Flight

flight

3starrating

Regi: Robert Zemeckis

Ett passagerarflygplan råkar ut för en olycka men piloten Whit Whitaker (Denzel Washington) lyckas med en mästerlig nödlandning och hyllas som en hjälte – det är bara det att han var påverkad av alkohol och kokain, eftersom han är missbrukare. Snart börjar folk luska.


Flight
är en film som handlar om alkoholism, och i synnerhet processen en alkoholist tar för att sluta ljuga för sig själv och andra och bara ta och erkänna sin alkoholism en gång för alla. Huvudpersonen är så bra på att förneka sin sjukdom att filmen pågår ett bra tag innan man ens själv som åskådare greppar att det är vad filmen faktiskt handlar om.

Filmens första halvtimme är fantastisk. Filmen börjar med att Whip Whitaker, piloten som Denzel Washington spelar, får i sig sin frukost som består av en slatt öl och två linor kokain. Sen klär han sig och tar sig till flygplatsen – och planet han ska flyga, en 747 där över två hundra människor ombord, står på landningsbanan i ösregn och stormvindar. Påtänd och full, men med ett helt kontrollerat yttre, hälsar han på flygvärdinnorna, pratar med passagerarna och sin nya andrepilot, den nervöse Ken (Brian Geraghty). Det som följer är alla flygräddas mardröm – En briljant iscensatt flygkrasch-sekvens som får en att komma ihåg hur bra Robert Zemeckis är på att hålla åskådaren på högspänn. (Jag tänker i synnerhet på liknande sekvenser i Cast Away och den första halvtimmen eller så av den i övrigt rätt bedrövliga What Lies Beneath).

Men flyget krashar inte på grund av Whip utan på grund av ett tekniskt fel. Tvärtom har Whip nerver av stål och gör en heroisk landning av planet och bara sex personer dör. Det visar sig senare att han är den enda piloten i världen – typ – som hade kunnat få ner planet överhuvudtaget. Med vilken annan pilot som helst skulle alla dött.

I takt med att flygkraschen vidareutreds får Whip anledning att förneka sin alkoholism inte bara för alla andra utan även för sig själv. Det är sant att han räddade livet på hundratals människor. Det är sant att ingen annan än han kunnat göra det. Filmen ställer till och med det implicita förslaget att han kanske hade misslyckats om han inte var full och påtänd medan han gjorde det. Men faktum kvarstår. Han var full och påtänd.

Denzel Washington är så bra i den här filmen att man länge är med honom hela vägen. Man vill inte att han till exempel ska hamna i fängelse. Man vill att han ska få ära för vad han gjort. Det är inte förrän vi förstår hur gärna han hellre är full än nykter, och hur omöjligt det är för honom att sluta dricka efter att han väl försöker, och när han ranglar runt aggressivt och klyschorna kommer (”I drink because I chose to!”) som även vi som åskådare måste erkänna.

Mycket av det här beteendet uppstår via hans relation med Nicole (Kelly Reilly), som överlevt en överdos och bestämt sig för att leva ett nyktert och självranssakande liv. Det är rätt tydligt att hennes karaktär är med för att det annars skulle bli svårt för åskådaren att lära känna Whip, men manuset är ambitiöst nog att ge henne en riktig karaktär som på många sätt är mer intressant, och som utvecklas mer, än vad Whip gör.

Sant är också att med en sämre regissör och en sämre huvudrollsinnehavare hade Flight varit en måttligt underhållande TV-film. Sagan om hur alkoholisten erkänner sin alkoholism och kryper till korset är fin och så, men välbekant. Den blir fin och sevärd i Flight eftersom Zemeckis regisserat den, faktiskt, på liknande sätt som i Forrest Gump. Han fokuserar så intensivt på huvudpersonen och låter skådespelaren gå in i rollen så hårt, att det blir det framträdandet som hela filmen till slut består av. I Forrest Gump var det Tom Hanks som gjorde att karaktären Forrest Gump blev filmens självändamål. I Flight är det Denzel Washington som gör Whip Whitaker till filmens självändamål – en helt annan karaktär, på många sätt, men lika hjälplös och beroende av att på något sätt erkänna sin delhörighet med resten av samhället. Det blir i slutändan en fin och gripande film, vars mer konstruerade delar man kan ha överseende med.

En annan grej. Filmen går även att, i detaljerna, läsa som en slags reklamfilm för AA. Karaktärerna omnämner den lyckade flygkraschen som ”an Act of God” och kraschen sker på ett stort fält där det finns en baptistkyrka. Därefter händer vissa saker i intrigen som känns lite krystade – och som jag först tänkte var slött manusskrivande – men som jag efter ett tag började fundera lite närmare på. Och ju mer jag tänkte på sammanhangen desto mer otroliga – rentav himmelska – kändes dom. Det gick så långt att jag började fundera på om filmens själva titel – Flight – hade nåt med Bibeln att göra. Jag tror hursomhelst Rob Ager skulle kunna nysta ut filmens missionärsaspekt ganska bra. I vilket fall som helst behöver inte religionsfobiker känna sig avskräckta. Främst är Flight ett exempel på hur en bra skådespelare, ihop med en bra regissör, kan lyfta en hel film och hålla den kvar på hög höjd för att landa den lika effektivt… Ja, det var en ordvits för mycket, men ni fattar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *