Dredd

dredd

2starrating

Regi: Pete Travis

I framtiden har jorden gått under sånär som på ett par olika ”megastäder”, inringade av höga murar och omringade av ödemarker. Dessa städer har polismyndigheten ersatts av ”judges” – domare, jury och bödel i ett paket – och en av dessa, Judge Dredd (Karl Urban), har en vanlig dag på jobbet tillsammans med en synsk rookie (Olivia Thirlby) på jakt efter tillverkarna av en ny hallicugen drog. Instängda i ett gigantiskt höghus blir de måltavlor för diverse skurkar och de måste ta sig till toppen, där knarklangarksurken Ma-Ma (Lana Headley) gömmer sig, och överleva på kuppen.

Dredd är en väldigt retro actionfilm. Den enda agendan filmen har är att vara a) våldsam b) blodig c) högljudd d) cyniskt humoristisk och e), som i eventuellt, ha några slags satiriska inslag. Det är retro för att det uttrycker en vilja att gå tillbaka till 80-talet och Dredd är praktiskt taget retro på samma sätt som Stallones Expendables-filmer; men då de filmerna vill återuppväcka Rambo och Cobra och så bugar sig Dredd mer åt influenser från Paul Verhoevens RoboCop och John McTiernans Rovdjuret (båda 1987). Ja, det finns en skillnad. Det finns lite fler dimensioner av science fiction, och något man kan kalla för ”riktig film” i det.

Inte för att man märker någon skillnad i Dredd som bara går ut på att huvudpersonerna – Dredd och den synska rookien – ska ta sig upp i en byggnad full av skurkar. Om det låter som ett TV-spel så är det ingen slump. Manusförfattaren Alex Garland – The Beach, en gång i tiden – skrev sist manuset till ett spel (som hette Enslaved) och hans nästa projekt enligt IMDb är manuset till Halo (även om den ska släppas år ????).

Dredd är kanske den mest TV-spelsliknande film jag någonsin sett. Den är verkligen skriven av någon som att vara ett TV-spel. Actionscener avlöses med dialogscener aldrig längre än någon minut och det som avklaras är sekvenser, snarare än scener. Ibland tycks Dredd och Anderson, som rookien heter, vara tvungna att skjuta alla blödande skurkar i huvudet medan de ligger ner bara för att kunna gå vidare till nästa rum.

Det finns saker att ogilla och det finns saker att gilla med en sån här film. Naturligtvis skulle man kunna säga att det är en trashig skräpfilm, osmakligt fylld till bredden med groteskt våld och effekter genomtänkta med en psykopatisk förståelse för vad som är otrevligt, och oförståelse för vad som är elegant. Skurkarnas drog heter McGuffin. Nej, nu ljuger jag, men visst hade det varit fyndigt? Drogen kallas för Slo-Mo eftersom den som tar drogen upplever att ”saker går långsammare” – Åtminstone hälften av tillfällena någon tar drogen så blir det dock så att de kastas av från en hundra våningar hög balkong och långsamt (som det upplevs) når botten. Drogens vådlighet tycks vara mer beroende på Garlands besatthet av att se folk kastas ner för våningar än något annat. Slo-Mo ger dig inte vingar.

Men jag ska vara rättvis, för det finns russin att plocka ur Dredd-bullen. Det hade kunnat vara en rätt bra film om den vågat sig på något så drastiskt som ett syfte annat än att sikta, skjuta och döda. Inledningsvis finns till exempel några roliga idéer innefattandes den dystopiska framtiden – om man är som jag, och tycker att RoboCop faktiskt är en av 80-talets bästa amerikanska filmer, så börjar man hoppas alldeles för mycket på att Dredd kanske är en lek med fascistoid ideologi, en satirisk film om ett samhälle där vi inte längre behöver något annat än avrättare. Det finns här och var – för filmen har en viss humor – men jag tror inte det varit någons avsikt att göra en film som får någon att tänka längre än näsan räcker (snarare tvärtom).

Jag har aldrig läst Judge Dredd-serien – vad jag kan minnas – men Dredd är i vilket fall som helst bättre än den Hollywoodifierade Judge Dredd från 1995, där Stallone spelade  Dredd med ett sådant överanvänt käkparti att de tråkiga scenerna var de enda som var roliga. Och Dredd är för övrigt också bättre än The Raid: Redemption, som också handlade om militära hjältar som sköt sig uppåt ett höghus. Men den här filmen har faktiskt vad den andra inte hade: Den här hänvisar åtminstone till karaktärer: Dredd är en blandning av Dirty Harry, RoboCop och Cobra. Uppfattat. Rookien är en synsk brud som troligen är tuffare än hon ser ut. Skurken Ma-Ma (Lena Headey) är en uttråkad knarkarbrud som egentligen skiter i vilket. Okej, vi förstår det också. Skådespelarna är faktiskt också bättre än de behöver vara. The Raid bestod bara av kroppar som sköt, högg och slog ner andra kroppar. Dredd har kroppar som säger saker, så att vi förstår att de lever innan de dör. Ibland är det detaljerna som gör det.

Jag har alltid tyckt att det funnits något komiskt över Dredds arketyp – Dirty Harry, Charles Bronson i Death Wish, Cobra osv. Om det verkligen var så att alla behövde, och kunde, straffas på en gång, skulle inte hela mänskligheten sitta bakom galler? Vad skulle domarna göra då? Sitta och spela poker med varandra, kanske. När man bara har käkpartin att gå på så vore det en utmaning. Sådana saker satt jag och tänkte på medan Dredd gick igenom sina rutiner. Ett par sekvenser här och var fick mig att bli lite nyfiken, men i längden hade jag tråkigt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *