Terraferma

Regi: Emanuele Crialese

På en siceliansk ö arbetar en fiskarfamilj med att försörja sig, vilket blir allt svårare i och med att fiskeri blir omodernt och mindre lönsamt. Matriarken Giulietta bestämmer att de måste tänka om och börja tjäna pengar på turister istället – men lagom till att sommarsäsongen startar finner de en flotte afrikanska flyktingar i en gummibåt drivandes i havet strax utanför ön.

 

Det är inte alldeles ovanligt i dag med europeiska, EU-kritiska filmer om illegal invandring – en bra är Eden is West av Costa-Gavras, om en man från ett okänt land som simmar i land på den franska kusten och försöker ta sig fram genom Frankrike ständigt med ena ögat över nacken.

En mindre bra är Terraferma, nominerad för Guldlejonet i Venedig i somras. Där simmar också flyktingar i land, men vi får se dom i sådana utdragna slow motion-bilder att det inte kan tolkas på något annat sätt än att filmen handlar om ”oss”, europeerna, vi som bor här, och vår skuld.

Och det vore väl inget fel med det, om nu inte Terraferma lika mycket var en såpa om en familj som bor på en liten siceliansk ö och deras problem. De är följande: Det är omodernt och icke-lukrativt att fiska. Turism måste man börja tjäna pengar på istället. Illegala flyktingar är farliga att ta hand om, och man vill helst inte; fast det är naturligtvis det rätta att göra.

Det lämnar en inte med speciellt mycket. Första halvan av filmen är den bästa, då vi får träffa den förvirrade ynglingen Filippo (Filippo Pucillo), hans härdade mamma Giulietta (Donatella Finocchiaro) och hans kloke gamla farbror, fiskargubben Nino (Beppe Fiorello). Dessa karaktärer är så pass starka och framförda av tillräckligt bra skådespelare för att man som åskådare bara helt naturligt ska följa med i filmen utan att ställa frågor.

Det är också i första halvan av filmen man låter sig bli imponeras av filmens verkliga trumfkort: Absolut lysande foto. Den pittoreska miljön är verkligen originell och regissören Emanuele Crialese (som tidigare gjort Respiro och Den nya världen) vet exakt hur han ska fylla kameran med bilder som lockar ögat mer än någon reseguide; fotot är markbundet, men panorerar ibland upp mot himlen och ner mot grusgången, ut över havsvågorna och ner i djupet, som om vi som åskådare går omkring i filmens sfär, ständigt närvarandes. Det skapar en känsla av närvaro som bidrar till att vi känner för karaktärerna; vi känner rentav nästan svalkan från vågorna.

Tanken är väl att korsa den känslan med utsattheten i de illegala flyktingarna som anländer till ön, och omhändertas av familjen. Men det är svårt att göra eftersom filmen från och med denna punkt – halvvägs in, kring peripeti-strecket ungefär – tar upp ett par ordentliga kryckor av klyschor och börjar ta sig fram på dom istället. En av flyktingarna är gravid och föder naturligtvis ett barn hos familjen, som de därefter är paranoida över för oväsen så att de ska röjas. Filippo träffar ung tjej som han blir kär i, för det är ju fortfarande sommar. Fiskarfarbrorn Nino pratar om den gamla goda tiden, när det fanns fisk i vattnet, och förresten har han hjärtproblem. Filippos storebror förklarar för honom att han måste ”slå tillbaka” när folk är taskiga mot honom. Polisen som letar efter flyktingarna leds av en stereotypt iskall figur som tagen ur gamla 40-talsfilmer med onda nazister. Till slut har filmen tappat den mästa av den färg den hade från början, i det att karaktärerna blir tommare och mer godtyckliga, och efter ett tag börjar vi inse att Filippo måste Göra Det Rätta och vid det laget har nog de flesta börjat titta på klockan.

Ändå kan Terraferma rekommenderas till någon grad eftersom den har sitt pittoreska foto som, i synnerhet såhär kring vintertider, ger en påtaglig känsla av att vara i ett annat land och möta riktiga människor i det landet. Det låter lite ytligt, men det är sant. Problemet med filmen är inte att den inte har hjärtat på rätta stället, utan att själva hjärtat inte når fram hela vägen. Men om kan man vill resa någonstans men är för pank, och om man kan nöja sig med en halvbra film som ser bra ut, så är Terraferma troligen tillräckligt tillfredsställande. Även om den inte når sina egna mål kan den vara sevärd för en del åskådare, man kan liksom turista i den. Ett stillat politiskt (korrekt) samvete kommer på köpet.