Balladen om Marie Krøyer

25starrating

Regi: Bille August

En skildring av Marie Krøyer och hennes äktenskap med den berömde men sinnessjuke konstnären PS. Krøyer, samt hennes affär med en yngre man.

Det här är Bille Augusts första film på danska sedan Guldpalmsvinnaren Pelle erövraren 1987. Tyvärr är det inte hans bästa. Den ser ofantligt fin ut, då den är utsmyckad med fina kostymer och inramad av skickligt foto (Dirk Brüel). Därutöver är Søren Sætter-Lassen bra som P.S Krøyer, det galna konstnärsgeniet man eventuellt ska tycka om.  Och framför allt är Birgitte Hjort Sørensen bra i huvudrollen. Hon gestaltar denna Marie Krøyer som en människa vars öde måste ha varit intressant, jag menar det måste väl ha varit det, det måste ha varit värt en riktigt bra film. Sørensen är så stark att allt föreslår det.

Men hon står som på en öde ö. Hon får verkligen ingenting att arbeta med. Hon är kedjad till en intrig som kommer rakt ifrån kostymfilmernas standard-garderob: Kvinna riskerar all sin ära i och med affär med yngre man som eventuellt inte går att lita på han heller, varpå maken blir fylld av agg för att sedan acceptera det hela (Anna Karenina, någon?). Och inget blir bättre av att manuset, av Peter Asmussen, aldrig stiger bortom TV-såpa-klyschornas nivå.

Filmen innehåller två typer av dialoger. Den första typen är de som förklarar vad som händer i filmen, för gud förbjude att vi skulle få se det i någon slags visuell skildring (det är ju bara en film, trots allt). ”Jag ska åka iväg”. ”Ta hand om barnen medan jag är borta”. ”Det blir svårt med skilsmässa”. ”Jag ska åka iväg igen”. ”Jag har träffat en man. Jag är väldigt kär.”  ”Vad kul för dig”. *kaffeservisen klingar*

Variant två är floskler och klyschor som är så groteskt överdrivna att man inte vet vart man ska ta vägen: ”Jag har aldrig förstått vad kärlek är förrän nu”. ”Jag har aldrig sett en så vacker kvinna som er förut”. ”Det är som första gågen vi möttes – Nu har jag ögonen öppna”. ”Jag är konstnär, jag behöver min frihet!”, ”När jag såg dig… du gjorde mig galen!”, ”Det jag mest av allt i världen vill är att vi ska vara tillsammans – Jag förstod inte vilken skatt jag höll i mina händer!”. Oh sweet lord! Jag hade lust att vråla: You’re tearing me apart, Krøyer!

Inte heller ger det här manuset någon identitet till Marie Krøyer  eller någon annan. Tvärtom fördunklas ofta vad som känns som ett tilltänkt klart budskap. Kanske ska man tycka synd om’Søren’ Krøyer (Sætter-Lassen) för att han är sjuk; han lider av den där film-schizofrenin som är så tråkig att ha att göra med, eftersom det så ofta leder till maniskt överspel. Eller kanske man ska tro honom när han säger att han är ett ”konstnärsgeni” som ”fått en gåva av Gud”. Sånt tar man ju automatiskt som någon slags ironi. Men vem vet. Marie Krøyer  vill bli konstnär hon också, men hon måste ju ta hand om sitt barn – och det är viktigt, fastän det inte är så viktigt heller. Kanske handlar det om vad man måste uppoffra för konsten. Kanske. Vid ett tillfälle målar Marie Krøyer  av en blomma. Är detta hennes talang? Stilleben? Filmen visar nästan ingen av hennes konstnärliga, kreativa sida. Om det nu varit poängen. Manuset är för dåligt, och så är det bara.

Unge herr Sverrir Gudnason spelar den unge älskaren – en kompositör vid namn Hugo Alfvén. Gudnason har en karriär jag ser som besynnerlig, eftersom han inte har imponerat i någonting – och han är farligt nära att sänka hela den här filmen med ett framträdande som kort sagt är obegripligt i sin styltighet. Här får han repliker som är så vansinnigt töntiga att karaktären inte går att ta på allvar men han levererar dom med en stoneface-uppriktighet som gör att man vrider sig i stolen; jämförelsevis är Søren Sætter-Lassen en bättre skådespelare, vars gammel-Kroyer också bubblar av föråldrade floskler. Han lyckas få oss att tro på en farbror som verkligen tror på sina egna uppblåsta ord. Sverrir har, såvitt jag kan se, inte förstått sin karaktär eller sammanhanget den är i.

Det här är inte en dålig film. Den har en fin och ganska smärtsam knorr i slutet, även om det är för sent för filmen att återhämta sig då. Främst av allt är filmen ganska tråkig på det där sättet som kostymdramor är när dom inte lyfter. Visuellt är den skicklig, och Bille August lyckas, med hjälp av ett matchande färgschema och mycket ljus i fotot, att skapa en visuell motsvarighet till P.S. Krøyers målningar. Emellanåt skapas känslan av att man tittar på ett kompendium till målningarna. Bilderna liksom rör på sig. Som i en film, liksom. Tycker du det låter upphetsande så kanske du är rätt åskådare.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *