Berättelsen om Pi

lifeofpi

35starrating

Regi: Ang Lee

En författare intervjuar en man vid namn Pi som han hört ska ha en spännande livshistoria. Pi berättar om sitt liv, hur han växte upp med sin familj i Indien, där hans pappa ägde ett zoo. På en färd till Kanada för att sälja djuren och börja ett nytt liv gick något fel och båten sjönk. Pi blev ensam på drift över Stilla havet, i en båt med den bengaliska tigern vid namn Charlie Parker som enda sällskap.

Bland det bästa med Ang Lees fascinerande film Life of Pi (på svenska ”Berättelsen om Pi”) är de olika sätt på vilken de kan tolkas och de flera olika saker man därmed kan få ut av den. På en nivå är det en film man inte behöver tänka på alls medan man ser den, eftersom den är en slående visuell upplevelse. Det är inget man säger speciellt ofta idag, när de flesta trick verkar vara avklarade och genomförda och en biopublik idag är mer härdad än någon annan i historien. Men eftersom den fortfarande går på bio så råder jag alla som har tillfälle att gå och se den för möjligheten att se en visuellt magisk film på bio är en som oftast bara kommer denna enda gång. Förutom att innehålla oemotståndliga spel med ljus och färger så har den också den mest imponerande och trovärdiga skildringen av en skeppförlisning jag någonsin sett. Vilket är en nämnvärd bedrift, med tanke på att flertalet djur är inblandade i den.

Men själva berättelsen, som på sätt och vis är klassisk, är lika personlig för huvudpersonen som för åskådaren. Skildringen av den tonåriga pojken på drift i en båt över Stilla havet tillsammans med en bengalisk tiger, i 227 dagar, är inte gjord enligt de vanliga Robinson Crusoe-klyschorna utan är avskalad och saklig. Man kan tänka sig att Pi har en bättre chans att överleva med en tiger än vad gemene man har, men filmen gör klart att åtminstone hälften av hans bedrifter bara skedde genom tur. Turen, till exempel, att han råkar ha på  sig en handbok i hur man klarar sig som skeppsbruten, och turen att denna bok till och med har ett kapitel om hur man klarar sig som skeppsbruten tillsammans med vilda djur. (Om detta låter långsökt så är det ingen fara, för filmen vet om detta också).

Förutom att vara ögongodis så har Berättelsen om Pi ett meta-perspektiv som jag tyckte var mycket spännande. I början av filmen, när Pi är liten, försöker han mata tigern men blir hindrad av sin pappa. ”Djur har en själ” utbrister Pi, ”jag har sett det i deras ögon”. Hans pappa förklarar strängt för honom att han har fel: ”Det du ser i deras ögon är dina egna känslor reflekterade tillbaka på dig själv”.

Jag hade av någon anledning inte tänkt på det förut, men i samma stund insåg jag att det är samma sak med film. Om man är intresserad av begreppet kvalité, och om man bryr sig om huruvida en film är bra eller dålig, så krävs egentligen bara en viss analytisk begåvning. Men själva filmupplevelsen – hur mycket man tycker om eller dras med i eller fascineras av en film när man väl ser den – står och faller på ens egna känslor, ens personlighet, hur man är funtad och hur man fungerar psykologiskt. Du tolkar det du ser i en film automatiskt, utefter dina egen förståelse. Det du ser i en film är dina egna känslor reflekterade tillbaka på dig själv.

Och Berättelsen om Pi är ett bra exempel på att dra det till sin spets. Betydelsen i allt som händer för Pi och tigern ”Richard Parker” ligger på åskådaren. En saklig åskådare ser kanske inte mer än en potentiellt spännande film om den skeppsbrutna, en historia om överlevnad. En mer romantisk åskådare kommer vara övertygad om att det som hänt Pi inte hänt av en slump, och att allt måste leda fram till någon slags mening, kanske en kosmisk resonans rentav. Båda dessa åskådare, om de är rigorösa i sin hållning, kommer vara besvikna i slutet av filmen, då Pi måste konstatera för sig själv att han inte vet vad något av det som hänt honom betyder. Att hitta en mening med livet är att välja en mening. Att se saker som meningslösa är också något man väljer. Pi har en berättelse att berätta. Han är den enda som bevittnat den, så han kan lika gärna ha hittat på allt. Mot slutet antyds vissa saker, och Pi ger svar på tal: Han överlevde, han led, allt han brydde sig om försvann och han fanns kvar i slutändan för att kunna berätta om det. Vilken berättelse han än väljer att berätta så stämmer det viktigaste.

Jag har inte läst boken av Yann Martel, men jag kan se på filmen att Lee gett sig på det svåraste att försöka filmatisera i en bok: Den opålitlige berättaren. Att försöka skapa en opålitlig berättare i en film lyckas nästan aldrig – i värsta fall kapar de en i övrigt utmärkt film ner till fotknölarna, som i Ian McEwan-filmatiseringen Försoning (2007) vars sista tredjedel var tragisk i sin bristfällighet eftersom den börjat så fantastiskt. Men i slutet av Berättelsen om Pi så knyts filmen ihop utan att det finns några frågetecken (annat än dom som ska vara där). Manuset av David Magee är utmärkt genomtänkt, eftersom idén om den opålitlige berättaren inte förklaras visuellt utan ord, i dialoger: Det är alltså en film som man inte kommer att förstå om man inte lyssnar på vad karaktärerna säger till varandra.

Det är en existentiell film – den handlar om livets mest råa och nakna omständigheter – men den är också fundamentalt agnostisk. Författaren som intervjuar Pi har fått höra att Pis berättelse kommer få honom att ”tro på Gud”. Pi själv verkar inte ha några sådana löften att bjuda på. Men han kan ändå med äkta tårar i ögonen bekänna att det gör ont att inte tro på något alls, och att leva livet som en kännande människa är att befinna sig en märklig dragkamp mellan intellektet och emotionerna. Å ena sidan kan man överleva på en båt tillsammans med en tiger. Å andra sidan verkar inte tigern bry sig.

I slutändan är åskådaren ensam med Pi i båten, på livets mest avskalade nivå. När man kämpar för att hålla sig vid liv, mitt i och även mot naturen, då måste man samtidigt fråga sig vad livet är och varför.

En annan mycket begåvad sak med filmen är att den börjar med att i detalj, och i godan ro, förklara vem Pi är, vilka hans föräldrar var och hur hans barndom såg ut. På så sätt är vi med honom hela filmen igenom. Vi får veta att Pi i barndomen var fascinerad av religion – han växte upp som hindu, upptäckte därefter Jesus, blev fascinerad av islam och i vuxen ålder är han en ”katolsk hinduist” som undervisar i judendom. När han var liten sa hans pappa buttert att ”den som tror på allt på en gång inte tror på något alls”. Uppenbarligen kom Pi aldrig att hålla med honom. Vetenskap, lär sig Pi medan han går i skolan och blir äldre, är att veta saker som man kan veta något om. Att tro är att inte veta. Det är därför det finns olika religioner – de manifesterar ovetskapen och viljan att tro. Och Pi har en berättelse att berätta som handlar om just det. Livet är att inte veta vad livet är. Tro är att undra: Vad är det?

Det är en fantastiskt gjord film, som är lika medryckande som den är fängslande. På så vis är det en film som kan rekommenderas till alla. Men det verkligt fina med filmen är hur den sveper in en med magisk realism, som får en att undra, tänka, känna efter. Den gör varje åskådare till en skeppsbruten. Det är en fin metafor för livet, där varje människa redan är skeppsbruten, i sin egen båt på sitt eget hav. Att leva är för var och en att skriva sin egen berättelse, och ge den de meningar man tycker att den förtjänar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *