Bedragaren

Arbitrage bedragaren bra film

3starrating

Org. titel: Arbitrage.

Regi: Nicholas Jarecki 

Robert Miller (Richard Gere) är en affärsmogul med ett jätteimperium. Han har en fin fru och en fin dotter. På ålderns höst ska han sälja sitt företag för att säkra barnens framtid men vad ingen vet är att han dels förskingrat pengar och dels råkat döda en annan person. Nu måste han lösa dessa problem samtidigt, utan att åka fast.

 

Vad är kriteriet för en bra thriller? Jag skulle säga: En ambivalent huvudperson som inte helt går att tycka om, som Jack Nicholson i Chinatown. En intrig som ständigt håller en överraskad, som i Carol Reeds Den tredje mannen. Kanske viktigast är ett problem som verkligen är spännande, som i Reservoir Dogs där en av skurkarna är en underdover-polis medan en annan av skurkarna blint tror att han inte är det. Bedragaren är en thriller som gör tillräckligt mycket rätt för att vara rekommenderad. Jag vet inte om filmens problem är tillräckligt spännande – den handlar om försäkringsbedrägerier i Wall Street-miljö – men dom andra två punkterna prickar den och det är mer än vad man kan säga om de flesta thrillers som görs i dag.

Richard Gere är formidabelt vald i huvudrollen här. I sextioårsåldern är han utomordentligt lämplig som fagert åldrad, ekonomiskt oberoende enprocentare. Han är i en position då man kanske kan tycka om honom – för han verkar vara en schysst pappa till sin dotter (Brit Marling), en schysst make till sin fru (Susan Sarandon) och han köper presenter till sina barnbarn på hans egen födelsedag. Sen håller han ett fint tal om hur mycket de alla betyder för honom och att det här gigantiska business-imperiet han har, det är ju inte så viktigt när allt kommer omkring.

Han är även i en position då han bara behöver göra ett moraliskt snedsteg för att publiken ska vända sig emot honom. Och det gör han i den här filmen. Han är en kille som fuskat, som försökt komma undan och nu händer något som gör det ännu svårare för honom att lyckas smita. På samma sätt Al Pacino i Gudfadern försäkrar sin flickvän om att hans familj bara är hans familj och inte han själv, och resten av filmen bevisar att han är sin familj mer än han någonsin kan vara sig själv, så försäkrar Geres huvudperson Robert Miller alla om att hans imperium bara är hans arbete, för att sedan i resten av filmen bevisa att han skulle gå över lik för att behålla det intakt. Eller, i det här fallet, sälja det.

Robert Miller har två problem. Dels ska han sälja sitt stora finansimperium för att säkra sina barns framtid. Men tyvärr är det så att han, när finanskrisen slog till, förlorat pengar i en idiotisk affär som hade lett till konkurs om han inte fyllde på hålet med låtsaspengar som han nu (när siffrorna ska redovisas) måste hosta upp på något sätt. Kommer omständigheterna upp i dagen är det fängelse för hans del. Det andra problemet är ännu mer dramatiskt: Han har orsakat en annan människas död. Och han har inte tid att ta skulden för det. Han skaffar sig själv ett alibi och hoppas på att den skicklige kommissarien Michael Bryer (Tim Roth) inte kommer att kunna sätta dit honom fastän han kanske listar ut att Miller är skyldig. Vilket Bryer gör på ungefär en kvart.

Filmen jonglerar därefter ett par olika intriger som gör att saker utvecklas på ett sätt jag misstänker att många populära TV-serier i dag gör (jag följer inga TV-serier). Medan Miller försöker fixa sina pengar, sälja sitt företag, undvika att bli förknippad med dråpet och smöra för sin familj så sysslar Bryer med att famla med halmstrån efter ett endaste sätt att på något sätt kunna sätta dit Miller.

So far, so någorlunda välbekant intrig. Men ju längre Bedragaren pågår desto mer nyanserad och intressant blir den. Miller inser snart att hans familj inte är lika godtrogen som han tror. Hans dotter har drömmar om att ta över företaget men hon har ingen aning om att man ens kan hålla på med skumraskaffärer, och att hennes pappa skulle göra det vore för henne ett otänkbart brott. Och frun – spelad av Susan Sarandon med en fantasisk intensivitet och närvaro som det var längesen man såg henne få göra – är inte ett dugg överraskad av hans suspekta beteende. När polisen knackar på inser hon på en gång att något – ungefär vad hon skulle kunna misstänka – har skett. De har ändå varit gifta i trettio år. Hon har hållit god min, men hon är ju inte dum i huvudet.

Filmen är spännande medan den pågår, samtidigt som den samtidigt bjuder en besk medvetenhet om hur världen ser ut. Allt bygger på Richard Gere i huvudrollen, och sättet hans karaktär desperat försöker ignorera att det han gör är moraliskt fel hur uppenbara konsekvenserna än blir för honom. Bedragaren utvecklar sig lika mycket som en thriller som ett familjärt kammarspel av nästintill danskt snitt. I slutändan känner man att alla karaktärer i denna rika släkt sitter i skiten, och som åskådare är man fast i en slags ambivalent känsla av att förstå dom samtidigt som man inte riktigt kan känna med dom. Det finns en medelklass-problematik i familjen, fastän den är överklass: Den patriarkala fadern är skenhelig och ljuger, modern ler och är artig medan barnen och barnbarnen tror allt gott om den värld de lever i. Under ytan av denna värld finns förskingrade pengar, små händelser här och var som de facto är olagliga, samt liket av en kvinna ingen kommer leta efter.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *