Bio: Argo

argo

3starrating

Regi: Ben Affleck

Om Argo ska vinna några Oscars så ska den vinna Oscars för sin klippning. Det var länge sedan jag såg en film som var så spännande samtidigt som den var så förutsägbar. För Argo, om något, är inte en nyskapande eller originell film – på detta plan vill jag påstå att den är märkligt hyllad; det är en väldigt typisk amerikansk film, på många sätt. Men den ser lite ruffigare ut, och framför allt är den klippt på ett sådant sätt att en åskådare – förutsatt att man är med på noterna – inte kan låta bli att drivas med i intrigen.

Storyn utspelar sig under gisslankrisen i Iran 1980. För de outbildade hipsters som inte vet vad det innebär så hölls amerikanska diplomater fångna i det iranska konsulatet i över ett års tid i samband med den iranska revolutionen i och kring samma tid – Argo koncentrerar sig dock på de sex som lyckades ta sig därifrån och hitta ett gömställe på den kanadensiska ambassaden. Det är en spionfilm så till vida att den går ut på att hjälten Tony Mendez (Ben Affleck) har i uppdrag att ta sig in i Iran, kontakta dessa sex fångar, och ta sig ut därifrån med dom, helt utan att något går fel. Till saken hör att Tony är proffs på att lösa sådana här situationer.

Så han löser situationen genom att – mot sina befäls bättre förslag – låtsas vara en filmproducent. Detta utspelar sig 1980 och science fiction-genren blossar så it would make perfect sense, eller så, att ett Hollywood-team skulle ta sig till Iran för att leta ökenmiljöer att filma ett sci-fi-epos vid namn Argo på. Denna befängda idé tycks vara den bästa CIA har att gå på så Tony får skapa denna påhittade film – tillsammans med en idag bortglömd sci fi-producent vid namn Lester Siegel (Alan Arkin) och den legendariska make-up-experten John Chambers (John Goodman) – för att sedan ta sig till ambassaden i hopp om att myndigheterna inte ska lista ut hur det hela egentligen ligger till.

Argo är en film som man inte riktigt har så mycket att säga om i en recension; man kan mer konstatera dess för och nackdelar. Det är en tät och samtidigt ganska rolig – kort sagt underhållande – spionfilm, och på den nivån är den sevärd för vem som helst. Den har samtidigt brister som åtminstone jag anser vara så pass påtagliga att jag inte kan förstå att de hyllande kritikerna kunnat se bortom dem. Men, okej, first things first.

Ben Affleck har regisserat den här filmen och han har gjort det på ett habilt sätt. Han är inte en dålig regissör. Han låter oss veta att filmen utspelar oss på 70/80-tal genom etableringsbilder på askoppar (folk röker inomhus!) och telefonkiosker (det fanns inte mobiltelefoner!) och fästän en bättre regissör – som medproducenten George Clooney – hade gjort detta mindre uppenbart kan man fortfarande säga som så; det är en habilt regisserad film. Den fungerar. Affleck själv är helt okej i huvudrollen och det gäller för de andra skådespelarna i filmen också. Fastän de sex gisslan på kanadensiska ambassaden – gömda av en diplomat spelad av Victor Garber från Titanic – är lite för tunnsådda (och gnälliga) karaktärer för att åskådaren ska lära känna dom förstår vi att dom är i fara och det räcker för att filmen ska fungera. Dessutom har Arkin och Goodman uppenbarligen hur roligt som helst i sina Hollywood-roller; ”So” säger make-up-legenden John Chambers i Goodmans gestalt, ”you want to come to Hollywood, act like a big shot without actually doing anyhing? You’ll fit right in!”

Ett tag går Argo en balansgång mellan någon slags seriös politisk thriller och lekfull typ av självmedveten Hollywood-komedi, men den reparerar sig själv ganska fort. Så fort man som åskådare inser att det är Tony, Afflecks karkatär, man ska följa så gör man det. Och så fort han tar sig till Iran så är man med honom på färden, fastän man misstänker hur det ska gå i slutändan.

Den sista tredjedelen av Argo är – i brist på bättre ord – skamlös. Inte minst är den så politiskt naiv som bara en amerikansk film kan vara, och ur en rent postkolonial vinkel är sista sträckan av filmen en pinsam uppvisning schabloner med ondskefullt stirrande, militanta vakter på flygplatsen som bara kan säga ”شناسایی!      ”شناسایی ! عجله! ”

Men det är också en skamlös sista tredjedel eftersom filmens utgång är uppenbar – den är bara klippt på ett sådant sätt att spänningen dras ut och ut och ut och ut tills man är redo att kissa på sig och rullas hem i en liten vagn.

I slutändan är inte Argo den politiska thriller som Ben Affleck – och vissa väldigt generösa kritiker – vill att det ska vara. Men det är en en ganska spännande och inte så lite underhållande film som håller ens uppmärksamhet intakt från början till slut. Den förenklar en historisk situation, och forcerar fram ett spännande tempo på ett sätt som på sätt och vis inte går att ifrågasätta. Jag var inte överförtjust i filmen – som i grund och botten är rätt ytlig – men den har sina förtjänster.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *