De fem legenderna

rise of the guradians de fem legenderna

25starrating

Org. titel: Rise of the Guardians

Regi: Peter Ramsey

Jack Frost är en spellevink som ger vinter åt alla barn utan att de vet om det. Han måste slå sig ihop med Påskharen, Jultomten, Tandfén och John Blund när den onde Pitch Black sammanställt sina mörka krafter för att (typ) ta över Jorden. Det är ungefär som The Avengers fast en DreamWorks-film.

 

När jag var sex år såg jag min första actionfilm – året var 1992 och det var Disneys Aladdin. Absolut allting som hände i den filmen, sekund för sekund, kom som en total överraskning för mig medan den pågick och jag var helt betagen efteråt av att för första gången i mitt liv verkligen upplevt ren och skär underhållning (okej, kommer jag verkligen ihåg allt det här i detalj? Låt säga att jag föreställer mig att jag kommer ihåg det).

Det här är inte alls en lika bra film, men det går nog att kalla det för en liknande typ av film: Det är en actionfilm för ungar. Den lämnar det bestående intrycket av fyrverkerier, färgsprakande bataljer, färder i ljudets hastighet (nästan) och en massa poff, paff och waoouw. Så jag misstänker att barn under och över en viss ålder kommer tycka om den. Är man bara lite för gammal (typ elva) kommer man tycka att den är för barnslig och är man lite för liten (typ fem) kommer man tycka den är för otäck. Det finns ingen större anledning för någon annan att se den, men nu har jag gjort det i alla fall.

Eftersom animerade filmer av det här slaget alltid har koll på vad för trender som är ”bankable” så handlar De fem legenderna om superhjältar. Jag menar det symboliskt, ungefär som att Sherlock Holmes i Robert Downey Jr:s skepnad nuförtiden också är en superhjälte. Det kan inte ha varit en speciellt långsökt tanke för producenterna bakom denna film att ta mytologiska figurer som små barn tror på och göra om dom till ett slags Avengers-team av ”väktare”, vars uppgift det är att se till så att alla barn har det bra. Låt oss nu inte vara cyniska och fråga oss om dom skippar vissa hus i vissa områden, eller om dom även åker till Afrika… oj, jag frågade visst det nu ändå. Jaja, ni förstår.

I superhjältefiering så är Påskharen en slags Ninja Turtle med Hugh Jackmans Australiensiska dialekt samt konsekvent beväpnad med en bumerang. Jultomten är en burlesk, Djingis Khan-inspirerad (tänker Eurovision-Djingis Khan nu) man med rysk dialekt (av Alec Baldwin, ständigt på jakt efter oseriösa roller). John Blund – eller The Sandman som den amerikanska varianten heter – är en kerubliknande figur som inte pratar men kommunicerar via de figurer han kan skapa med sitt Tingeling-inspirerade drömstoft. Tandfén är också placerad i en någorlunda bekant (kvinnlig) kontext – som nipprig och överstressad ”working girl” med en förkärlek för fluffigheter som till exempel Jack Frosts vackra blå ögon.

Jack Frost är alltså vår huvudperson och ett av filmens problem är att han är en rätt hopplöst stereotyp hjältefigur. Fastän DreamWorks, som ligger bakom den här filmen, har en viss tradition av originella karaktärer härstammar Jack från Disney-skolan av färglösa gossar utan särskild personlighet annat än att vara hyvens schyssta; de är så ödmjuka att de finner sig i sin otacksamma roll de alltid har. Aladdin var till exempel fattig men nöjde sig med sina drömmar. Jack Frosts problem är att ingen tror på honom. Fastän han är den som gör så att det snöar och inspirerar barn till sådana kreativa saker som snöbollskrig är han bara ett uttryck, något man säger. (Jag har inte sett den svenskdubbade versionen, men är lite nyfiken på hur dom översätter hans namn). Han har även animationen i filmen mot sig. De fem legenderna är gjord i 3D, för en 3D-publik vilket resulterat i en väldigt klar bildkvalité och en extremt hög detaljrikedom i varje scen – tyvärr har det också gått ut över karaktärernas ansiktsdrag, som känns platta och opersonliga och aldrig blir det tydligare än i Jack Frosts egna, själlösa ansikte vars ögon stirrar dött medan hans mun öppnas och stängs.

Skurken i filmen är The Boogeyman himself, även känd som Pitch Black, en slags korsning mellan Jafar (jag använder Aladdin som generellt referensexempel här) och Hades i Herkules. Han har den mindre hotfulla rösten tillhörandes Jude Law. Han är filmens andra problem. Exakt vad vill han? Det förklaras att hans heyday var under medeltiden, då allt var skit, men nu har han återkommit efter århundraden för att sprida skräck i barnen genom mardrömmar och rädsla och… fast såna saker har ju alltid funnits? Exakt vad som gör att han återkommit blir inte riktigt klart, och vad hans agenda är nu blir också luddigt. Han är bara där, helt enkelt, och det är ett problem. Jag vet inte riktigt vad han vill.

Våra hjältar mobiliseras för att besegra honom – aha, det är därför han är där, nu förstår jag – och ju längre filmen pågår desto fler gojsigheter uppstår i den. För att vara en så fartfylld och liksom ”enkel” film slår den väldigt ofta knut på sig själv. Innan Jack Frost blev Jack Frost hade han ett riktigt liv som en riktig pojke men han har inga minnen kvar av den tiden – det blir inte så mycket av den storytråden, till exempel. Inte heller förstår man varför det är så viktigt att han ska befodras till graden av ”väktare” – och bli jämbördig de andra väktarna (legenderna?) i filmen. Han tjänar ju ungefär samma syfte redan men nu ska han bli officiellt anställd som väktare av barnens säkerhet, antar jag. Det får en att undra vilka andra väsen som frilansar utanför Tomtens gemenskap. Ingen som vill släppa in Skogsmulle i värmen? Svarta Madam?

Filmen verkar hela tiden komma på en massa nya idéer – om barnen slutar tro på figurerna så förlorar dom sina krafter, Pitch Black har plötsligt en mänsklig kvalité och vill förföra Jack till mörkrets sida á la Palpatine i Star Wars, en sidointrig innefattandes en liten pojke och (ibland) hans lillasyster som inte kommer igång förrän sista tredjedelen – men inget av detta dras ihop i någon fungerande helhet. Det är som en massa olika figurer trängs under ett och samma paraply och alla vill ha sin egen film. Försöker man faktiskt bry sig om vad som händer i filmen inser man ofta att man får överge sitt eget hopp. Det blir mycket ”Men vänta nu, var inte han där borta? Och varför hände det där? Men varför spelar det roll? Jaha är det det är… men vänta, varför då?”

Såna här filmer är alltid intressanta ur ideologisk synpunkt. Fastän det hela förstås ”bara” är en animerad barnfilm så går det, just därför, att se vad som är konventionella politiska markörer för tillfället. En lite överraskande sak med De fem legenderna är hur övertydligt kristen den är. Varför, kan man undra, existerar dessa övernaturliga karaktärer i vår värld överhuvudtaget? Jo, naturligtvis är det ”Mannen i månen” som helt enkelt ”bestämt” att det ska vara så. Jack Frost förklarar i slutet, så att alla barn ska förstå: ”When the man in the moon speaks to you – listen!” Jack Frost har för övrigt en slags stav som han kan skjuta ”frost” med. När folk blir träffade av detta ”frost” så slutar de tänka och blir ”glada” istället – läs: de börjar lalla runt och bete sig som fåntrattar – ungefär som om de druckit en gamla skolans kärleksdryck. Detta tyckte jag var fascinerande i sin banalitet. Jag menar, hur svårt är det att sprida glädje till världens barn om man bara behöver skjuta dom i ansiktet?

Vad mer? Jo, det var det där med världens barn också ja. Det är ju så att barnen måste tro på figurerna för att de ska finnas – och barnens tro är i filmen lite grann som börsen: De tänds och släcks i prickar på en stor jordglob hjältarna har under ständig uppsikt. När prickar börjar försvinna börjar karaktärerna dra sig i sitt hår och utropa att det är panik.

Men nu har jag gått in i överkurser. Det händer ibland när jag skriver såna här recensioner på filmer som är mer intressanta i marginalerna än i helheten. Ett märkligt omdöme, kan tyckas, på en animerad DreamWorks-film men icke desto mindre sant. Ideologisk propaganda är alltid intressant att studera i animerade familjefilmer, för det är där det syns allra bäst. I synnerhet är det intressant att studera om resten av filmen inte är speciellt lyckad, som i det här fallet. I bästa fall hade jag kunnat gå med på allt som hände i den, men den lämnade mig alltför ofta förvirrad i onödan – och istället tänkte jag lik förbannat på att hjältarna nog, trots allt, inte brukar åka till barnen i Nordkorea. De kanske inte ens vet vem Tomten är, hemska tanke.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *