No

no 2012

3starrating

Regi: Pablo Larraín

Gael Garcia Bernal spelar reklamaren René. Året är 1988 och platsen Chile. För första gången sedan Pinochets tillträde 1973 ska en demokratisk valkampanj tillsättas. Diktaturen ska upplösas i en enkel omröstning: SÍ eller NO. René blir anlitad att sköta reklampanjen för Nej-sidan och han inser att han måste använda ultra-kommersiella medel á la Coca Cola-reklamer för att folket ska lockas till att rösta rätt.

 

Det här kan vara den mest realistiska iscensättningen av en tid och en plats som jag någonsin sett i en film. Filmer som skildrar någon form av historisk period gör alltid misstaget att antingen vara slöa med detaljerna eller vara alldeles för överdrivna i sin scenografi men Pablo Larraín – regissören till No – har gjort det briljanta draget att filma historien i ett arkaiskt videoformat kallat U-Matic vilket var detsamma man använde i chilensk TV på 80-talet. På så sätt kan han använda arkivbilder och dokumentärt material i stickbilder utan att man har någon som helst aning om vilka inslag som är iscensatta och inte. Illusionen är perfekt och otroligt tillfredsställande.

Men förutom att vara en tekniskt briljant film så har No en historia att berätta och liksom alla bra filmer ger den en mer att tänka på än den tycks innehålla. Här har vi flera saker att fundera på: En märklig huvudperson, en högspänd politisk situation, en fascinerande och otroligt realistisk skildring av hur människor arbetar tillsammans i lag för att försöka få igenom något viktigt. Långsamt arbetar filmen med åskådarens uppmärksamhet, men när man väl fastnat i den vill man följa den till sista scen – och under den narrativa ytan finns ett fascinerande krux: Det är en film som handlar lika mycket om politik som den handlar om reklam och allt i den – i synnerhet huvudpersonens oklara personlighet – gör att man börjar leta efter filmens ideologi. Men det letandet mynnar ut i en frågeställning: Ja, vart håller ideologin hus?

Tidigt får René (Bernal) höra av de gamla kommunisterna han anlitats av att hans idé om att göra en politisk reklamkampanj som liknar en Coca Cola-reklam är vidrig och ohederlig. De förnärmade politiska kämparna på diktaturens gräsrotsnivå är mer intresserade av sin etiska hållning än att faktiskt vinna kampanjen. Man ser på René att han hört invändningarna förut. Nu är det så att han vet vad som säljer – och han säger ”Gör det gladare, optimistiskt, vi måste göra demokrati till en produkt… Okej, kalla det koncept om det får dig att må bättre” – och han svarar all kritik med ett stoneface som lånat från Al Pacino i den andra Gudfadern-filmen. Han väntar tills de pratat klart, sen fortsätter han med sin plan: Sälj konceptet, ignorera allt annat. Vissa små ögonblick, där han blir upprörd av att andras idéer vinner över hans, är fascinerande eftersom Bernal på ett så lysande sätt skildrar Renés introverta natur. Han river sig i håret, går iväg till ett hörn, försöker andas tio djupa andetag, fokusera på uppgiften. Hans stresstålighet är extrem. Han är orakad, flottig i ansiktet, har smutsigt hår. Och fortfarande går hans liv ut på att sälja idéer – inget annat. Han brainstormar i sin lilla sons rum, eftersom han finner ro i pojkens modelltåg, och fortfarande när frun frågar honom (om reklamfilmen) ”Vilka är alla dom här glada människorna? Vad är de så glada för? Vet du vart du befinner dig någonstans?”… så stirrar han bara ut i ingenstans, totalt onåbar.

Storyn är ganska enkel och fungerar också på ett ganska enkelt sätt. Varje kväll får Ja- och nej- sidan femton minuters TV-tid vardera att visa sina budskap. Nej-sidan är i underläge eftersom Ja-sidan även sprider sin propaganda alla andra timmar av dygnet också. Propagandan för Pinochet handlar om ett starkt land och visar fasorna bakom den socialism som Nej-sidan, då, skulle innebära. René vet vad han ska göra. Han ger Nej-sidan en frejdig We Are The World-liknande låt, ser till att få så många glada människor som möjligt att sjunga med i den, skapar humoristiska reklamvinjetter och får tag på Hollywood-stjärnor som Jane Fonda, Christopher Reeve och Richard Dreyfuss (i autentiska bilder från 80-talet) att tala till det chilenska folket om vikten att rösta nej. Pinochets PR-folk är snart handfallna inför denna moderna, till synes gränslöst skamlösa strategi: Att sälja politiken med innehållslösa dumheter. Det enda försvar de har är förtal, samt användandet av flertalet män som aldrig sover och som förföljer folk i sina svarta bilar.

Filmen är fängslande på samma sätt som bra dokumentärfilmer är fängslande – och det har förmodligen att göra med att en tredjedel av filmen, eller så, består av autentiskt material. Ingenting hade fungerat om skådespelarna inte var så närvarande och betedde sig som riktiga personer och saker hade blivit mindre spännande om en enda sekund i filmen kändes fejkad eller långsökt. Men det som gör filmen fascinerande, och inte bara spännande, är att den är en lysande skildring inte bara av en period i Chile, utan även en skildring av 80-talets neo-kapitalistiska vändningar. Sättet politiken och ideologin viker undan för reklamens innehållslösa bombardemang, och sättet det fungerar. Det är inte socialisterna som vinner på sin Nej-seger. De råkar bara vara Nej-sidans avsändare och mottagare – innehållslösa poler på marknaden som nu bara kan representera sina varumärken. De verkliga segrarna är Margaret Thatcher och Ronald Reagan, och den nya sköna värld av kapitalism de representerar. Och kanske är det därför René stirrar så tomt på sina TV-skärmar. Någonstans har han ju ändå valt att göra reklam för Nej-sidan och inte Ja-sidan.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *