De bästa filmerna 2012

Årsbästalistor är alltid väldigt svåra att ha att göra med av den ”enkla” anledningen att filmer släpps vid lite olika tidpunkter på olika ställen. Man måste därför klargöra hur och under vilka omständigheter ens urval gått till – Det låter måhända nördigt, men så är det. Därutöver har jag svurit en del åt att Tarantinos Django Unchained inte kommer förrän i januari och Paul Thomas Andersons The Master inte förrän i februari 2013. Oavsett svensk release ser jag inte sådana större filmer som tillhörandes 2013 utan som filmer från 2012 – och det är därför jag inte har med finfina filmer som The Artist eller Take Shelter på den här listan. De gick på bio i Sverige i år men de ”tillhör” 2011 och jag har svårt att komma ifrån det. Samtidigt, som den här listan illustrerar, kan det motsatta gälla – Om jag sett en bra film som i ursprungslandet släppts tidigare men har kommit till Sverige i år så tar jag tillfället i akt att inkludera dom på 2012 års lista. Såsom alla listor av det här slaget kommer denna också modifieras, troligen ganska snart. Kan jag vara hundra procent övertygad om att Django och The Master kommer vara två av årets tio bästa filmer? Eller: Kan jag vara säker på att varken Cloud Atlas eller The Hobbit är det? Nej, givetvis inte. Fram tills i skrivande stund hade jag kunnat satsa pengar på att Hanekes Amour skulle vara med på topp 5, men nu blev det inte så. Oddsen är förstås fortfarande goda för alla kommande top ringer-filmer som jag inte sett – inklusive flertalet intressanta titlar som gått festivalrundor och vars svenska releasedatum står skrivna i stjärnorna – men om inget annat får de dyka upp på nästa års lista. Hursomhelst, följande är den provisoriska listan över de tio bästa filmerna år 2012; i framtiden kanske de tolv bästa*, den som lever får se.

 

(EDIT: Obs, se längst ner på sidan för reviderad lista)

 

killer joe

10. Killer Joe

William Friedkin visar återigen att han kan konsten att greppa tag om en publik och föra den igenom en mindre trevlig, men fortfarande oklanderlig, mental berg- och dalbana. Killer Joe är inte en film för alla – den är våldsam, pervers och mer eller mindre störd – men den är gjord på ett sådant fantastiskt sätt att den inte går att förneka. Juno Temple är oförglömlig och Matthew McConaughey har eventuellt aldrig varit bättre. Intrigen är en förvriden film-noir i Texas, en variant av den där ödesdigra storyn där två mindre begåvade killar kommer på den briljanta idén att ha ihjäl någon för pengars skull. Resultatet blir riktigt stökigt. Och kladdigt. Och våldsamt. Och sinnesberövat. Samtidigt, mitt i alltihopa, är filmen en intelligent satir över den amerikanska högern. Det hela är en riktigt fet Texas-stake, för den som är redo att sätta tänderna i den.

 

fotnot 2012

9. Fotnot

Kanske årets verkliga doldis. Ett israeliskt drama om far och son inom akademin; den yngre är ett begåvat stjärnskott och den äldre är en bitter och autistisk gubbe. Dramat är av ett sådant slag att det utvecklar sig efter att vi lärt känna dom ordentligt och det är en film av den gamla hederliga skolan, så till vida att den kräver att åskådaren lyssnar och är medveten om vad som pågår i bild. Mycket av det som händer i huvudet på gamle gubben Eleizer måste vi förstå utefter våra tolkningar – han själv lever i sitt mentala ”fort” – men det är i slutändan väldigt tillfredsställande och inte så lite gripande. Som jag uttryckte det när jag recenserade filmen: ”Filmen slutar på en punkt då alla sitter i skiten, och dom har hamnat där på grund av sin fåfänga och sin ovilja att vara ärliga med varandra. Det är egentligen tragiskt, men det kommer med en svart komik och en allmängiltig mänsklighet som fastnar i huvudet långt efter att filmen slutat.”

 

the awakening

8. The Awakening

En oerhört ambitiös och omedelbart underskattad film som jag verkligen tyckte om. The Awakening har, det märks redan i titeln, en nedärvd tradition från de gamla brittiska spökfilmerna om hemsökta hus men denna film har ambitionen att göra Den Ultimata Gotiska Spökfilmen med en hel del freudiansk tematik och en intrig som ständigt låter åskådaren ifrågasätta och gissa sig till vad som ska hända härnäst. Intrigen vecklar ut sig till ett allt bredare psykologiskt lapptäcke och medan filmen samtidigt är oerhört spännande är den också psykologiskt intressant och mångsidig på enormt många flera sätt än en vanlig film av det här slaget. Rebecca Hall är fenomenal i huvudrollen, miljöerna perfekt dekadenta och intrigen i sig blir bara bättre och bättre och håller åskådaren i undran ända tills de sista bildrutorna.

 

promme

7. Prometheus

Årets kanske mest deprimerande popkulturella signal är backlashen som mötte Ridley Scotts ambitiösa och tematiskt intelligenta Prometheus. Jag, som inte hade direkt höga förväntningar, blev tämligen tagen av denna film som förutom sitt vackra foto, sin kusliga och kosmiskt likgiltiga stämning, de originella och genuint överraskande inslagen i intrigen (typ den genast oförglömliga auto-abort-sekvensen), och den mysigt gammeldags förenklade sci-fi-serietidnings-logiken var en film med en intakt tematik. Det var en modern Hollywood-film som faktiskt handlade om något specifikt. Till skillnad från Christopher Nolans pusselfilmer – där de narrativa beståndsdelarna i sig är vad folk blir imponerade av, fastän de är helt osammanhängande och innehåller tom luft – har Ridley Scott något på hjärtat i Prometheus som är ”en film som handlar om människans relation till liv och död, tro och atiesm, sin skapare och sin avkomma”. Jag såg Prometheus på bio alldeles innan backlashen och jag beslutade mig för att vila mitt sinne ifrån den. Jag såg sedan om den på BluRay med tanken att skriva en till recension, en efter uppståndelsen – Men det visade sig att jag kunde ställa mig bakom min första recension till punkt och pricka. Jag tyckte rentav om filmen ännu mer en andra gång. Det enkla svaret till de som sökte någon slags kausal logik i filmen är att dessa saker inte spelar någon roll, de läser inte filmen på rätt sätt och de är inte intresserade av vad den försöker vara. Jag står fast vid min första känsla, då den inte lämnat mig. ”Jag tycker det är alldeles rimligt att se Prometheus som en högklassig science fiction-film. Den är intelligent, spännande och välgjord och den tar tillbaka genren till vad den ursprungligen handlar om – Känslan av att baxna inför universums mysterium, spänningen i att utforska det okända, de oändliga möjligheterna den lilla människan står inför på en kosmisk skala.” Prometheus är inte en film att jämföra med Blade Runner eller 2001 utan snarare Forbidden Planet (1956). Förstår man inte det så bör man engagera sig för att tänka om, och åtminstone se filmen för vad den är.

 

små vita lögner

6. Små vita lögner

Den här filmen har alltså den förhållandevis låga placeringen sjätte plats. Det är återigen ett bevis på att allt är relativt. Små vita lögner är kanske inte ett mästerverk. Den är kanske inte alls ett mästerverk. Men om det var någon film jag verkligen gillade – ja, jag föll för den som en frankofilfura – så var det denna film. Små vita lögner handlar om ett kompisgäng som varje sommar åker ut på landet tillsammans och semestrar ihop i några veckor. Katastrof inträffar dock när kompisgängets festligaste prissar – Ludo (Jean Dujardin) – råkar ut för en trafikolycka och hamnar på akuten. Med något dåligt samvete beslutar de sig för att åka på sin semester i alla fall, men blir det samma sak utan Ludo? En av filmens subtila poänger är att vi inte känner dessa karaktärer sedan tidigare så vi får studera dom bäst vi kan – och jag menar det verkligen. Filmen har ingen direkt intrig, utan är en två och en halv timme lång skildring av vänner som äter och dricker tillsammans, åker vattenskidor, grälar, gör slut och blir ihop, får panik på grund av gamla oförätter och det hela var för min del en sociologisk upplevelse av hög kaliber. Så märkligt gripande var den här filmen att jag såg om den flera gånger under året för att försöka förstå vad som var så fascinerande med den – Men jag kom bara fram till samma sak. Det är en film som handlar om livet, om människor och hur vi människor faktiskt beter oss mot varandra. Av alla franska feel-good-filmer som kom i år – inklusive den framgångsrika exporten En oväntad vänskap – var det utan konkurrens Små vita lögner jag oavbrutet återvände till. Jag kan återigen bara hänvisa till vad jag skrev när det begav sig: ”Det är en film som lyckas fånga det där som filmer nästan aldrig lyckas med, känslan av livet som det är, människor som vi är, hur vi beter oss i grupp under dom korta sommarmånaderna där vi försöker slappna av och ha roligt och försöka skratta åt oss själva och hoppas på att få tur med vädret. Det är tråkigt om det låter banalt, för jag fann det vara oerhört storsint och gripande.”

 

äta sova dö

5. Äta sova dö

Svensk film är som ett skadeskjutet eller närapå utrotningshotat djur. Om svenska filmer inte härmar amerikanska på ett patetiskt sätt, så försöker de medvetet eller inte följa traditionen från vårt Bergmanland och göra styltiga, teatrala draman som bara blir patetiska och ofrivilliga såpoperor. Men ibland, då och då, finns unga filmskapare som Lukas Moodysson eller Gabriela Pichler som gör en film som Fucking Åmål eller en film som Äta sova dö. Visst, ibland kommer det andra debutanter som också är rätt begåvade – som Apflickorna, en rätt begåvad film – och vissa har så mycket konceptuell stil att de glömmer bort allt annat (jfr Play). Men det är svårt att göra film i Sverige, det är svårt att få till det så att det liksom blir helt rätt och oklanderligt. Men så kommer en film som Äta sova dö, en film som förtjänar sina hyllningar och ”har ett manus skriven rakt ur hjärtat och varje ord sitter där det ska, den är regisserad med en organisk känsla för hur saker på film blir kännbara och trovärdiga, alla skådespelare förstår vad de håller på med och, se där, som alla filmer som gjorts rätt så flyter den, för att sedan lyfta”. Den närgångna, men autentiska och aldrig helt klaustrofobiska, skildringen av hur unga Rasa i skånska vischan får sparken från grönsaksfabriken och tvingas hitta sig själv i ett samhälle där ingen är behövd, är inte bara en stenhård och stundtals vacker och poetisk film i sig självt utan även en möjlighet att andas ut i själen. Det här är nämligen en film som förstår precis vad som är fel med Sverige i dag. Vart problemen ligger och vart de inte ligger. Och överlag, hur det känns att vara ung i dag och växa upp i Sverige år 2012. Det är en film som fucking jävla känns.

 

faust 2011, 2012

4. Faust

Det finns inget jag kan säga om Aleksander Sokurovs underbart bisarra, perfekt förvridna och makabert fascinerande, helt oförglömliga Faust som jag inte redan sagt. Jag har fortfarande inte sett om den, nämligen, och såvida jag inte skriver en längre text om den i framtiden så får min recension vara nog för tillfället. Berättelsen om Faust och hans möte med Mephisto har här mer med James Joyce och David Cronenberg att göra än med Goethe och den åksjuka berättelsen låter sig aldrig förklaras; lika färgstarkt som kameleontiskt förblir Sokurovs film ”trång, klaustrofobisk och hysterisk, full av dunkel, sjuk energi och insprängd med oförglömligt bisarra och makabra scenarion”. Det här är den film jag sett i år som jag inte riktigt hämtat andan ifrån än.

 

holy-motors

3. Holy Motors

Och jag tror att ju längre upp i listan vi kommer desto svårare har jag för att finna ord för filmerna. Det finns så mycket man skulle kunna säga om Leos Carax Holy Motors att jag inte ens bemödade mig i min recension: Jag tog bara ett par djupa andetag istället och skrev några första reflektioner. Det är en metafilm som handlar om vår världs digitalisering. Det är också en film om en karaktär i en film som vet om att han är en karaktär i en film. Jag nämnde det inte i recensionen men det är också en film om ensamma limousiner, schimpanser som är hemmafruar i villaområden, konsten att ha ihjäl sig själv och inte bli mördad på samma gång; en fin liten film om faderskap, en grotesk monsterfilm om skönheten och odjuret, en sorglig berättelse om en clown i sitt livs egna baksäte – en oförglömlig film om film, om konstens roll i samhället, om den kulturella människan, om människans behov att fly sig själv, att förstå och lida igenom sina känslor av lycka och sorg. En film som sprängde min hjärna.

 

aftershock

2. Aftershock

Tidigt i år, februari mer exakt, släpptes denna kinesiska film direkt på DVD. Den handlar om jordbävningen i Tangshan år 1976 och hur den skilde en familj åt – en familj som sedan blev två familjer, på varsin sida av landet – och om hur de går i cirklar kring varandra för att mötas i ännu en jordbävning, trettio år senare. Denna oerhört mäktiga och gripande film gjorde djupare intryck på mig än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig ens när jag skulle skriva min recension: ”Jag är inte helt säker på vad jag vill säga om den här filmen, eller hur jag ska uttrycka mig. Helst skulle jag vilja slippa behöva förklara, det vill säga avslöja, någonting om vad filmen handlar om eller varför den är bra – för jag kan ändå inte förklara på detta utrymme alla filmens kvalitéer – utan helst skulle jag bara vilja kunna tvinga alla läsare att se filmen istället. Vad kan jag säga? Det är en film som handlar om jordbävningar och livsöden. Den har påtagligt hög budget. Den är också en historieskildring. Den börjar onsdagen den 28 juli i Tangshan. Den slutar år 2010, med jordbävningen i Sichuan i färskt minne. Den handlar om en familj som skiljs åt utan att de vet om det. De lever liv på olika håll. Det är mycket lidelser. Katharsis i slutändan. Sekvenserna som skildrar katastroferna är mycket välgjorda. Sista scenen utspelar sig på en kyrkogård; det är en ledsen scen. Ingen är död. Det är en glad scen. Filmen är en emotionell berg- och dalbana men håller sig ständigt på en nivå där man, bara helt enkelt som människa, ständigt är med de människorna som filmen handlar om. Låter det här på något sätt intressant så råder jag eder att sluta läsa det här och se den här filmen. Extra varmt rekommenderas den till verkliga empatiker, och människor som är speciellt intresserade av hur människor och människors liv faktiskt fungerar.”

 

palme

1. Palme

Inte bara en utomordentlig dokumentär utan en välgörenhetstjänst för hela landet; denna film är inte bara berättelsen om Olof Palme utan en upplysningsfilm för yngre generationer i akut behov av den allmänbildning jag av egen erfarenhet vet att den svenska skolan idag inte ger. Många har vittnat om hur starkt de blev påverkade av den här filmen när de såg den på bio, och jag var en av dom. Jag har inte mer att säga om den just nu, annat än att jag ser fram emot den förlängda TV-versionen som ska gå på SVT i december. Det är årets bästa film – av vad jag har sett – så uppenbarligen är det en film jag anser alla borde se. I övrigt kan jag bara återge min ursprungliga recension:

Den nya, och egentligen den första ordentliga, dokumentären om Olof Palme som går på bio nu är en överväldigande upplevelse. Jag tror jag på någon latent nivå väntat på den här filmen i hela mitt liv, och jag är övertygad om att andra känner liknande saker. Därutöver är filmen helt oumbärlig för yngre människor. Jag såg filmen i en liten, men fylld, salong och alla satt stilla i sina stolar under hela eftertexterna. När filmen var slut lämnade församlingen salongen i komplett tystnad, sånär som på några snyftande läten. Känslan påminde om en begravning, men mer magisk och gåtfull. När jag kom ut ur biografen klev jag ut på gatan i staden och drabbades av en kusligt påtaglig känsla av verklighet. Av att jag befann mig i Sverige, och att det betyder någonting.

Ett otroligt starkt emotionellt tryck ligger tungt över filmen från början till slut. Likt Olof Palme själv är den driven av ett patos som ständigt håller sig själv nere för att så effektivt som möjligt nå fram med ett budskap. Budskapet, i det här fallet, är inget annat än gammal hederlig folkbildning. Bortsett från att vara en biografi över Palmes liv är filmen, kanske i ännu högre grad, en skildring av Sverige i andra halvan av 1900-talet såväl kulturellt som politiskt. Allt och alla är med. Resningen av folkhemmet, den politska turbulensen under 60- och 70-talet. Norrmalmstorgdramat. IB-affären. Geijer-affären. Till och med skattetrasslet för Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Palme fungerar i filmen som en magnet kring hela den svenska utvecklingen, och i den här filmen blir han Sveriges kulturella alfa och omega-punkt. Inget kan sägas om Sverige som inte kan härledas till Palme och Palme kan inte hamna utanför någon fråga som har med Sverige att göra.

En av många befriande kvalitéer med filmen är att den inte har mycket att säga om Palmemordet, som med rätta förklaras ha överskuggat hans politiska gärningar. Filmen inleds och avslutas med skotten den 28 februari 1986, men däremellan ryms berättelsen om hans liv. Hans död är något som endast antyds i vissa skuggfärgade partier och några spekulationer i mordet existerar inte alls. Det här är en film som, med den information som funnits att tillgå, målar upp en bild av en sällsynt begåvad människa från en adlig klan med världen för sina fötter, som i ett Siddharta-liknande uppvaknande under det sena 50-talet väljer att använda alla sina många talanger och resurser för att förändra samhället. Dessa talanger och resurser innefattar den oerhörda arbetsmoralen, den förkrossande och totalt intuitiva retoriska begåvningen, den ohejdbara impulsen att agera, det osvikliga hatet mot rasism, förtryck och social orättvisa.

Det låter som ett uppslag för en propagandafilm, men den präglas tvärtom av en bitterljuv ambivalens. Hade filmen bara handlat om Palme hade det varit en annan sak, men det här är en film som handlar om det Sverige vi nyligen tycks ha lämnat bakom oss. Framgångssagan som börjar i solsken och optimism och slutar i nyliberalism och cynisism och däremellan finns en historia om ett politiskt landskap som gick från öppenhet och vision till snålhet och beklagan över höga skatter. Det är en film som belyser diskrepansen, eller ”hacket”, mellan Palme och folket. Det är en film som förklarar att Palme var ledstjärnan för ett folk som han tycktes älska mer än vice verca. Som Jörn Donner med sin karismatiskt släpiga finlandssvenska uttrycker det i ett TV-program från 1977, ”Palme är intelligentast av dom allihop. Han är nog för intelligent för Sverige”. Det är ett fascinerande porträtt av en människa som utvecklade en, om man ursäktar liknelsen, Batman-liknande relation till folket. Han förväntades lösa alla konflikter och han studerades av omvärlden med surmulen skepsis; ”den här gången ska han väl misslyckas”.

Men i en lika fascinerande som melankolisk utveckling går Palmes liv från att vara en orädd, framtidshungrigt underbarn som vid 26 års ålder blir upptagen av Tage Erlander som bostadsminister (en roll han vida överskred, med brandtal om nästan alla politiska angelägenheter), till det av en svårt nött och kantskadad maktens man som oundvikligen nått en punkt då socialdemokratin blivit ett partifort han måste försvara, i allt större utsatthet. Han börjar göra misstag. Han försäger sig. Han uppvisar inget intresse för nya frågor och går i bräschen för kärnkraft. Det folkhem han byggde för folket som allmän egendom har följaktligen vänt sig emot honom, likt en Frankenstein-ekvation. Han slutar ändå med en förkrossande seger i början av det nyliberala 80-talet, från en befolkning som vill ge honom ytterligare en chans. Fyra år senare är han mördad. Filmen går inte djupare in i mordet för den vänder sig till en publik – alla vi – som vid det här laget vet precis hur svårt det är att omfamna och hitta mening i.

Likt alla biografiska dokumentärer är Palme dömd att göra narrativ av verkligheten, och förvandla ett människoliv till en berättelse. Det gör den dock på ett sällsynt elegant och välgjort sätt. Naturligtvis finns det saker som fallit bort – Palmes kvinnoaffärer till exempel, och det spekuleras inte vidare i hur det verkliga hatet mot Palme egentligen uppstod – men på 110 minuter känns det som att filmskaparna Kristina Lindström och Maud Nycander valt exakt det material, varken mer eller mindre, som är helt och hållet relevant och möjligt att försvara. Varje litet kapitel av den här filmen skulle trots allt kunna bli en helt egen separat dokumentärfilm. Palmes kritik mot Vietnamkriget. Mötet med Castro. Relationen till Erlander. Hela Palmes ungdom är för den delen ett outforskat mytologiskt landskap av en ung backpacker genom de kommunistiska staterna, samt USA:s ghetton, som man skulle kunna göra en riktigt smäktande spelfilm om.

Men Palme är en dokumentär, och en ohyggligt fängslande sådan. Flera inslag är dessutom mer spännande än någon biopic som jag kan dra mig till minnes. Reaktioner rakt ifrån nervcentralen uppstår till exempel när Palme diskuterar kärnkraft med Tage Danielsson. Eller när han på eget bevåg dyker upp för att prata med Kårockupanterna 1968. En fullständigt andlös spänning uppstår av det slag som, i synnerhet idag, känns helt fjärran. I vilken värld går en stadsminister rakt upp och ner till den gruppen av rebelliska ungdomar som han hört ifrågasatt och hånat honom?

I den gamla världen, förstås. Den världen som den här filmen kronologiserar i en magisk tidsmaskin. Sammanställningen av materialet är hudlöst effektivt och dessutom ackompanjerad av avskalad och suggestiv musik av Benny Andersson som ger en odefinierbar, sällsam skärpa till bildmaterialet. Aldrig blir det tydligare än i de avslutande sekvenserna, med bilder från Palmes begravning där en tjugoåttaårig SSU-ordförande vid namn Anna Lindh med gråten i halsen lovar att föra vidare hans arv till framtiden.

Förutom Lisbet Palme, de tre sönerna och äldre vänner består filmen av en diger, oväntat tillfredsställande samling medverkande. Vissa känns bekanta i sammanhangen – Carlsson, Bildt, Geijer, Harry Schein, Jan Guilliou, Feldt, Sahlin – medan vissa andra känns som jokrar i leken (Olof Ruin och… Roy Andersson!) och därutöver medverkar rojaliteter som Desmond Tutu och, faktiskt, Henry Kissinger. De bidrar alla till en seriös och uppriktigt menad tyngd åt filmen som gör att den känns auktoritär och mustig.

Jag känner med den här filmen som med alla riktigt bra filmer: Alla borde se den. Men med den här filmen i synnerhet menar jag det. En känsla jag inte kan beskriva av både skräck, sorg och lycka – fransmännen kallar det för en frisson – uppstod när jag insåg att jag satt och såg den här filmen i en salong tillsammans med andra medborgare i det här landet. Vissa sekvenser är som speglingar vända rakt mot publiken och vi förstår dom allihop, kollektivt, omedelbart.

Jag är född 1986, tre månader efter att Palme dog. Jag skulle kunna utveckla varför den här filmen gjorde ett sådant starkt intryck på mig, men jag lämnar det vid den kommentaren. Sant är att Palme är en film som vänder sig till hela den svenska befolkningen för att ge oss en idag så oerhört välkommen känsla av orientering. Det här har vi varit med om, utifall att det råder förvirring. Det här är vårt arv. Vi vet alla att Palme blev mördad, och vi känner till mytbildningen om den svenska oskulden. Men det är Palmes liv, inte hans död, som berättar historien om det här landet och det är upp till oss att fortsätta skriva den historien.

*Listan efter revision

1. Palme

2. The Master

3. Aftershock

4. Holy Motors

5. Faust

6. Äta sova dö

7. Cosmopolis

8. Små vita lögner

9. Prometheus

10. The Awakening

11. Django Unchained

12. Fotnot

13. Killer Joe

Latest Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *