Killing Them Softly

klling them softly

3starrating

Regi: Andrew Dominik

Två killar får i uppdrag av en småskurk att råna ett pokerspel – tanken är att arrangören (Ray Liotta) ska ta skulden eftersom han rånat sitt eget spel förut. Lönnmördaren Jackie (Brad Pitt) får uppdraget att ha ihjäl killarna och småskurken. Folk är i allmänhet osympatiska och våldsamma.

Den här filmen fick mig att tänka på refrängen i Michael Jacksons Beat It: ”They’ll kick you and they’ll beat you and they’ll tell you it’s fair”.

Bara det att de två killarna i början av Killing Them Softly inte kan ”beat it”. Dom är redan fast i den där så kallade undre världen. De är längst ner i kedjan, men ändå. Vi vet inte varför den förhållandevis schyssta killen Frankie (Scoot McNairy) hamnat där, eller hur han ser på sina framtidsutsikter, men Russell (Ben Mendelsohn) spenderar större delen av dagarna inlåst i ett knarkrus. Om han någonsin kan få ändan ur vagnen så kanske han kan komma igång med sitt liv. Ja, att sälja knark då, för det är hans dröm.

Dom här två killarna är tyvärr rätt oerfarna så när dom får ett pris på sitt huvud är de de sista som förstår att det troligen kommer sluta illa för dom. För lönnmördaren Jackie (Brad Pitt) är det desto enklare matematik: Det hela är bara ett jobb som ska göras. This is the business we’ve chosen, som Hyman Roth sa i Gudfadern del II. Men om det någonsin funnits en avromantiserad gangsterfilm så är det… tja, det finns väl ett par, men ett så bra exempel som något är Killing Them Softly som är en minst sagt rå upplevelse. Om du inte tycker om filmer av det här slaget så finns det ingen anledning att ljuga: Du behöver inte se den. På papperet är intrigen inget mer än en serie våldsamheter där män med olika, helt opersonliga, agendor misshandlar eller har ihjäl andra män tills de flesta inblandade ligger på bårhuset. Det finns bara en kvinna med i filmen och det är en prostituerad. Hon är med i en scen och har inte många fler repliker än ”Fuck you”.

Med det sagt är nog den här filmen en utmaning även för fans av Maffiabröder och Sopranos. Den innehåller noll procent glitz och man anar snart att manusförfattaren och regissören Andrew Dominik är mer intresserad av karaktärernas dialoger och vad de egentligen betyder. Detta är Dominiks tredje film, och hans första sedan 2007 års Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Det var inte heller en film som var lättsmält, och den gick under mainstream-publikens radar, och detsamma lär gå att säga om Killing Them Softly. Det är inte en film med agendan att underhålla. Det är en rätt långsamt berättad film med en uråldrigt bekant intrig, som blir fängslande först om man engagerar sig för karaktärerna: Det måste man som åskådare aktivt göra, för de är till sin natur – eller vad man ska kalla det – osympatiska.

Lönnmördaren Jackie faller under den mer subversiva kategorin i Brad Pitts katalog (tänk Fight Club, Kaliforna, Inglourious Basterds… till och med Troja, på sätt och vis, där han spelade Achilles). Han är en hjärtlös mördare med sociopatiska tendenser, och hade kunnat kvalificeras som ondskefull om han inte var så likgiltig. ”You’re a cynical son of a bitch” konstaterar jobbmedlaren spelad av Richard Jenkins. Det är han som, via de han jobbar för, gett Jackie i uppdrag att mörda de två ynglingarna samt den ursprungliga konspiratören (Vincent Curatola). Utan vidare pardon replikerar Jackie att han för i helvete bor i Amerika: ”This isn’t a country, it’s a business. So pay me!”

Denna cyniska existentialism pareras med flertalet klipp på diverse tal från Barack Obamas första presidentkampanj (en tidig etableringsbild berättar att filmen utspelar sig under McCain/Obama-kampanjen 2008). Fler paralleller dras till finanskrisen och USA:s kapitalistiska strukturer, vilket också gör att man måste märka av en Occupy Wall Street-underton. Exakt på vilket sätt detta är en film om USA:s kapitalistiska strukturer framgår inte direkt, men det känns inte som att Dominik varit ute efter att göra ett strikt symbolistiskt drama. Snarare kryddar han filmen med dom här jabbarna mot landets ekonomi med små detaljer här och var, som nästan gör det hela till ett skämt; ungefär som att landets ledare i Vita Huset är filmens comic relief. De dyker upp ibland för att komma med humanistiska slagord – ”We are all created equal!”- som renderas till skämt i kontrast till denna historia om Jackie och hans vurm för att döda människor långsamt.

Detta, att döda människor långsamt, är en grej Jackie gillar att göra. När man avrättar människor, förklarar han, så tenderar dom att börja gråta och ropa på mamma: ”It gets embarrasing… I don’t like feelings” säger han (och well, you don’t say). I en barrock sekvens iscensätter Dominik ett mord i slow motion, som för att suga på Jackies långsamma mördande och fråga publiken om detta är showen de betalat pengar för att se.

Andrew Dominik är en skicklig regissör. I andra sekvenser behåller han nämligen en strikt realistisk, halv-dokumentär stil som skapar minst lika effektiva ögonblick av motsatt anledning. Jag tänker i synnerhet på det inledande rånet, där två oerfarna killar står med rånarluvor och håller upp vapen mot tjugo män som alla väntar på en chans att ha ihjäl dom. Och det nervigaste av allt är att man som åskådare inte riktigt vet om dom där killarna fattar det.

Ray Liotta, James Gandolfini och Sam Shepard finns i biroller. De är household names i gangsterfilmer, men det här är inte den typiska gangsterfilmen man ser dom i. De spelar idel oglamorösa och rätt patetiska karaktärer som man inte får några känslor för. De har inga känslor sinsemellan heller och de verkar inte tycka om sig själva för den delen.

Allt som allt blir Killing Them Softly en sån där film som går att rekommendera eftersom den inte har något man kan rekommendera den för. Det är en vålds-feel-bad, en uppvisning i meningslöst våld och lidande – men det är inget fel på den. Vid ett tillfälle stönar en karaktär ”The world is fucked up. We are in it on our own”. Det kanske låter banalt, men det är faktiskt en parafras på en rad i Macbeth (akt fem, scen fem anm.). Meningslöst våld är trots allt också en av mänsklighetens gamla traditioner.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *