Modig

3starrating

Regi: Mark Andrews, Brenda Chapman, Steve Purcell

Prinsessan Merida har det inte lätt. Fastän hon är en hejare på att skjuta pil och älskar att rida runt i skogen på dödsföraktande äventyr är hon fast i den sitsen att hon är en prinsessa i en Disneyfilm. Hon har åttio år av traditioner i ryggen, och det är inte det lättaste att bryta sådana saker. Fastän Modig är en film som följer många urgamla Disneyfilmsregler är det också en film som i slutändan vill ta några steg bort från de konservativa kärnfamiljsidealen som sedan 1937 varit standard för dessa filmer och det gör den till en mycket tacksam och ganska befriande film. Bättre sent än aldrig, right?

Merida må vara en till synes okonventionell Disneyprinsessa i ett till synes okonventionellt Disneykungarike; en medeltida borg omringad av urskog. Alla pratar med skottländsk brytning, men jag antar att det inte ska utspela sig i Skottland utan i Landet Långt Bort i Fjärran Scotland Version. Med gigantiska röda lockar och besjälat tomboy-beteende lägger Merida upp pilbågen på matbordet där hennes pappa, den gigantiska kung Fergus, är i färd med att äta upp trettio rådjursben och hennes mamma, drottning Elinor, artigt påpekar att prinsessor inte har sina vapen på matbordet. Tänk en Disney-variant av Ronja Rövardotter, så är ni inte långt borta.

Men Merida har fortfarande samma problem som Askungen, Törnrosa, Ariel, Jasmine, Belle och så vidare – hon är fångad i slottet, tvingad till kungarikets traditioner, betingad att säga ja till en friare (vilket blir svårt eftersom detta kungarike endast har tre friare att erbjuda; en utan hjärna, en utan hjärna och ytterligare en utan hjärna) och utelåst från Den Stora Vida Världen Där Ute, oförmögen att välja sitt eget öde. Or so they thought!

Efter att ha lackat ur på sin mamma en gång för mycket tar Merida sin häst och flyr slottet, för att inte långt därefter stöta på en häxa i en sån där liten stuga där Disney-häxor tenderar att bo. Ungefär som Ariel i Den lilla sjöjungfrun hoppas hon på att en förtrollning kan ge henne friheten; Hon ber häxan om en förtrollning som kan ”ändra” hennes mamma och häxan lovar att om Meridas mamma äter en bit av denna förtrollade kaka så kommer hon definitivt att förändras… Men när var senaste gången Disney-häxor gick att lita på, i synnerhet när dom erbjöd saker att äta?

Resultaten blir förödande men jag ska inte avslöja exakt vad som händer med Meridas mamma för jag kan skriva under på att överraskningen är riktigt stor – och vart filmen tar vägen därefter är också oväntat. Det här är inte en film om en prinsessa som söker kärleken att finna i slutändan á la reaktionära kärnfamiljsideal – vilket trots allt alla Disneyfilmer, även 80- och 90-talsfilmerna mynnat ut i. Den här filmen har varken någon riktig skurk eller något riktigt kärleksobjekt; den har överhuvudtaget inte någon manlig hjälte, direkt, utan det är en äventyrsberättelse om och med en mor och dotter och lärdomen att vi faktiskt måste välja själva hur vi vill leva våra liv. Titeln har en poetisk klang: Det krävs att man är modig om man vill vara självständig här i livet, och gå emot gamla tiders dogmer. Det är en alldeles utmärkt sedeslära för barn idag.

Det är inte en alldeles perfekt film, framförallt känns den inte hundra procent organisk. Det kan vara den felfria animationens fel, men jag kände då och då att intrigen följde den visuella logiken hos ett TV-spels-RPG lite för mycket; Merida följer små blåa bollar i skogen, hamnar inför gåtor att försöka lösa och avbryts då och då av en sån där svepande tagning som sjunker ner från ovan för att befästa en ”ny” miljö, ungefär som ett intro. Men jag antar att jag nitpickar. Jag antar att det även vore en nitpick att inte förvänta sig av ett företag som Disney att inte rida på kontemporära vågar – främst den medeltida fantasyvågen som sedan Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi överlevt oväntat länge, via filmer om Antikens myter, Twilight, superhjältar som Thor, TV-serier som Game of Thrones och, well, nu Peter Jacksons kommande Hobbit-filmer igen.

Eftersom filmen också är, på många sätt, en traditionell Disneyfilm är den bara så originell den under omständigheterna kan vara. Mycket av intrigens formalia känner vi igen från andra Disneyfilmer – hela finalen i Modig till exempel är en variant av finalen i Skönheten och odjuret, fast med mindre allvarlig dramatik och lite mer humor. Den som väntar sig en sån där ”smart” och liksom ”modern” film i stil med Upp eller Wall-E – det är ju trots allt även en film producerad av Pixar – hittar den inte i Modig. Man får komma ihåg att Pixar och Disney – trots att de står i allians med varandra – också utgör två traditioner. Den ena (Pixar) började i och med Toy Story 1995 och är därför relativt ny. Den andra (Disney) har funntis nästan lika länge som filmmediet och har en hel historia att kämpa med att försöka revidera och förnya. Modig är ett bra exempel. Den är så pass välbekant att man inte riktigt kan kalla den fantastisk, men den är så pass originell att den är sevärd för den som beundrar animerade filmer – och dessutom en uppmuntrande ”familjefilm”, i det att den skickar ut de rätta signalerna.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *