Jakten

Jagten---forside (1)

2starrating

Regi: Thomas Vinterberg

Dagisfröken Lucas (Mads Mikkelsen) är en hyvens kille, omtyckt av alla barn, som är på väg att få tillbaka vårdnaden om sin tonåriga son. Men när en av småflickorna på dagiset blir sur på honom och hittar på att han utnyttjat henne sexuellt så förvandlas hela byn till en inskränkt pöbel och Lucas liv blir ett våldsamt helvete.

 

Det kanske är för att Roger Ebert nyligen dött eller något men jag blev bara så less på den här filmen. Om det är sant, som Ebert alltid sa, att det viktigaste med filmkonsten är dess förmåga att lära oss empati, föra oss närmare och göra så att vi förstår andra som inte är som vi, så måste Jakten vara urtypen för en dålig film. Det är årets första broiler – en sådan film som anländer fullsmockad av fyror och femmor, under ett guldregn av beröm och unisont kritiskt bortfall.

Är detta ett starkt och mångbottnat drama, en intelligent film full av nyanser och symbolism? Handlar den om verkligheten, hur vi är? Nej. Tvärtom. Det är en så billig och osmaklig film att dess bra delar bara förstärker dess dåliga. Mads Mikkelsen ger kött och blod åt en förutsägbar och innehållslös karaktär och Thomas Vinterbergs regi ger en skicklig uppvisning i hur man exploaterar snaskiga ämnen och använder dem mot publiken. Försöker man hitta några djupare poänger med den får man leta länge. Filmen använder raka rör, lika slagkraftiga som innehållslösa. Det är en film som maskerar sig som ett seriöst drama om människor, men egentligen är det en sensationalistisk thriller med Western-karaktärer.

Den som läst ingressen kan redan föreställa sig hur filmen liksom ”känns”: Mikkelsen, som är så schysst, nu snäll dagisfröken och allt (en modern man!) oskyldigt anklagad för pedofili (alltid är det nåt!). Kan det vara så att alla i det lilla villasamhället helt saknar minsta tillstymmelse till intellekt och på en gång blir rödögda i tron att han naturligtvis är skyldig? Jomenvisst. Dagisfröknarna är chockade tanter. Mammorna är naiva och överstressade krutdunkar. Papporna vet bara hur man vevar med näven och hotar med smörj. Allt går åt helvete på en gång.

Hur allt går till är oklart. Här gör sig filmen skyldig till något jag brukar kalla plot hole by omission – det vill säga, den blir ologisk genom att ”dölja” (läs: ignorera) sina omständigheter. På något sätt – vi får inte se hur – gaddar alla i samhället ihop sig så att alla barn – vi får bara se ett – plötsligt har samma berättelser om att de allihop blivit utnyttjade av snälla Mads. Vi får veta via hans bror (som är någon slags advokat) att de alla pratat om övergrepp begådda i Mads källare, vilken de kan beskriva i detalj – en historia som är patetisk, eftersom han inte har någon källare. De har alltså bara hittat på allt. Varför? För att de vill hata. Det är tillbaka till Frankenstein-tiden – här kommer pöbeln, skit samma varför!

Filmens absolut enda mål är att polarisera publiken så att man tycker synd om Mads, gillar hans kompisar och hatar alla andra. Det är en billig teknik som kan fungera i vissa kitschigare rättegångsdraman (typ På heder och samvete) och melodramatiska såpoperor (jag ska återkomma till den punkten) men när man försöker dölja den med en så populistisk trigger som pedofili så blir jag bara trött. När barnet i filmen dessutom förklarar, väldigt tidigt, att inget hände och att hon hittat på allting – och föräldrarna ändå tror att något hänt, det är då Vinterberg gör ett aktivt val och beslutar sig för att det här inte ska vara en realistisk film utan en Death Wish-inspirerad film om Den Dumma Pöbeln och Den Oskyldige Mannen.

Det finns ingen rim och reson i att pöbeln resonerar som dom gör. Plötsligt är Mads bara ”pedofil”. Hans reaktion är naturligtvis att mest skrika och hojta om att han är oskyldig – på så sätt kan han fösas bort som galning, och alla vidare dialoger (typ riktiga samtal som skulle ske om detta verkligen hände) blir tacksamt sopade under mattan. Filmen hade varit mycket mer intressant om mekanismerna var mer realistiskt skildrade. Varför ljuger barnet? Varför är alla villiga att tro henne? Om dom nu måste förvandlas till lynchmobb, varför gör dom det? Varför hoppar filmen över polisutredningen och rättegången som sker? Och hur kommer det sig att det för alla i biopubliken är otänkbart att Mads Mikkelsens karaktär skulle vara pedofil? Varför inte?

De flesta intressanta, mångbottnade och verkligt gripande filmer om pedofili handlar faktiskt om skyldiga pedofiler. Filmer som The Woodsman, Trust, Langs M, Todd Solondz’ Happinness, till och med Lolita till viss mån. Hur ska vi betrakta och förstå en sådan läggning, hur ser vi på en sådan människa? Motsatsen – en som oskyldigt anklagas för att vara pedofil – är desto vanligare. Om det inte är pedofili – som i Tvivel – så är det våldtäkt (En färd till Indien, Försoning), barnamord (Den gröna milen) eller varför inte terrorism riktad mot mugglare (Harry Potter och Fången från Azkaban). Den oskyldigt dömde är en av de äldsta prototyp-intrigerna och Jakten är bara ännu en, i sammanhanget väldigt förutsägbar, uppvisning av den prototypen.

Eftersom intrigen inte bemödar sig med att visa några nyanser, eller någon psykologisk realism, så kan den berättas som den behagas. Ju mer uppenbart det blir att Mads är oskyldig, desto mer intensivt blir pöbeln övertygade om att han är det. (Varför? Som sagt, antar att dom bara vill hata). När han släpps från häktet har de blivit som en osynlig, hotfull skugga – och hur dom lyckades ha sin övertygelse kvar när de själva fick höra att Mads aldrig haft någon källare är verkligen en scen jag skulle velat se. När han söker upp dem visar det sig att de liksom bara förvandlats till våldsama, avskyvärda idioter utan egentlig förklaring. På samma sätt som filmen i början inte ger dom resonemang – för det skulle kräva för mycket realism – så blir dom mot slutet bara våldsamma när dom nekas ”rättvisa”. De har till slut förlorat all mänsklighet och istället blivit vanliga, gemena filmskurkar vars enda agenda är att vara onda (vi vet detta eftersom dom dödar ett djur, vilket man vanligtvis måste vara åtminstone psykopat för att göra i en film). Någon föreställning om hur de pratat med varandra inne på sina stugor existerar inte alls. De existerar bara som spöken och plågoandar.

Filmen går mot en upplösning som vill ha kakan och äta den samtidigt. Sista akten är som lånad från Dickens. I juletider är Mads ensam, och av någon anledning blir han bjuden på julmat och sprit smugglad från ett varmt hem av en vän. Att Mads redan är full, och rimligen har egen mat i kylskåpet, hör inte hit för vi läser scenen som vore han hemlös. Exakt så billig är filmen. Det är nästan som att Vinterberg tycker om att plåga huvudpersonen, som Malin Krutmeijer påpekar i sin recension (vilken jag är helt i enighet med): ”Filmens förutsägbarhet ger den ett sadistiskt drag, när regissören sätter hugg efter hugg precis där man väntat sig /…/ Istället för att fördjupa den här hårdragna bilden väljer Vinterberg att framkalla så starka känslor som möjligt. Och det är ju inte svårt”.

Vad mer? Något om det ”danska” i filmen. Tja. Denna trend lär väl blåsa över inom några veckor men just i skrivande stund verkar det vara på ropet att dissa Danmark som något slags omoraliskt libertin-land och även om jag aldrig skulle göra det (så tråk-svensk är jag nämligen inte) så finns det vatten i denna film att hälla på den kvarnen. Michael Tapper i Sydsvenskan tycks haka på trenden och menar implicit att den är sexistisk – ett argument som känns rätt krystat och på något sätt ovidkommande. Men jag kan hålla med om att den tycks bygga på en djupt onyanserad ideologi. De enda karakatärer utom Mads som är rimliga är Mads brors familj – som bor i ett stort hus och är civiliserade jurister. Överklassen regerar över sunt förnuft, medan medelklassen är den gläfsande pöbeln, för korkade och ängsliga för att kunna tänka en enda logisk tanke. Mikkelsens strategi mot slutet är att välja stolthet. Trots att han är blåslagen klär han upp sig och går till kyrkan där de andra sitter. Det blir en slags ”hämnd”, och det är samma logik som i de ökända Death Wish-filmerna (där Charles Bronson mördar kriminella som ”samhällsgärning”) men istället för att skjuta ihjäl folk så väljer Mads att bli en slags dramaqueen i bygden och göra sig till en symbol för det civiliserade samhället, fastän han är omringad av pöbeln. Det går dock mest sådär, och epilogen är ungefär som i Halloween-uppföljare: Du må tro att du är säker, att det är ett lyckligt slut, men Evil Never Sleeps. Kanske kommer en Jakten 2 med Mads på rymmen á la Harrison Ford (”Jeg dræbte ikke min kone, for fanden!”).

Till sist vill jag påpeka att jag länge, medan jag såg Jakten, undrade varifrån jag fick känslan av déja vú. Det var något särskilt som intrigen påminde mig om. Till sist insåg jag – Aha! Jag tänkte naturligtvis på TV-såpan Tre kronor, i vilken den snälla prästen Kaj blir falskt anklagad av minderåriga Lisen. Hon påstår att han utnyttjat henne och alla tror henne, mot all rimlighet, och det hela är gjort enligt exakt samma logik som det är gjort i Jakten. (Bevismaterial). Det är ”vi bara kör på det här”-filmberättande, paketerat som vore det en film om ”mänsklighetens natur” och inte biopublikens lägsta gemensamma nämnare. Som sagt, en sådan film kan vara kul när den är billig på riktigt. Mer bekymrande när det passerar som årets första home run.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *