Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man

3starrating

Regi: Malik Bendjelloul

Dokumentären om ett par Sydafrikanska musiknördars flera år långa sökande efter Rodriguez, singer-songwritern vars musik varit extremt populär i Sydafrika ända sedan 70-talet och som levt, visar det sig, i Detroit dom senaste 40 åren där han arbetat på fabrik och med att riva hus.

Jag misstänker att jag är bland de sista att se Searching for Sugar Man, dokumentären som väl inte behöver någon större presentation vid det här laget och som oddsen föreslår kommer ta hem årets Oscar för bästa dokumentär (i skrivande stund väldigt snart). Om filmen har jag inte så mycket att säga som inte redan sagts, men jag kanske har en del att säga om bemötandet den fått. Även om det är en fin och bra filmupplevelse – det är en sån där film som berör en medan den väl pågår – så kom jag inte ifrån känslan av att faktumet att den hyllats är lite mer intressant än själva filmen.

Det är en dokumentär av det slag som fokuserar väldigt mycket på sin narrativ, själva berättelsen den skapar. Intrigen i Searching for Sugar Man skulle utan problem lika gärna kunnat vara en spelfilm – Berättelsen om hur ett par Sydafrikanska musiknördar försöker ta reda på vad som hände med Rodriguez, idolen som på 70-talet släppte två skivor som blev soundtrack för många sydafrikaners liv och som därefter försvann i glömska och troddes vara död. Även en spelfilm skulle kunna skildra deras jakt, hur de efter mycket om och men får reda på att han faktiskt fortfarande lever och jobbat på en bilfabrik och därefter för en rivningsfirma i Detroit större delen av sitt liv. Samt hur han återvänder för att turnera i Sydafrika nästan trettio år senare och tar emot publikens jubel.

Nu är Searching for Sugar Man en dokumentär så Malik Bendjelloul har medvetet skalat bort all information som inte överrensstämmer med den berättelsen. Att Rodriguez aldrig direkt föll i glömska, att han ”bara” var okänd i USA, att han hade en stor publik också i Australien och Nya Zeeland, och att han turnerade så länge som fram till 1981 – tio år efter skivan Cold Facts, som många pratar om som en helig graal av vinylskivor – nämns helt enkelt inte. Inte heller vad som förmodligen är sanningen, att han inte försvann på något mystiskt sätt, utan att han helt enkelt blev mindre populär och ramlade ut ur rampljuset som så många andra one hit wonder-artister eller, som jag ibland kallar det, one decade wonder-artister.

Jag har däremot full förståelse för att de som intervjuas i filmen upplever det som att han försvann spårlöst och blev en legend. Jag skrev själv för några år sedan en lång text om Dan Hylander där jag själv använde sådana liknelser – Jag visste ju att han fortfarande fanns, men känslan av mystik är inte att underskatta och vad gäller popmusik är myter ofta lika effektiva som sanningar. Jag slår vad om att det fortfarande finns folk där ute som är övertygade om att Paul McCartney sedan länge är död.

Skillnaden här – vad som är ”sant” och vad som känns sant – är väldigt central för den här filmen. När Bendjelloul väl hittar Rodriguez så verkar det som att han högst medvetet undviker att ta reda på något om honom. Vi får veta att han har barn, och vi får träffa dom. Men någon fru eller liknande nämns aldrig ens med en antydan. Varför han började göra musik får vi inte veta. Varför han skrev låtarna får vi inte veta. Vad han tycker om att han föll i glömska får vi inte veta. Vad han tycker om hela det här filmprojektet får vi inte veta. Han sitter i sina solglasögon och svarar på de mest elementära frågorna om sitt liv, och han förblir ”tom”, annat än som filmens MacGuffin, figurerandes som legend å ett helt lands vägnar – och även, antyds det, som någon slags ”anti-etablissemang”-röst åt vita människor i Apartheidens Sydafrika.

Filmen handlar, som titeln föreslår, om sökandet efter honom. Vem han är blir i slutändan mindre viktigt. Att han är älskad av de intervjuade är vad som driver hela filmen framåt. Det är en emotionalistisk film, en fin skröna och en solskenssaga, som dessutom har ett schysst soundtrack av en obskyr artist. Allt detta är inslag som gör det lätt att förstå varför filmen blivit så populär.

Men jag tror det finns en annan anledning till att Searching for Sugar Man nått in i så många människors hjärtan. Det är en nostalgisk film om den analoga tidsåldern. Förr, innan digital teknik och Internet, var information så oerhört mycket svårare att ta del av. Hade fansen i filmen väntat ytterligare tio-femton år med att leta upp Rodriguez hade de förmodligen bara kunnat gå ut på Wikipedia och få reda på vad som nu blev (i filmens narrativ) något av en livslång uppgift.

I dag har vi istället en värld av digitala moln och nätverk ad naseum där människor är mer anonyma och där det är allt svårare för någon att sticka ut. ”Well, isn’t this all our fantasies” säger någon mot slutet av filmen, ”The high dream of yourself, that one day you will be recognized, and that your talents will suddenly become visible to the world. Most of us die without coming anywhere close to that sort of magic”. Rodriguez fungerar rent psykologiskt som en trösterik idol – En vanlig, anspråkslös, helt anonym människa som bor i samma lilla hus han bott i sedan 40 år tillbaka och som samtidigt (i filmens narrativ) när han känner för det kan välja att åka till ett annat land och vara stjärna där, temporärt som i en dröm, för att sedan återvända till sin anonyma vardag. Rodriguez blir för åskådaren ett förverkligande av ens egna dagdrömmar.

Som sagt så undviker Searching for Sugar Man flera dimensioner av verkligheten och den lämnade mig med känslan av att verkligheten egentligen ser och såg helt annorlunda ut. Framför allt skulle jag vilja se en film som verkligen handlade om Rodriguez. Jag vill se hans film.

Men man ska vara rättvis. Det finns ett utbrett missförstånd att en dokumentärfilm måste vara god journalistik, och att dokumentärer måste innehålla nakna sanningar. I själva verket kan en dokumentär vara precis vad som helst, hur som helst, och som vilken film som helst fungera utefter sina egna förutsättningar. Och Searching for Sugar Man är ingen journalistisk dokumentation. Det är en feel-good. En klassisk sådan, och samtidigt modern eftersom den visar riktiga människor prata om riktiga känslor – och besjälad musik – i ett tidevarv då vi ser tillbaka på vår dåtid och nostalgiskt betraktar en primitiv kultur där man studerade sleevenotes på vinylomslag för att lära sig om artisten, hämtade sin Atlas ur bokhyllan om man ville slå upp något och då det tog flera år att ta reda på saker som vi idag kan lära oss på flera sekunder. Searching for Sugar Man är mycket sevärd om man vill veta vad för myter vi lever på i dag. Och naturligtvis också om man bara vill se något man blir glad av.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *