End of Watch

end of watch bra film

3starrating

Regi: David Ayer

Mike och Brian är patrullerande poliser i Los Angeles tuffare kvarter. Filmen skildrar deras vardag fram tills dess de av en slump kommer en liga människosmugglare på spåren. De har inte auktoriteten att ge sig efter dom, men eftersom dom är på marknivå och hela tiden gör smutsjobbet så kommer dom skurkarna (knarkande lakejer till människosmugglarna) på spåret ändå.

 


Man skulle kunna tro att End of Watch är en pseudo-dokumentär film om det råa livet i gettot och det hårda livet som patrullerande snut – något i stil med Dennis Hoppers Colors , för den som minns, eller Rampage med Woody Harrelson (som jag ännu inte sett). Men man skulle bara ha hälften rätt. Det finns en dramatisk kärna i End of Watch, men otippat nog är det då och då en ganska lättsam film. Den har tagit delar av Eddie Murphys humor i den första Snuten i Hollywood och den har en story som påminner om den i Bad Boys och en råhet som fanns i den första Dödligt vapen. Allra mest är filmen en lite udda, och troligen omedveten, hyllning till TV-serien Cops.

Filmen är inget för den som ogillar shakycam. Regissören och manusförfattaren David Ayer älskar verkligen sin shakycam. När inte Brian (Gyllenhaal) filmar sin omgivning med en kamera så får vi se perspektivet från hans gömda kamera i bröstfickan – samt partnern Mikes, för han har en också – och därutöver är scener filmade av Ayer traditionellt handhållet som skulle ha tillfredsställt Dogme-manifestet. Det är åka av i den här filmen, och det är inget för den som lätt blir åksjuk.

Ändå är detta, som sagt, inte någon krass eller direkt socialrealistisk snut- och gettofilm. End of Watch är två saker. Dels är det en polisfilm, med hjältarna och skurkarna och en intrig som inte är så viktig eftersom den mest handlar om spänningen den genererar. Dels är det en riktig bromance-film, nästan värd att jämföra med Brokeback Mountain om vi pratar Jake Gyllenhaal.

Gyllenhaal och Michael Pena är så tajta ihop i den här filmen att den lyckas med sin främsta uppgift: Att få åskådaren att tro på att dom är två vanliga killar. Jag hade inga svårigheter att tro det. Ayer har en känsla för hur dialoger låter i verkligheten och det som händer i bild känns ofta realistiskt, fastän filmen bryter mot found-footage-regeln att man inte kan ha en extern kamera om någon redan filmar inuti filmen.

Det känns hela tiden som att man är med Brian och Mike på jobbet. Solljuset slår emot en när de kör ut ifrån garaget och det känns som att det är morgon. De åker runt på spaning efter bråk och diskuterar sinsemellan olika struntsaker, och det känns som eftermiddag. De stannar till vid en kiosk för att äta något, himlen är svart och boulevarden är upplyst av hundratals gult skinande lyktstolpar. Det känns som kväll. Man känner hur trötta dom är. Det är skickligt fångat, och det fungerar i ens undermedvetna medan filmen pågår.

Filmen pågår ganska länge utan att ha en vettig intrig och när intrigen kommer igång känns det nästan som att den är i vägen – Jag var inte säker på om det var en bra idé att ens ha med scener med skurkarna i filmen (de är knarkande gängmedlemmar som alla låter som Vasquez i Aliens). När filmen fokuserar på Mike och Brian och deras vardag, där de räddar barn ur brinnande hus och jagar skurkar lika ofta som dom snackar skit och äter skräpmat, så är det ofta fängslande och spännande. Men sidointrigen om skurkarna tjänar sitt syfte, för trots att filmen bär på många konventioner är den inte stereotyp eller naiv. Slutet är våldsamt och ledsamt, om än inte hundra procent deprimerande.

Hjärtat i filmen ligger i huvudpersonerna. Ayers tidigare filmer har också varit polisfilmer – dels hans senaste som regissör, Street Kings, dels hans kanske mest kända jobb som manusförfattare i Training Day – och det känns som att han med End of Watch närmar sig ett polisfilmernas ”body of work”. Där Training Day handlade om skurkaktiga poliser, och poliskårens korruption i allmänhet, är End of Watch en film gjord med mycket kärlek för de underbetalda patrullpoliserna som sliter ute på gatorna och riskerar livet. Filmens riktiga skurkar – mafiosos som beställer huvuden på fat från lyxhus i Mexico – får vi bara se i någon enstaka scen. Det här utspelar sig på marknivå. Snutar som jagar lakejer – båda är längst ner i sin respektive näringskedja. Det är en populistisk film så till vida att den knyter an till den ”folkliga” kärleksbilden av poliser, brandmän, ambulansförare och sjuksköterskor, som samhällets tappraste fotsoldater.

Men det blir aldrg några murkna underströmmar i End of Watch, eftersom Gyllenhaal och Pena är så bra. De känns som två snubbar. Brian och Mike. Den främsta handlingen i filmen, förutom grundintrigen, är att Brian träffat den första tjej han någonsin haft djupare känslor för – hon spelas av den ständigt lika underandvända Anna Kendrick men, som ofta när hon är med, lyfter hon sin Thankless Female till en riktig karaktär. Detsamma gäller hemma hos Mike. Mike är redan är gift med Gabby (Natalie Martinez). Brian undrar om han ska fria och Mike säger att det där är allvarliga saker, du måste verkligen känna att du inte kan leva utan henne: ”My Grandmother said, ’If you can live without her, then man-up and cut her off. Don’t string her along’.”

Men filmen handlar inte om kvinnorna. Den vilar inte på (köns)liberala grunder, utan är i allra högsta grad en film som vill handla om idealisk manlighet och vad det innebär att vara en real man. Den här filmen handlar om killarna i Bruce Springsteens låtar, typ, och tjejerna som stöttar dom. Detta är samhället ur deras ögon, detta är deras värld. Den innehåller mycket blod och smärta, mycket skratt och många tårar; i slutändan vill dom bara göra gott för alla, men dom kan behöva dö på kuppen.

PS.

I avdelningen kulturella trender på film: När huvudpersonerna är instängda under skotteld i en återvändsgränd säger Mike att de våghalsigt måste fly motströms, mitt ut i kulregnet, och att det är ”standard military strategy” (sic). Vid ett annat tillfälle förklaras det i förbifarten att Mike är en ”marine”, vilket troligen innebär att han varit i Irak eller Afghanistan eller båda. Detta är andra gången jag noterat  att huvudpersoner använder ”erfarenheter” från dessa krig för att använda mot skurkarna – förra gången var i Savages. En grundregel: Bara för att en film refererar till något så handlar den inte om det. Men det är i vilket fall som helst intressant att se om denna trend kommer utveckla sig till något mer fundamentalt i framtiden.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *