Cosmopolis

cosmopolis

35starrating

Regi: David Cronenberg

En procent av världen är ekonomiskt oberoende och rör sig ovanför infrastrukturen. Eric (Robert Pattinson) är en av dom. Filmen skildrar hans odyssé i baksätet av en limousin. Han vill klippa sig hos sin favoritfrisör, fastän det pågår kravaller överallt i New York och trafiken dirigerats om på grund av ett presidentbesök. Men Eric bryr sig inte om detta, utan envisas med att välja den mödosamma vägen till frisören. På vägen pratar han med diverse människor.

VIJA: I love the screens. The glow of cyber-capital. So radiant and seductive. I understand none of this. Does it ever stop? Does it slow down? Of course not. Why should it? It’s fantastic. But you know how shameless I am in the presence of anything that calls itself an idea. The idea is time. Living in the future. Look at those numbers running. Money makes time. It used to be the other way around. Clock time accelerated the rise of the capitalism. People stopped thinking about eternity and began to concentrate on hours. Measurable hours. Man hours, using labor more efficiently. It’s cyber-capital that created the future. What is the measurement called a nanosecond?

ERIC: Ten to the minus nine power.

VIJA: This is what?

ERIC: One billionth of a second.

VIJA: I understand none of it. But it tells me how rigorous we need to be in order to take adequate measure of the world around us.

ERIC: There are zeptoseconds.

VIJA: Good, I’m glad.

ERIC: Yoctoseconds. One septilionth of a second.

VIJA: Because time is a corporate asset now. It belongs to the free market system. The present is harder to find. It is being sucked out of the world to make way for the future of uncontrolled markets and huge investment potentials. The future becomes insistent. And this is why something will happen soon. Maybe today. To correct the acceleration of time and bring nature back to normal, more or less.

/…/

VIJA: We know what the anarchist have always said.

ERIC: Yes.

VIJA: Tell me.

ERIC: The urge to destroy is a creative thing.

VIJA: This is also a hallmark of capitalist thought. Enforced destruction. Old industries have to be harshly eliminated. New markets have to be forcibly claimed and old markets have to be re-exploited. Destroy the past. Make the future…

VIJA (con’td): This is the thing about genius. Genius alters the terms of its habitat. Technology is crucial the civilization, why? Because it helps us to make our fate. We don’t need God, or miracles or flight of the bumblebee… but it is also crouched and undecidable. It can go either way.

ERIC: You’ve been talking about the future being impatient, pressing upon us.

VIJA: That was theory. I am your chief of theory, I deal in theory.

 

*

Okej, fick du ut något av det där? Ovanstående är nämligen en dialog ur David Cronenbergs Cosmopolis, en överraskande ambitiös film, och för att ge en slags rudimentär ”konsumentupplysning” kan jag förklara att hela filmen är sådär. Den består till åttio procent, eller mer, av folk som för långa och sporadiska intellektuella samtal, utan passion eller inlevelse och ibland till synes utan ”mening”, och filmen har ingen direkt handling utöver det. Allt är gjort både med ett slags kliniskt avstånd och en klaustrofobisk närgångenhet, som gör att man ibland känner att man ser på filmen genom ett tubrör av plast där någon tryckt ner en. Kritiker har kallat den ”anti-cinematisk”, men den är snarare anti-amerikanskt cinematisk. Om man ser den amerikanska traditionen som ”storytelling, fokus på intrigen, på konventioner och stereotyper, formulas och klichéer” (citat Martin Scorsese) så är Cosmopolis helt klart en ”anti-film-film”. Men, som någon säger i filmen, det är inte speciellt originellt. Däremot är det vad det är.

Hursomhelst. Om du tycker den ovanstående dialogen låter spännande eller intressant så är du helt klart mottaglig för filmen. Om den väckt din nyfikenhet så finns det en möjlighet att du kommer tycka filmen är fascinerande. Om du inte tyckte den lät intressant alls så behöver du inte se filmen – och om du inte läste klart överhuvudtaget så kan du troligen lika gärna sluta läsa den här recensionen. Jag säger inte det här för att låta dryg, utan för att det är sant.

Okej, så nu är det bara du och jag kvar. Du har redan listat ut att Cosmopolis inte är en ”narrativ” film utan snarare en filmad intellektuell essä. Det är ganska troligt att du redan sett filmen, för du gillar David Cronenberg och/eller är spontant nyfiken på allt som sticker ut från mallen och verkar vara lite annorlunda. Så då kan vi lika gärna börja spekulera i vad den här essän innehåller. Låt oss börja med vår huvudperson, den eventuellt tjugoåttaårige mogulen Eric (Robert Pattinson) som filmen igenom färdas i en limousin mot sin destination – sin favoritfrisör, på andra sidan staden; staden som heter New York. Han ska klippa sig. Det pågår kravaller, han har dödshot, och trafiken är omdirigerad för att presidenten är i staden. Detta gör att resan till frisören kommer att ta hela dagen. Men allt detta tycks Eric vara ointresserad av.  ”We still want what we want” är hans förklaring till varför han ska till sin frisör.”I hate being rational” muttrar han också vid några tillfällen.

På sin färd mot sin frisör träffar han diverse människor. De flesta är människor han träffar på daglig rutin. Hans tekniska rådgivare (Philip Nozuka) som bland annat förklarar för honom skillnaden mellan baht och yuan. En älskarinna (Juliette Binoche) som förklarar för honom att det finns Rothko-original att köpa i ett kapell (han frågar vad dom vill ha för hela kapellet, och att det får plats i hans lägenhet). Hans teoretiker (Samantha Morton) som förklarar för honom vad kravallerna i stan beror på – det är ett Occupy Wall Street-doftande scenario utanför fönstret, dock mer våldsam, med rebelliska krafter som håller upp döda råttor för att symbolisera kapitalismens förfall. Det är även hans fru (Sarah Gadon) som han gift sig med för några veckor sedan eftersom hon har ännu mer pengar än vad han har; i övrigt känner de inte varandra, men varje gång de ses anser Eric att de bör ha sex snarast. Slutligen är det också hans livvakter, som tjatar om att hans liv är i fara, vilket gör honom alltmer irriterad. Han träffar även en läkare (Bob Bainborough) som genomför den dagliga medicinska undersökningen. Denna läkare är dock en vikarie för den vanliga, och han konstaterar att Erics ”prostata är assymetrisk”. Denna bit information kommer tidigt, och den stör Eric under resten av filmen.

Filmen är byggd på en bok av Don DeLillo men känns, om man inte läst den, mer som en pjäs. Inramningen av baksätet på limousinen, där merparten av filmen utspelar sig, ger bara utrymme för dialoger och emellanåt vad som kan ses utanför fönstret – och när Eric stannar för att möta någon någonstans så är det också särskilda rum – en restaurang, någons sovrum, en bokhandel – som ger en scenisk inramning. Man kan utan problem tänka sig exakt samma manus utformat på en scen, med olika hänvisningar vad gäller ljus och sceneri (ett restaurangbord, en säng, en bokhylla). I filmens sista avsnitt träffar Eric en man (Paul Giamatti) som försökt döda honom. Tillsammans sitter dom med varsin pistol i handen och försöker förstå den andre.

En recension av Cosmopolis ger för lite utrymme för att göra filmen rättvisa, även om det i nuläget skulle bli en hel bok av alla de filmer jag velat skriva längre texter om. Om man ser filmen, som jag föreslagit, som en filmad essä så handlar den om ett par saker. Alla är arketypiska för Cronenberg, och jag är glad för det. Det här är en regissör jag haft en del problem med, eftersom jag känt att hans intellektuella anspråk alltid varit större än hans vilja att ”underhålla”, vilket gjort till att flera av hans filmer (i synnerhet hans senare, de överskattade A History of Violence och Eastern Promises) blivit fyrkantiga och långrandiga eftersom de inte direkt fungerat som berättelser. Istället har hans bästa filmer varit de som varit mindre cerebrala och liksom mer ”lattjo” – som Flugan, Naked Lunch och eXistenZ. Hela tiden har man anat att Cronenberg velat ge uttryck för idéer, snarare än berättelser. Och på så sätt är Cosmopolis hans allra finaste film.

För den är, som sagt, en arketypisk Cronenberg-film. Dels är filmen en existentialistisk skildring av en karaktär utan innehåll, osäker på sin plats i världen och ständigt sökandes efter mening i en omvärld som bara tycks fejkad eller åtminstone djupt osann. Dels är filmen ett resonemang om teknik, och samhällets mediala krafter; kanske mest kan Cosmopolis, faktiskt, liknas som en slags fortsättning på Videodrome (1982), där TV och video infiltrerade människan, hotade att göra henne till mekanik. Nu är tekniken inte längre analog utan digital, strömmande, och man behöver inte vara ipluggad för att vara uppkopplad. Eric har hela världen i sin hand i baksätet på sin limousin, och utanför sitt fönster försöker han förstå vad han ser, vart han är. Som alla Cronenbergs filmer är den också fixerad vid kroppen. Cosmopolis är inte en direkt geggig film, som många av hans tidigare, men han klämmer in (så att säga) ett och annat kroppsligt fenomen, sin vana trogen. Doktorns finger i rumpan, till exempel, bidrar till en oväntat komisk scen; och Cosmopolis är för den delen också en satir, en typ av svart komedi som spelar på rätt klassisk absurdism för den som förstår att filmens innehållslöshet är del av skämtet.

Vilket för oss till den kritiska backlashen. Kritiken som riktats mot den här filmen påminner om en allergisk reaktion. Eftersom Twilight-stjärnan Pattinson har huvudrollen har den lockat mängder av människor som annars aldrig skulle ha sett den – och jag gissar att flertalet av dessa människor inte är överdrivet belevrade i, intresserade av, eller mottagliga för den här typen av film – och att ”random moviegoers” anser det vara den sämsta film som någonsin gjorts (”till och med värre än Snow White and the Huntsman!”) är inte så svårt att förstå (man kan kolla IMDb-comments för många exempel).

Men att kritikerkårer i allmänhet varit afärdande mot filmen är både lite tråkigt och alarmerande (visserligen är den populär i mer ”seriösa” cineast-tidningar men ändå). Kritiken har antingen varit den basala – filmen är tråkig, därför dålig. Det vill säga: ”Den är vad den är, därför är den dålig”. På samma sätt kan man säga: The Avengers är underhållande, därför dålig. Men det är det ju ingen som gör.

Det andra alternativet är kritik som till exempel James Berardinellis, som klargör att filmen är tråkig och ”pretentiös”; han är kvick på att påpeka att han minsann inte är ”imponerad” av den, att filmen stoltserar med sina idéer och att om man lyssnar på vad karaktärerna pratar om så inser man att de i själva verket pratar en massa banalt skit, ytliga idéer. Att filmen inte är djup.

Nej, just det. Det är nämligen det som är hela grejen. En av karaktärerna (Samantha Morton) säger till och med, nästan rakt till åskådaren: ”This is not original”.

Likt många andra konstnärligt ambitiösa filmer som görs nuförtiden skildrar Cosmopolis en idéhistorisk ändhållplats, och potentiell apokalyps. Det finns ingen mening som sammanbinder mänskligheten, vare sig etiskt, politiskt eller intellektuellt. Liksom i Leos Carax Holy Motors driver huvudpersonen i baksätet på en limousin igenom en omvärld som är evigt skiftande; det ena kan betyda lika mycket som det andra, med kausal logik kan man förstå sig på hur något blivit på ett visst sätt (A leder till B leder till C) men den som stannar vid frågan ”Varför?” får inget svar. Liksom i Carax film handlar Cosmopolis om sitt eget sökande efter mening. Och till skillnad från Holy Motors handlar Cosmopolis mer om verkligheten än om fiktion; den förstnämnda är en film om konst, den sistnämnda en om världen, vår värld, vårt här och nu. För trots digitaliseringen, avatarismen, de neokapitalistiska strukturkablarna i hjärnbalken, trots den allsmäktiga syntesen så är  vi fortfarande människor, med samma problem som människor haft i alla tider; problem som är banala, om man ska tänka analytiskt som en dator. Problem som är ovidkommande, om man ska tänka kapitalistiskt, som Eric.

Men Eric, visar det sig i slutet, är människa han också. Han har, faktiskt, känslor. Och svagheter. Och rädslor. Och när Juliette Binoches karaktär säger ”I’m certain you’re not half as cruel as you appear” så har hon faktiskt rätt – även om man som åskådare inte är övertygad just då. Hans problem, som Giamatti förklarar för honom, är att han aldrig reflekterat över skevheten. Att naturens perfektion inte återfinns i människan. Att människan begår misstag. Att tvärsäkra kalkyler kan brista på de minsta marginaler. Att det inte finns något perfekt system, någon perfekt ideologi, någon perfekt tanke, något absolut rätt, något definitivt sant; att allt innehåller marginaler, skönhetsfläckar, att allt är mänskligt. Och den som återvänder till filmen en andra gång kan se att Eric redan från början försöker bete sig ”mänskligt”, något han aldrig riktigt förstått vad det är (”I am making conversation” förklarar han, likt en robot, för sin fru i en scen i en restaurang). Han har bara, likt en klassisk Siddharta, aldrig varit nere på mänsklighetens marknivå. Som född multimiljardär står han uppklädd i sin kostym, redo att försöka ta del av något – bli en medmänniska, rentav. Hans morgon börjar inte med den avsikten, men vid det laget kvällen blivit natt har något hänt och något i honom har gått sönder – hans hjärta, kanske – och han inser att han är vid liv, han är inte död. Åtminstone inte än.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *