13 Assassins

13 assassins bra film

35starrating

Regi: Takashi Miike

Slutet av feodal-eran i Japan. Det är en tid av fred. När en dryg spoling vid namn Naritsugo Matsudaira blir feodalherre börjar han skoningslöst döda oskyldiga människor och bete sig allmänt oförutsägbart. Japans shogun – dess de-facto ledare – ger den gamle samurajen Shinzaemon Shimada i uppdrag att samla ett dussin krigare för självmordsuppdraget att lyckas döda Naritsugo.

Skurken i den här filmen är ingen sympatisk kille. Han har gjort saker mot helt oskyldiga människor som drar en till minnes Idi Amin och Himmler. Ett av hans offer – en kvinna som numera saknar armar, ben och tunga – ritar med en fjäder i munnen sin önskan på ett papper: TOTAL MASSACRE.

Hon gör det till samurajen Shinzaemon Shimada (Kôji Yakusho) som fylls av en slags förnöjsamhet. I lång tid har det varit fred i dessa trakter, och Shinzaemon var rädd där ett tag för att han inte skulle få se några fler strider utan faktiskt skulle dö av något så trist som hög ålder.

En av anledningarna till varför japanska samurajfilmer ofta känns så fängslande i grunden, oavsett deras kvalité i övrigt, är att de kan leka med tematik som filmer för en västerländsk publik inte kan. Det är alltid fascinerande att se karaktärer som är mer idealistiska än en själv. Koncept som skam och plikt och heder till exempel är facinerande för att man vet att man själv inte skulle använda dem så bokstavligt talat i verkligheten. Ta det rituella självmordet ”hara-kiri” som begås av en feodalherre i början av 13 Assassins. Detta gör han inte på grund av egna bryderier utan för att han inte längre tycker om hur landet har blivit. Han kan inte längre stå för att vara japan, typ, och kan därför inte stanna kvar här i jordelivet. Beslutet är självklart. Det tycks absurt för en åskådare – det är lite grann som om man skulle begått självmord för att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen – men någonstans kan man ändå förstå de basala känslorna. Det är vad som gör det hela så minnesvärt. Man kan förstå känslan.

Känslan av till exempel skam och förnedring och damn it all to hell-utrop. Känslan av att man vill göra något viktigt, verkligen ta strid mot något (bildligt talat) och även känslan av agg eller till och med hat mot sin fiende. Såna stunder tillhör människolivet och genom sina tydliga poler – hjälte, fiende, uppdrag, anledning – kan samurajfilmer måla färgstarka tavlor av rörliga bilder som trots sin enkelhet blir allmängiltiga.

Hai! Det är hög tid att återgå till filmen i fråga. Den korta recensionen är: Filmen är, på ren svenska, jävligt underhållande. Den är våldsam och blodig och emellanåt grotesk, så den är inget för känsliga själar. Men, bortsett från det, så är filmen jävligt underhållande. Se den om du är sugen på ett emotionellt utmattande och tekniskt välmalet blodbad.

Den långa recensionen: 13 Assassins är en remake på Eiichi Kudôs Jûsan-nin no shikaku (eller Thirteen Assassins) från 1963. Kudô var en av gamla skolans samurajfilms-auteurer och hans film var del av en trilogi som många samurajfilmsfans ser som genrens allra mest klassiska filmsvit. Så en remake är inte helt okontroversiell idé; det är lite grann som om någon i Sverige skulle få för sig att göra en remake på Att angöra en brygga. Det är väl inte omöjligt. Men vore det en bra idé… alls?

Men ansvaret har här lämnats till Takashi Miike och det var väl tur det för han har en känsla för filmmediets möjligheter, och begränsningar, som gör att man ibland tror han kan göra vad som helst. Miike är allra mest känd för ultravåldsamma och genuint förvridna skräckfilmer som Audition (1999) och Ichi the Killer (2001), vilka har gett honom en hängiven fanbase eftersom, tja, skräckfilmsregissörer får alltid fans; det hör ju till, liksom. Miike är dock en arbetsmyra av oerhörda mått: Han gör två-tre filmer om året och lika ofta som han gör något påtagligt smalt och nischat gör han något storslaget, med en kommersiell look.

Och 13 Assassins är ett exempel på det sistnämnda. Det är en väldigt påkostad film, även om det kanske inte framgår för den som är van vid Hollywood. De sista fyrtio minuterna av filmen består av ett slag och det slaget tar plats i en by som, vad jag förstår, måste ha byggts och rivits för filmens räkning. Det är inte alltid nuförtiden som filmer bemödar sig med att ha egenbyggd scenografi. Det vittnar om ett gammeldags berättande, som är lämpligt i sammanhanget eftersom 13 Assassins har en hel del gammal klassisk film-DNA i sitt blod.

Det gör att man inte behöver ha sett några samurajfilmer förut för att ha glädje av den här filmen. Har man sett De sju samurajerna har man en viss fördel, men storyn känns lika besläktad med klassiska krigsmatinéfilmer som 12 fördömda män, Bron över floden Kwai och, faktiskt, Tarantinos Inglourious Basterds.

Precis som i Kurosawas ur-klassiska mästerverk bygger mycket av charmen i 13 Assassins på att vi lär känna de tolv krigarna – samt den trettonde, något av en pajas som likt Toshiro Mifune i De sju samurajerna tas med på nåder – och att vi har nog investerat i slutet för att lida igenom den slutgiltiga bataljen. Intrigen i den här filmen lägger upp alla spelarna på rätt ställe av brädet: I Miikes mest påtagliga utveckling av Kudô-filmen från 1963 är den onda feodal-spolingen Naritsugu (Gorô Inagaki) här något av en Caligula-aktig psykopat-dandy som uttråkat dödar oskyldiga människor och blir glad inför tanken på att återinföra en ”era av krig”. Hans livvakt Hanbei Kitou (Masachika Ichimura) ser det som sin plikt att offra sitt liv för sin herre, fastän han själv inser att killen är skvatt galen. Men sådan är plikten. Inget blir bättre för honom av att han sedan tidigare känner Shinzaemon, vilket föranleder flera klassiskt osande repliker som ”He is a man who beats you in the end. If he is our chosen enemy we have drawn the worst of luck”.

I slutändan är 13 Assassins en klassisk äventyrsfilm, varken mer eller mindre. I lugnare partin använder Miike fotot och scenografin för att skapa en otrolig atmosfär – om det så rör sig om stilla, nokturnala byhyddor med levande ljus som fladdrar eller prasslet från skogen när hjältarna går vilse i ett sidospår (också expanderat från originalfilmen). Allt är filmat i stort widescreen-format som gör att man alltid ser miljöerna, detaljerna, minsta linje i skådespelarnas ansiktsdrag. Det gör att vi litar på vår kloke, kraftfulla hjälte. Det gör att vi verkligen avskyr vår idiotiska, fege skurk. Det gör att vi lider för skurkens lakej, som måste göra ont, och att vi har kul åt de andra karaktärerna i filmen och deras ofta avsmittande närvaro. Och närhelst ett svärd dras så vet man att det är på blodigt allvar. Med betoning på blodigt. Och extra emfas på allvar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *