Zero Dark Thirty 25starrating

Zero-Dark-Thirty-videosöndag

25starrating

Regi: Kathryn Bigelow

Skildringen av den årtiondeslånga jakten på Usama bin Ladin och hur CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) listar ut vart gömmer sig, samt överlag får skinn på näsan i takt med att hon vänjer sig vid tortyr, att hennes vänner dör, och dylikt.

 

Varför har Zero Dark Thirty gjorts? Den frågan fanns med mig alla de 157 minuter som filmen pågick, och en slutsats är att den frågan är mer intressant än själva filmen, som på de flesta sätt är misslyckad: En lång, mycket ojämn, ganska rörig och högst suspekt film som lider lika mycket av sitt höga produktionsvärde som verkligheten den påstår sig skildra på ett autentiskt sätt. Det är kanske inte en direkt dålig film, men den är inte speciellt bra – och den lämnade mig med en påtagligt dålig smak i munnen.

En bra grej att veta på förhand är att när Kathryn Bigelow och manusförfattaren Mark Boal började arbetet med filmen så handlade den inte om tillfångatagandet av Bin Ladin utan om misslyckandet att fånga Bin Ladin, trots ansträngningarna. Innan de skulle börja filma så nåddes de av beskedet att han faktiskt hade hittats och dödats, varpå de arbetade om filmen till vad som nu är denna.

Det är en av anledningarna till varför filmen är så rörig och grötig, men det är inte den enda och kanske inte ens den främsta. Bigelow och Boal har sagt att de inte gjort filmen med någon ”agenda” och att den uppmanar åskådaren att ”tänka själva”. Men det är väldigt svårt att göra, med tanke på att den aldrig bestämmer sig för vad den vill och istället växlar stämning för var fyrtionde minut, ungefär som om vi ser på avsnitt i en TV-serie. Inledningsvis börjar filmen ungefär som Bigelows tidigare The Hurt Locker – också en ojämn film, men mer lyckad än den här – med ett typ av ”realistiskt”, kvasidokumentärt berättande där vi får se hur CIA-officeraren Dan (Jason Clarke) långsamt och utdraget torterar en man (Reda Kateb) för att få ut information från honom. Jessica Chastains karaktär Maya är ny på platsen och verkar ha svårt att se på tortyren – hon vänder liksom bort blicken och tycks illa berörd och så vidare – men vad hon nu än har för problem med dom här sakerna så hårdnar hon väl – eller nåt – lagom till nästa avsnitt av filmen.

Då börjar filmen handla om hennes jakt på Abu Ahmed, som tydligen ska vara bin Ladins närmsta kurir, och då försvinner den kvasirealistiska stämningen till stor del och filmen blir istället en sån där högteknologisk folk-pratar-fort-med-varandra-och-hoppas-åskådaren-hänger-med-lite-grann-åtminstone-thriller med bomber, spionuppdrag, falska ledtrådar, press från överheterna, och viss personlig dramatik. Denna del av filmen fungerar inte alls, eftersom den ska vara spännande och underhållande – Vilket är helt opropertionerligt i förhållande med historien den skildrar (i synnerhet eftersom den börjat med en text som i stort sett gravallvarligt förklarat DET VAR SÅ HÄR DET GICK TILL). När Argo gjorde underhållning av verklig politisk historia kändes det redan på gränsen, men i en film som inleds med nödropen från World Trade Center-offren (vilket denna gör) blir det rätt gräsligt.

Men även på en strukturell nivå funkar det inte. Filmen har redan gjort en poäng av att Maya är en karaktär vars inre vi inte får ta del av (eventuellt ska vi undra vem hon är ”egentligen”, men så mycket utrymme får vi inte) så hon går inte att relatera till. När en av hennes vänner dör – och hon liksom ”sörjer” det – känns det bara konstigt och malplacerat. Och när hon sen säger att hon ska döda allihop som hämnd så får vi plötsligt anledning att jämföra filmen med The Expendables.

Maya blir därefter en Rambo med finkostym, och börjar säga saker som ”I’m the motherfucker who tracked [bin Laden] down”. Sista halvtimmen är till sist en saklig skildring av anfallet mot bin Ladins boning i Pakistan där vi får se hur militären skjuter alla män och kvinnor som är i huset och plötsligt ska vi tycka att det här är ju rätt hemskt ändå. Den sista sekvensen erbjuder ett öppet slut där man inte riktigt vet hur man ska tolka det man ser – och vid det laget är den kritiskt lagde väldigt irriterad. Själva grejen med Chastains karaktär är att hon inte har någon personlighet, det gör filmen tydligt från början, men i slutändan vill filmen att man ska undra vad hon tänker på ändå. Detta för att Bigelow och Boal naivt anser att dom gjort en film för andra att tolka. Och ibland – för det mesta faktiskt – är ambiguitet i film något fantastiskt och underanvänt. Men ibland, som i det här fallet, är det bara bullshit.

Det filmen istället gör är att spela båda lag mot varandra på ett så klumpigt sätt att den inte går att få ut något av alls. Zero Dark Thirty hade kunnat vara – som meningen varit – en någorlunda rättvis och objektiv skildring av de militära operationerna, och samtidigt gett utrymme för de tvivel man som mänsklig varelse oundvikligen har. Bigelow och Boal är dock så medvetna om den här problematiken att de satt den i förgrunden istället för i bakgrunden – mer specifikt: Filmen visar militären göra vidriga saker – som ”fungerar” – och genom att erbjuda pyttesmå detaljer där det lämnas lite pytteutrymme för pyttelite tvivel Så Att Man Får Tänka Själv så förhindrar dom i själva verket åskådaren för att ”tänka själv”, vilket varit den ädla avsikten. Om neutralitet är ett argument så är detta en film som skildrar ett argument, det gör det inte själv. Om någon i filmen till exempel hade påpekat att tortyr ”fungerar”, och om någon i filmen till exempel hade ifrågasatt det ändå, då hade man haft något att gå på. Men nu är det en film som liksom bara ”är”, utan att vara något. Inte blir problematiken värre av att filmen helt och hållet ignorerar saker som Abu Ghraib, Guantanamo, den politiska opinionen mot George W. Bush och Irakkriget, samt Obama (som enbart medverkar några sekunder på en PR-intervju där han pratar om att USA inte ska tortera, varpå karaktärerna inte låtsas höra på – men det svischar förbi så fort att man inte hinner reflektera över det; återigen, ”Tänk själv… om du kan!”). Det är en film som spelar båda sidor mot varandra, men det är alldeles för lätt att tolka den som ett försvar för en omänsklig ideologi.

Filmens tekniska begåvning är också mot den. Jessica Chastain är inte en dålig skådespelare, men hon är en Hollywood-broiler som fått den här rollen för att ha ännu en chans att få en Oscar (den här gången lär hon lyckas). Det är en smakfull åsikt att påstå att hon är fantastisk och/eller att hon bär hela filmen på sina axlar, men jag håller inte med. Hon är proffsig i rollen, men inte alltid trovärdig. I synnerhet i mittendelen av filmen – när hon leder spaningen på Abu Ahmed – känns hon väldigt kameramedveten och för nobel, för full av prestige, för nära Ingrid Bergman i Anastasia (alla stolta överspelares moder-framträdande) och för långt ifrån en riktig människa.

Och det gäller för hela filmen: Den kanske främsta bristen med den är att den helt enkelt inte är realistisk. Som åskådare är man konstant medeten om att man ser på en cinematisk iscensättning av något som ska likna verkligheten, och varje detalj känns därför konstruerad och fejk. När filmen spelar på vår känsla för empati så vet vi att tortyren och den anti-humanitära militarismen var (är) värre i verkligheten. När filmen spelar på (den inhemska) publikens känsla för vedergällning och patriotism har vi svårt att tro på att det inte är populistiskt. Och när filmen slänger in repliker som gjorda för Sylvester Stallone så skakar hela bygget och hotas av kollaps.

I slutändan blir Zero Dark Thirty som ett stort, välproducerat hål som gör en förvirrad när den inte gör en lite äcklad. Den är en tekniskt skicklig uppvisning i ett stort och tomt frågetecken och den är det med flit. Den är på sitt sätt sevärd, för en sådan här film kan aldrig vara ointressant. Men den är bara sevärd om man vill ha något att prata om. Vem som faktiskt blivit klokare för att den har gjorts vet jag inte.

PS.

Fares Fares är med i den här filmen. Det var lite kul.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *