Bio: Amour

amour

3starrating

Regi: Michael Haneke

Michael Haneke är en regissör som nu nått den kritiskt hopplösa punkten i sin karriär då hans filmer blir hyllade av ingen annan anledning än att att han gjort dom. Det är till exempel symptomatiskt att den är etta på DN:s lista över årets bästa filmer följt av Wes Andersons tradiga Moonrise Kingdom – också en film hyllad by default, för att Wes Anderson gjort den. Överhuvudtaget är det omöjligt att hitta en enda negativ recension av AmourHanekes redan bejublade andra Guldpalmsvinnare, men vad värre är; det är svårt att hitta en enda kritiskt nyanserad recension av den. Det är som att Hanekes idé, manus och regi accepterats på förhand och därefter ”bekräftats” som ”mästerlig”. Så, fastän det är en bra film, tänker jag ta tillfället i akt att erbjuda en mer besk kritik på Amour.

Ja, jag säger att det är en bra film och det stämmer tekniskt sett – den är naturligtvis oklanderligt gjord och filmens tre karaktärer är gestaltade av tre exceptionella skådespelare. Men den är knappast en av Hanekes bästa filmer och jag tycker inte den fungerar på det sätt det är tänkt att den ska fungera på – främst av allt är den inte särskilt ambitiös. Det är en liten film, ganska tunn, och den gränsar rentav till det banala.

Som alla/många vid det här laget vet handlar filmen om det åttioåriga paret Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva). De är ett par sedan länge pensionerade musiklärare, de har levt tillsammans hela livet och de tycks trivas i sin harmoniska överklasstristess på ett okomplicerat sätt. Filmens krux är att Anne får en stroke och därefter blir alltmer dement för att långsamt gå under i en hastigt utvecklande Alzheimers (tror jag man ska förstå det som). Georges ser det som sin plikt att ta hand om henne själv och inte placera henne på något slags hem. Isabelle Huppert har en biroll som deras dotter, en till synes fyrkantig och nyliberal människa som berörs av hennes mammas sjuka – på något sätt, i alla fall, hon börjar gråta och så.

Eftersom alla Hanekes filmer mer eller mindre är en attack på Hollywoods emotionalism, och eftersom de alla är mer eller mindre existentialistiska och anti-humanistiska, så har man ansett att Amour är en överraskande rörande och gripande film. Jag antar att detta har att göra med Annes hjälplöshet, och Georges villighet att vara vid hennes sida och att dom båda är så gamla. Det blir liksom ”gulligt” innan det – i takt med att hennes tillstånd går utför – blir ”gripande”. Vissa har talat om att Haneke ”strikes a deep humanistic vein” (källa) och andra har sagt att Haneke ”[is] turning a new leaf” (källa). Samtidigt tycks vissa recensioner, parallellt med att de hyllar Haneke för att han är Haneke, tala om filmens ”kraftfulla” statiska kameravinklar och ”förrädiskt enkla berättande” som om de aldrig sett en av hans filmer förut.

På det stora hela är Amour en ganska typisk Haneke-film, om än i en mer konventionell inramning. Den här gången är det sjukdomen som är det ”perversa” inslaget, och attacken mot åskådaren (Haneke attackerar alltid sina åskådare) kommer i och med möjligheten att sympatisera med karaktärerna – vilket Haneke vrider om i ett krasst och ganska förutsägbart slut, som verkligen inte gör att filmen går att se som ”humanistisk”. Fetischerad genom större delen av filmen är Annes sjuka, bleka, åttioåriga ansikte och hennes gaggighet och hjälplöshet vars natur Haneke behandlar realistiskt men också objektifierat – det är fasan över ålderdomen, skräcken i sjukdomen, den oöverkomliga förnedringen i att vara gammal och sjuk som Haneke, den här gången, är inne och kletar med. Han gör det förstås utan skräckstråkar, utan lika naket och sakligt som man kan föreställa sig – men det gör perspektivet inte mindre övertydligt åskådarfientligt. När hon inte kladdigt matas med hakklapp eller i dement trance sjunger gamla barnsånger – givetvis i absurt utdragna scener – går Georges omkring och muttrar för sig själv utan att vi får veta någonting om honom som karaktär – förlåt, som människa. Inte heller Anne är en människa. Hon är en karaktär i en film och hennes enda egenskaper är att hon är Gammal, Sjuk och Hjälplös. Tyck nu synd om henne – och känn fasa!

Att inte låta karaktärerna ha någon bakgrundshistoria – en av de mest centrala bristerna i filmen – var ett medvetet val av Haneke, som ansåg att det gjorde det lättare för skådespelarna. Jag förstår inte hur han tänkte. Visserligen är de två legenderna Trintignant och Riva alldeles fantastiska – men de är också fantastiska skådespelare, och det finns ingen anledning att tro att de inte skulle behärska karaktärer med en riktig historia, specifika personligheter; filmen kunde kort sagt vara ett drama. Men, okej, Haneke gör inte sådana filmer.

Problemet är att Amour är en film som nästan bara kan fungera som ett karaktärsdrama. Som självmedveten, kulturell protestfilm – vilket alla Hanekes filmer är – håller den helt enkelt inte riktigt, eftersom karaktärerna är alldeles för intressanta och skådespelarna alldeles för bra, vilket gör att man som åskådare gärna vill veta mer om dom; det ligger liksom i en sån här films natur. Haneke har tidigare använt uppgång och fall-strukturen han använder i Amour – kanske som bäst i Den sjunde kontinenten (1989) – men exploaterandet av sjukdomen blir här lite för hjärtlös och skev för att fungera som ”shock value”. Slutresultatet är att Amour inte är en deprimerande utan typiskt deprimerande Haneke-film, mer bekant än överraskande.

Andra hyllningar filmen fått är dock just inramningen av karaktärerna. Som åskådare befinner vi oss tillsammans med Anne, Georges och (då och då) dottern Eva i parets lägenhet och vi får aldrig veta något om dessa karaktärer utan vi möter dom bara och registrerar vad kameran registrerar.  Men istället för någon slags psykologisk hyperrealism känns filmen istället påtagligt mycket som en filmad pjäs. Faktum är att filmen nästan är en filmad pjäs. Haneke, som inte gjorde en långfilm för bio förrän i nämnda film från 1989, började sin karriär som dramatiker. Det är pjäsförfattaren i honom som gjort Amour och det är också det som förklarar de många stillastående tagningarna av interiörer, den avskilda lägenheten (scenen), de teatrala dialogerna mellan karaktärerna, avsaknaden av bakgrund och nyanserade karaktärsdrag, bristen på någon slags filmisk dimension. (Annat än i en odisciplinerad och småfånig drömscen där Haneke tydligen begår brott mot sina egna principer och rakt av lånar konventioner från amerikanska skräckfilmer).

Nu kanske det låter märkligt att jag gett en så pass sträng kritik mot en film jag anser är ”bra”. Det har förstås att göra med att allt är relativt. Hade jag sett den här filmen på tal om ingenting, utan att veta vem som hade gjort den, hade jag på ett mindre komplicerat sätt kunna konstatera att den är helt klart ambitiös och begåvad – om det hade varit en film av en debutregissör till exempel. Inte nog med att skådespelarna är så bra – och det är faktiskt deras prestationer som främst gör filmen – utan regin, sättet scenerna är genomtänkta på, är ju uppenbarligen medvetna och självsäkra. Nu är det en film av Haneke, och som en sådan är det inte en av hans bättre; den saknar de dimensioner som hans bästa filmer har haft, och den är jämförelsevis mer platt och enkelspårig, såsom hans sämre (typ den magstarka men psykologiskt svaga Bennys video). Och i vilket fall som helst hade jag sett den och, som nu, kommit att tänka på Ingmar Bergmans Viskningar och rop Bille Augusts En sång för Martin, kanske till och med en sån där hemskt sentimental och ”förljugen” amerikansk film som I Am Sam (2002) där Sean Penn fiskade Oscars. De var filmer som handlade om vad de handlade om – Amour är en film som inte handlar om kärlek, utan ens förväntningar om kärlek och sättet dessa förväntningar kan användas mot en åskådare. Det gör förstås inte filmen dålig. Jag har bara sett det förut, i bättre filmer av Haneke, och Amour lämnade mig oimponerad och lite trött.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *