Bröllop i Italien

25starrating

Regi: Susanne Bier

Ida (Trine Dyrholm) har gått igenom cellgiftsbehandling för cancer och tycks nu vara frisk. Hennes dotter ska gifta sig i Italien med Patrick, en kille hon känt i några månader – på vägen till flygplatsen råkar Ida krocka in i Philip (Pierce Brosnan) som visar sig vara Patricks far. På plats i Italien finns Philips kärlekskranka arbetskollega, Idas man och hans tjugo år yngre flickvän, och så vidare.

Det här är en sån där film som gör att man, aningen desperat, börjar leta efter saker som eventuellt inte är där. Allt som händer i den här filmen – allt – är verkligen helt förutsägbart. Gammal visdom föreslår att om en films intrig är så förutsägbar att den knappt kan förklaras så kan tanken vara att något annat i den ska vara viktigt. Att det då inte är storyn och klyschorna som är det viktiga. Det måste finnas ett annat sätt att förstå filmen på.

I fallet Bröllop i Italien tror jag det bara handlar om att Susanne Bier tagit semester. Den här filmen är inte bara lättviktig, klyschig och förutsägbar den är anmärkningsvärt lättviktig, klyschig och förutsägbar. Poängen måste vara att Bier – efter tunga och framgångsrika dramafilmer som Älskar dig för evigt, Efter bröllopet och Oscarsbelönade Hämnden –  vill göra något som är hundra procent lättsamt och lättglömt. En film som är så lättviktig att man inte behöver se den. Filmen har fått rätt blandad kritik, men att fler inte har dragit den kopplingen tycker jag är märkligt.

Från och med det att Ida (Dyrholm) och  Philip (Brosnan) råkar krocka i ett parkeringshus förstår vi exakt allt som kommer att hända genom resten av filmen, genom den enklaste dramaturgiska grammatiken. De kommer naturligtvis att bli ett kärlekspar – men eftersom tanken är att deras barn ska gifta sig, och de ska bli varandras förlängda familj, så tycks det osannolikt. Om inte det blir något vajsing med bröllopet förstås.

Resten handlar om att bocka av protokollet: En pinsam middag inför bröllopet, en hopplös arbetskollega till Pierce spelad av Paprika Steen som klänger efter honom, en sluskig make till Ida idealiskt spelad av Kim Bodnia som släpar med sig sin nya älskarinna; unge brudgummen Patrick (Sebastian Jessen) verkar känna oklar ambivalens över att homosexuella Alessandro (Ciro Petrone) stöter på honom, och första gången Ida i Italien möter sin dotter (Molly Blixt Egelind) kommer frågan: ”Är du inte säker?” Därutöver bjuds åskådaren på That’s Amore i uppskattningsvis fem olika verisoner – för den låten är ju verkligen originell i sammanhanget – samt diverse vyer över Italien som känns som arkivbilder från reklamfilmer.

Men filmen har onekligen känsla. Det där att den är klyschig och förutsägbar blir svårare att klaga på om man tänker på att det är hela idén med filmen. Den ska vara klyschig och förutsägbar. Filmen är som en genremässig semester. Den ska vara mysig, smörig, klyschig, stereotyp, förutsägbar, fluffig. Den har inte på agendan att vara originell. Den har på agendan att förföra med soliga bilder på Italien och Pierce Brosnan som kavaljer. Han rör sig med självklarhet genom Neapel som om han när som helst ska göra en Troy McClure och säga: ”Hello. I’m Pierce Brosnan. You might remember me from such movies as Mamma Mia and Laws of Attraction. Now I want you to try this lovely bottle of wine. With me. Pierce.”

Till skillnad från många andra har jag aldrig varit överdrivet imponerad av Susanne Bier; hon har aldrig gjort en genuint dålig film, av vad jag har sett, och vissa har varit riktigt bra. Men alltför ofta har de ramlat ner i västerländsk moralpredikan, i synnerhet hennes senare filmer, vilket gjort att de fått ett sånt där ”skandinavicentriskt” Richard Hobert-perspektiv som känns rätt hopplöst.

Men med ribban satt så lågt som i den här filmen är det nästan omöjligt att helt misslyckas. Bier behöver bara ta lite ansvar för sina karaktärer för att de ska kännas mer trovärdiga än i andra romkom-filmer. Trots klyschorna får skådespelarna utrymme att agera ut karaktärerna från början till slut. Scener tar inte slut vid de typiska momenten utan vi får chansen att ge Paprika Steens klängranka the benefit of a doubt; när hon blivit varse att ingen tycker om henne får vi chansen att tycka synd om henne. Vi tar ett leap of faith och låter brudgummen spela ut sin eventuella gay-grej. Och även fast Trine Dyrholm större delen av filmen bara ler så kan vi gå med på att hon kenner va hon kenner och det är väl rart. I övrigt tror jag Kim Bodnia är roligast, som något slags aningslöst, trögtänkt snällpucko i hawaiiskjorta. Det är alltid tacksam humor att ta vedertagna bad boys och göra dom plumpt komiska, liksom larviga.

All denna goodwill gör att filmen till någon mån också blir en fin och uppriktig film om vuxna människors förhållanden till kärlek och relationer. Jag säger till någon mån. Främst av allt är det ett stycke fluff som tveklöst kommer bidra till en marginell ökning av resor till Sorrento.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *