This is 40

this is 40

15starrating

Regi: Judd Apatow

Pete och Debbie är ett ”perfekt” medelklasspar som hatar varandra. Deras barn är jobbiga, dom lever över sina tillgångar och är för ointelligenta för att förstå sin egen situation.

Den här filmen handlar om Pete och Debbie, två birollsfigurer från På smällen. Minns ni dom? Det gör inte jag, men det spelar inte så stor roll. Det är inte första gången två Judd Apatow-produktioner korsar varandra: Russell Brand var en sån scenstjälare i Forgetting Sarah Marshall att hans karaktär fick en egen film i Get Him to The Greek och samma regissör gjorde även The Five-Year Engagement som kändes lite som en uppföljare till Forgetting Sarah Marshall också. Skådespelare som Seth Rogen, Melissa McCarthy, Bill Hader och Jason Segel är lite grann som Marvel-figurer i dom här filmerna. Dom rör sig in och ut ur varandras filmer och det spelar inte ens någon roll om dom spelar olika roller (Kevin Smith hade för övrigt roligt åt liknande paradoxer i sin Jay & Silent Bob-långfilm, som jag vill minnas är lite underskattad).

This is 40 är alltså en typ av spinoff-uppföljare till På smällen. Den filmen, som kom 2007, handlade om ett par som blir gravida och får barn. This is 40 handlar följaktligen om en familj med två barn, samt den skyndande medelålderns farhågor och äktenskapets gnabb.

Men för mig, som relativt Apatow-fan, är detta en grymt stor besvikelse. This is 40 är ett över två timmar långt, otroligt utdraget icke-humoristiskt drama som nästan från allra första början hänger sig själv i en galge och därefter dinglar fram och tillbaka tills man nästan vill dö själv för att ingen kommer och plockar ner den (aka att filmen ska ta slut). Det är en otroligt osympatisk upplevelse som kan beskrivas i en slags strukturalistisk pyramid. A: Filmen har ingen intrig och karaktärerna har inga tydliga personligheter. B: Det mesta som händer i filmen är rätt deprimerande och tragiskt. C: Vad som är ”40” framgår inte: Vad som ska vara roligt med det, och vad som inte ska vara roligt med det, vad som ska vara realistiskt och uppriktigt, och vad som man får ”gå med på”, blir aldrig tydligt. D: Filmen tar aldrig slut. Den pågår i nämnda tortyr-liknande oändligheter.

Jag tror det börjar och slutar med Judd Apatow. Det här är uppenbarligen hans försök att göra en personlig och mer ambitiös film. Tyvärr är det plågsamt uppenbart, redan från början, att han saknar de dimensioner såväl som manusförfattare som regissör att genomföra den. Han är helt enkelt inte tillräckligt begåvad. Precis som andra filmskapare som är särskilt bra på dialoger – som Kevin Smith och Tarantino – är Apatow mindre bra på att berätta en ”ordentlig” historia. I det här fallet är bristen avgörande. This is 40 blir en extremt diffus film som långsamt svävar sig fram på jakt efter poänger som aldrig kommer. Filmen är en enda stor avsikt utan innehåll eller innebörd.

Det behöver ju inte vara något fel med den här formen. Dramakomedier utan typiskt strukturerade intriger är ofta underskattade, fransmännen är bra på dom (Små vita lögner är mitt ständiga go-to-exempel) och jag tyckte The Five Year Engagement också var ovanligt lyckad. Men det krävs en annan sak som Apatow inte kan skapa: Psykologiskt trovärdiga karaktärer med problem som är grundade i verkligheten. En känsla för hur livet faktiskt är.

Det kan ju inte vara meningen att Pete och Debbie ska vara så otroligt korkade att deras trettonåriga dotter är smartare än dom, utan att de själva förmår inse det. Apatow vill att man ska vara ”överseende” med trettonåriga Sadie, men på grund av sin pubertala rakhet är hon den enda i familjen som inte är en idiot. Pete och Debbie beter sig som om varenda tanke dom får i sina huvuden är en nyhet. Dom verkar ha ungefär lika mycket livserfarenhet och tålamod som tonåringar mer obstinata än Sadie – dom är extremt narcissistiska och självupptagna, verkar av någon anledning tro att mänsklighetens uppgift är att tillfredsställa deras behov (vilket också föreslås av att dom bor i fyravåningshus, kör omkring i svindyra bilar och har varenda iWhatever-leksak en förvuxen bebis kan ha), dom blir överraskade när deras livsstil gör att dom hamnar i skuldfällor och – främst – dom har ingen aning om vilka dom själva är. Varför har dom gift sig? Hur har deras liv sett ut? Vad för personlighetsdrag har gjort att dom fallit för varandra?

Inga. De är bara prototoyper. Dom är bara Ett Par. Och istället för unika personlighetsdrag, och istället för att leva ett riktigt liv, så består dom och deras liv endast och enbart av förutbestämda idéer om vad Ett Par gör och är. Detta hade inte varit fullt så anmärkningsvärt om det inte var så uppenbart att detta är Apatows egna socialrealistiska syn på vad verkligheten, vardagen och mänskliga relationer är. Och tanken att en helt syntetisk vardag, mängder av odefinierade problem som i sin luddighet aldrig kan bearbetas, samt  alla de vedertagna klyschor som finns i This is 40 på något sätt skulle kunna tilltala människor emotionellt och med ”hög igenkänningsfaktor” är väldigt deprimerande och tragiskt.

Det hade snarare kunnat fungera som satir, som en besk svart komedi. Men det här ska man samtidigt på någon nivå tycka är charmigt och mänskligt. Men det är det inte. Det här är två människor som hatar varandra, och skiter rätt hårt i alla andra också. Deras livsstil är inte perfekt utan dysfunktionell. Deras liv är inte normalt alls utan förödande, dels för sig själva och främst för sina barn. De är besatta av problem som de tycks hitta på själva, och som inte verkar finnas i verkligheten. De vet själva inte själva vad problemet är. Ändå ska det finnas där: Problemen. Vilka de nu är.

Det för oss till Apatows andra centrala misslyckande: Filmen handlar om något den inte handlar om. Jag håller helt med Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Nöjesguiden: Det finns ett konstigt antagande i This is 40. Som att livet är slut när man har nått 40 och att alla vet det? /…/ Det ges liksom aldrig några bra argument för att 40 är dåligt, vilket ska vara filmens uppgift”.

Exakt. Och det hör ihop med att karaktärerna inte har några personlighetsdrag – för hade de det så skulle filmen behöva handla om en riktig 40-årskris (om en sådan nu är så farlig – en man av visst pedigree anser att 40-årskrisen är en bluff). Paul Rudd och Leslie Mann är båda två helt okej skådespelare men by god vad dom inte kan vara något annat än Paul Rudd och Leslie Mann. De definieras enbart utefter det skådespeleri som blivit deras trademark. Som karaktärer är de obegripliga. Det är omöjligt att föreställa sig att en trög slacker som Rudd kommit någonstans med någonting, eller att han kan sväva i sådan total ovisshet  om allt och alla han haft omkring sig i fjorton års tid, och Leslie Mann beter sig sinnesförvirrat som om hon inte har någon som helst personlig kärna och med guldfiskminne bara kan agera utefter situationer som hamnar framför ögonen på henne: Först ditt, sen datt, sen det där, nej förresten, så. Och gnäll, gnäll, gnäll. Och stön, stön, stön (från Rudd). Oavbrutet. För det är ju… so very 40. Eller nåt.

Titeln föreslår en 40-årskris som inte existerar i själva filmen. Det finns ingen ”kris” så långt ögat når, bara vuxna som beter sig som barn. På samma sätt som barn måste acceptera sina föräldrars auktoritet, accepterar dessa två förvuxna barn varandra och deras vardag fastän de helt enkelt, av någon anledning, hatar den. Det har inte med ålder att göra, det har med dom själva att göra. Jag menar, fucking skilj er då! Om ni inte vill det – bry er om era egna liv! Gå i fucking terapi! Titta på Scener ur ett äktenskap. Sluta vara såna bebisar!

Filmen hade faktiskt varit bättre och vettigare om den handlat om skilsmässa. Som det är nu känns det som att det hela tiden är vad den är ute efter, men istället slänger på exempelvis ett sockrat slut som är helt obegripligt med tanke på vad som försigått i filmen. Hade filmen handlat om en skilsmässa skulle Pete och Debbie kunna ge upp sina torftiga drömmar och försöka tjäna pengar för sitt uppehälle – varför inte? – och de skulle båda behöva engagera sig för sina barn och barnens faktiska situation och identiteter, de skulle kanske även inse att de lever ett syntetiskt liv väglett av konsumistiska koncept som i verkligheten inte betyder någonting. De skulle inse att de inte tycker om varandra, eftersom de är totalt egoistiska, och när de väl insett det så skulle de bli deprimerade men de skulle åtminstone vara uppriktiga mot sig själva.

Men This is 40 verkar tycka att det är normalt att vara helt ointresserad av sina barn, ha noll livserfarenheter och närapå noll allmänbildning, att helt sakna all slags självinsikt och vara helt förvirrad över ens eget liv och de val man gör själv. Som om inte det var nog slänger filmen in vissa ytterligare familjära angelägenheter som står och tar upp plats utan att alls ge filmen den tilltänkta tyngden  – som en minimal sidointrig om John Lithgow som spelar Debbies pappa (som varit frånvarande i hennes barndom… vilket betyder att… hon är som hon är? Han är som han är? Nån är som nån är? Allt är som allt är? Något är som vad…är…vad, va?). Ibland kommer filmen på att den bör handla om honom också. Lithgow är förstås bra, men det säger mer om hans talang som skådespelare än Apatows talang som karaktärsskildrare.

Jag har tyckt om de flesta filmer Judd Apatow producerat. Jag tycker han är bra på de dialoger han är bra på; det snackiga, syrliga, Generation X-aktiga babblet som emellanåt kan vara mer insiktsfullt än det låter. De filmer han regisserat – som På smällen och The 40 Year Old Virgin –  har varit mer lättglömda än till exempel Nicholas Stollers filmer, men ändå helt okej. This is 40 är en mer seriös, familjär affär. Förutom att Mann är Apatows fru i verkligheten så spelas Sadie och yngsta dottern Charlotte av hans egna barn, Maude och Iris Apatow. Men jag tyckte mer synd om dom än vad tanken varit. Deras pappa är en knepig typ.

Jag hade förhoppningar på den här filmen redan när jag såg Forgetting Sarah Marshall, och insåg att Apatows filmer hade målet att inte bara utveckla sig bort från knarkhumorn utan även framåt, mot allt mer mänskliga problem. Jag tänkte att en sån här film, en definitivt mer ambitiös och seriös film, var oundviklig. Men när det kommit till kritan så har Apatow tyvärr misslyckats. Om detta är hans syn på vad verkligheten är så vill jag inte veta mer.

Latest Comments
  1. Lina

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *