Le Chef

2starrating

Regi: Daniel Cohen

Det verkar inte ha rått någon brist på franska feel-good-filmer dom senaste fem-sex åren. Om detta är en ren slump eller någon slags reaktion på finanskrisen, eller på landets sociala problem eller om allt bara är en förlängning av Sarkozy-erans dekadenta rik-medelklass-idealism finns det förmodligen olika åsikter om. Som enkel konnässör kan jag bara konstatera att vissa av dessa filmer varit bra – En oväntad vänskap – och vissa helt fantastiska – Små vita lögner – medan andra varit misslyckade och småtråkiga – Nathalie – och andra fallit däremellan. En sådan film är Le Chef, en medioker men sebar film som inte är tillräckligt dålig för att vara usel men inte tillräckligt originell eller charmig för att vara särskilt kul. Mest förundrad av den var jag över titeln, eller som jag brukar kalla det, nästa kapitel i usla svenska översättningar på franska filmer. Originaltiteln är Comme un chef, medan den engelska titeln är The Chef. Den svenska titeln, Le Chef, är alltså en fransk översättning av den engelska. Jag antar att det är bättre än Två kockar i grytan eller Oh la la, en sån kock.

Huvudrollerna spelas av Jean Reno och Michael Youn, och som den intiutive läsaren kanske misstänker så är det till stor del deras förtjänst att filmen fungerar till den mån den gör det. Youn, en relativt okänd skådespelare utanför hemlandet, har en professionell närvaro och Jean Reno är förstås alltid oklanderlig; i synnerhet i komedier, där hans annars så eleganta machismo-utstrålning byts ut till fjantig snälldumhet och en charmig klumpighet. Det är en komplimang till hans talanger att detta sker utan att man som åskådare ifrågasätter det alls.

I filmen spelar han, som titeln antyder, en kock. Denna något till åren komna herre, vid namn Alexandre Legarde, står i början av filmen inför diverse problem man som åskådare förstår ska lösa sig under filmens gång. Trots att hans restaurang är känd över hela landet, inte minst tack vare hans framträdande som TV-kock, vill ägarna få bort honom: Han har blivit för gammal. När han påpekar att de inte kan sparka honom från hans egen restaurang så påpekar hans manager att hans världsbild är passé; ”Ditt namn är bara ett varumärke, och vi äger det”.

Denna lilla odrägliga fjant – en standard feel-good-skurk vars enda mål är att, utan någon given anledning, vilja vara taskig mot folk – pressar vår vän Alexandre med en bjudning där tre viktiga kritiker ska anlända på hans restaurang. De förväntar sig något ”nytt och modernt”. Alexandre, som inte gjort en ny meny på år och dagar, får akut skrivkramp. Misslyckas han kan restaurangen förlora en av sina tre prestigefyllda stjärnor. Inget blir bättre av att hans kock-team överger honom för bättre betalda jobb i USA.

Men yngre begåvningar finns förstås, och dom kommer i dom mest oväntade förpackningarna. I det här fallet heter han Jacky (Youn) och har fått sparken från fyra jobb på fyra veckor eftersom han är besatt av matlagning; det ser inte bättre ut för honom i början av den här filmen heller, då han har svårigheter att behålla ett jobb som fönsterputsare eftersom han fastnar vid köksfönstren för att förklara för kockarna hur dom bör koka lök. Av en slump råkar Alexandre smaka hans löksoppa och ge honom en praktikplats på hans restaurang. Är käbbel och dråpligheter mellan gammal och ung superkock att vänta?

Typ, och typ inte. Le Chef är en sån där film som är så rutinmässig och dessutom så kort – 84 knappa minuter – att den liksom försvinner medan den pågår. Jacky ändrar Alexandres recept och han blir arg. Vid ett tillfälle får Jacky sparken men jag tror inte det gick en minut innan han fick tillbaka jobbet. Manusförfattaren och regissören Daniel Cohen arbetar verkligen snabbt.

Lite för snabbt, skulle man nog kunna säga. Den här filmen hade inte skadats av någon slags vitamininjektion, eller varför inte en sockerchock någonstans i mitten. Den tar sig passivt fram genom olika obligatoriska stationer utan att man riktigt får någon känsla för det som händer. Vissa skämt går en förbi, medan enstaka fungerar på grund av skådespelarna. Ett bra exempel är den där uråldriga nu-klär-vi-ut-oss-i-kvinnokläder-för-att-smyga-oss-in-i-fiendens-område-sekvensen, som här görs på ett roligare sätt än vad någon film gjord i vår tid förtjänar. Jag saknade också en mer kulinarisk dimension. För att vara en feel-good-film som handlar om mat känns den ganska torr. Här finns inga typiskt franskt matorgasmiska sekvenser som det fanns i till exempel Betty Blue eller till och med en i sammanhanget jämförbart medioker film som Franska nerver (som handlade om choklad). Det är ett billigt trick, förstås, att charma publiken med rent pavlovska trick men varför inte? Om man nu gör en komedi om en kock ser jag inte riktigt problemet.

Det värsta med filmen, och det som liksom ”avslöjar” dess undermålighet, är två stendöda sidointriger innefattandes Alexandres dotter Amandine (Salome Stevenin) och Jackys flickvän Beatrice (Raphaelle Agogué). Detta är två riktigt symptomatiska thankless-female-karaktärer; Beatrice är gravid och ogillar att Jacky jämt får sparken, så när han får praktikplatsen hos Alexandre berättar han inte det för henne utan ljuger ihop att han fortfarande putsar fönster (för då tjänar han fortfarande pengar; praktikplatsen är ju, hemskt nog, obetald). Tanken att Beatrice skulle gilla Jacky mindre om han gjorde något som inte gick ut på att bara tjäna pengar, är troligen mer osympatisk än Cohen förstår. Ännu värre är det för den försvinnande bleka karaktären Amandine, som ska doktorera i rysk litteratur och förväntar sig att Alexandre ska dyka upp på hennes opposition. Gäsp. Spelar det här någon roll? Kommer någon bli en bättre, mer lyhörd människa i slutet av allt det här? Kommer Jacky och Alexandre lyckas äta kakan och behålla den – dvs. kommer kvinnorna acceptera männen som de ”är”, bara de får gnata klart lite först… bien sûr!

Sådana stereotypa konventioner är dock inget ovanligt för den här typen av filmer – i synnerhet inte i franska, även om jag låter alla slutsatser därav bli odragna – och det är saker man tenderar att se förbi om filmerna har nog med själ, hjärta och passion. Men Le Chef är inte den filmen. Det är en typisk lättviktarfilm, inte direkt gjord med någon större inlevelse, inte direkt någon smaksensation; faktiskt inte alls långt ifrån upplevelsen av att gå till en medioker restaurang. Inredningen är bra – Jean Reno står i köket och ser glad ut – men det mesta på tallriken smakar i slutändan kofta.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *