The Words :/

the words

Regi: Brian Klugman, Lee Sternthal

Författaren Clay Hammond (Dennis Quaid) har skrivit en bok om en författare som skrivit en bok. Han läser ur romanen på ett event, och vi får följa alter-egot Rory Jansen (Bradley Cooper) som efter en lång tids lidande som fattig oetablerad författare gör stor succé med sin debutroman – det är bara det att den inte är hans. Manuset har han hittat av en slump i en gammal portfölj i ett Hemingway-museum. Och en dag kommer en gammal gubbe (Jeremy Irons) och slår sig ner intill honom på en parkbänk… (Berättelserna om Clay och Rory berättas från peripetin parallellt med varandra).

Det här var ju tråkigt. En riktigt bra film finns inuti The Words, den har alla förutsättningar: Bra regi, bra skådespelare, ett ambitiöst upplägg, en ärlig vilja som känns personlig och angelägen, det där man så flyktigt brukar kalla för känsla. Men, alas, den håller inte balansen och den faller ner i skevheter, snubblar på sina mållinjer, blir onödigt omständig där den ska slå som hårdast, där dess djup ska komma hittar man istället yta.

Trogna läsare vet varför jag anser det. Jag ska försöka att inte bli tjatig. The Words är en till post-Nolan-film, mer fokuserad på hur den berättar än vad. Den är lite mer substansiell än i till exempel den horribla Cloud Atlas men formen är fortfarande snäppet viktigare än innehållet här. Och det är ett tråkigt exempel det här, för i The Words kanske mer än i någon annan film av det här slaget syns det så tydligt att det förstör. Karaktärerna är trovärdiga. Skådespelarna är bra. Det de pratar om är intressant, det de säger till varandra, de känslor som har med deras liv att göra är vad som gör filmen gripande. När, var och hur de säger något är ovidkommande – men ändå envisas The Words med att släpa in en meta-inramning. Jo det här är en film i en film – eller rättare sagt en film i en bok. Jaha. So what? Det betyder inget mer än vad det betyder i den här filmen, och det kommer i vägen för en alldeles utmärkt liten berättelse.

Mycket i manuset känns självupplevt, eller åtmisntone skrivit utefter erfarenhet av hur bokbranschen fungerar. Det finns detaljer i dialogerna mellan förläggare och författare som känns för genuina för att vara påhittade. Huvudpersonens känsloliv känns på något sätt mer originellt, trots att karaktären är rätt stereotyp. Mycket är också tack vare Bradley Cooper, som liksom i Silver Linings Playbook visar att han kan gestalta karaktärer så att alla deras nyanser kommer ut; han är kort sagt en sällsynt begåvad amerikansk skådespelare. Även relationen mellan hans karaktär Rory och den uppmuntranden frun, trots att också den vilar på klyschor, växer till något mer genomlevt och uppriktigt.

Jeremy Irons är också sedvanligt utmärkt i rollen som den gamla gubben vars manus Rory hittat och stulit. Gubben är inte så arg som man kan föreställa sig, utan snarare bitter och besviken. När Rory desperat försöker att få hans förlåtelse, och att han vill sätta saker till rätta igen, så väser han tillbaka att saker inte kan sättas till rätta, saker är bara saker. Det där är bra grejer, tycker jag.

Men inramningen, där Dennis Quaids karaktär berättar historien ur sin roman (och tänk om den kan vara självbiografisk) och senare träffar ung kvinna som är nyfiken på honom… ja, den är kort sagt helt ointressant. Och de små hänvisningar filmen gör – vad är verklighet, vad är fiktion, kom ihåg att du tittar på en film nu också, så allt är fiktion, eller kanske inte? – blir aldrig mer än brödsmulor till änder, en gimmick-artad rubiks kub som aldrig leder till något.

Och då blir det även svårare att se bortom filmens klyschor. Jag skrev ner några jag kom att tänka på:
—- Författaren stjäl någon annans verk och måste oundvikligen bli ertappad
—- Frun anar inget oråd, han struntar i att berätta sanningen eftersom hon är så glad
—- Böcker skrivs på två veckor i rus av genialitet
—- Smekmånader sker i Paris
—- Gamla gubbar kommer aldrig över sitt livs kärlek
—- Gamla gubbar har växthus
—- Ung kvinnlig doktorand har förhållande med äldre manlig författare/professor/Roman Polanski
—- Mannen ska arbeta men kan inte koncentrera sig på grund av hans villiga flickvän som till sist lockar iväg honom till sängen
—- Kärleksparet som skildes åt och aldrig sågs igen utom en gång flera år senare, en sekund i förbifarten.
—- Diverse utfyllnadsrepliker som ”You lied to me!”, ”What are you afraid of?”, ”What do you really want?” och ”Do you think you’re the only person in the world who’s ever made a mistake?” etc.

Ett argument är att storyn bygger på klichéer för det är en story i en story. Men det gör det inte bättre. Det är fortfarande inte intressant. Dennis Quaids ramstory är en ram på en tavla som redan har en ram. Liksom i Cloud Atlas – visserligen en mycket sämre film, men ändå – kan man bara konstatera den här idén. Och den är inte intressant i sig själv.

Det finns saker i The Words jag tyckte om. Den är ambitiös och den har intressanta ögonblick som går att fiska upp, om man nu är sugen på att ta med metspöt. Men jag kan inte säga att filmen ger några jättenapp, och personligen kastade jag tillbaka aborrarna i slutändan, och kände mig otillfredsställd. Det är tråkigt när det blir sådär.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *