckas ge så pass mycket liv åt sina karaktärer att man börjar känna att det finns en helt annan film under ytan, en till film; på ytan är det en rätt saklig filmversion av Palins jakt på vice-presidentsposten. Men under ytan är det en film om en kvinna vars motivationer är en hemlighet; vid vissa tillfällen ljuger hon högst medvetet, hon undanhåller information och ger sig själv fördelar som för att skjuta sig längre fram. Mot slutet verkar hon ha svårigheter att förstå hur valet kan handla om McCain och Obama och inte om henne. Hon är ju den som har fans. Hon är ju den som vill ha makt. Tycker hon själv. Alla andra – inklusive presidentkandidaterna – är bara i vägen. Antingen är hon både dum och galen, eller så har hon något slags eget rävspel på gång.

Julianne Moore antyder nog för att man ska kunna tänka båda tankar. Hon har alltid varit en underbar skådespelare, men här gör hon ett av de bästa imiterande rolltolkningar jag någonsin sett i någon film; knivskarpt balanserar hon Palins mannerismer utan att de blir karikatyr, satir eller maskerad (jfr Tina Fey, vars SNL-sketch Moores Palin tittar på vid två tillfällen – aldrig förvirras åskådaren till att tro att den verkliga Sarah Palin inte är med någonstans).

Ed Harris är också superbt vald som John McCain. Ingen annan kan som Ed Harris gestalta moraliskt tvivelaktiga män med goda hjärtan, eller goda män med onda tendenser. Han går in i McCain fullständigt och skalar helt bort sin mer grovhuggna Ed Harris-stil till förmån för den lite mulligare, snälla farbror McCain som – taktiskt nog – aldrig pratar politik i filmen utan snarare visar upp de mer romantiserade sidorna av konservatismen; inte minst är McCain i filmen en presidentkandidat som inte vill utnyttja Obamas etnicitet till förmån för populistiskt smutskastande eftersom han anser allt annat än rent spel vara under hans värdighet. Det är inte ett porträtt som gjorde att jag tyckte om McCain mer, men man kan inte anklaga filmen för att vara särskilt partisk. Den gör sitt yttersta för att vara rättvis, och skildra personerna – med brister och styrkor – som de faktiskt är/var.

Efter en högoddsarstarstart blir Game Change snart spännande och engagerande på samma sätt som man vill att ett politiskt drama ska vara. Med Julianne Moores talanger blir Sarah Palin, med risk för att upprepa mig, en Shakesperiansk figur vars motiv vi aldrig blir klara över; antingen drivs hon till vansinne, och blir paranoid, eller så har hon tagit sin chans att klättra mot Vita huset och hon klättrar som bara den, helt utan att tänka på att hon inte är tillräckligt begåvad för presidentposten och att en mandatperiod med president Palin hade varit en universell katastrof. Mot slutet antyds det att Palin var ett misslyckande från början till slut och att ”in 48 hours nobody’s gonna remember her name”. Jag tror filmen här erbjuder åskådaren en möjlighet att känna sympati med henne. Hon är, trots allt, bara människa, liksom. Beroende på politisk och moralisk läggning kommer man ge henne den sympatin eller inte.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *