Jack Reacher

jr

3starrating

Regi: Christopher McQuarrie

Oskyldiga människor har mördats av en samvetslös psykopat – Alla tror att den skyldige hamnat i koma men den legendariske Jack Reacher (som dykt upp från ingenstans efter flera år i skuggan) börjar följa spår och leta sig närmare en ännu fulare fisk. Med emaljöga, och samma tyska dialekt du hörde i Grizzly Man.

Här är en film som äntligen påminde mig om hur det känns att ha kul med en film. Ja, mycket i den har man sett förut. Nej, den skriker inte av originalitet. Den som har nolltolerans mot Hollywood-berättande behöver inte ens läsa den här recensionen, för inte nog med att Jack Reacher är en stereotyp actionthriller, den bygger dessutom på väldigt gammeldags republikanska värderingar. Men det politiskt inkorrekta är också charmen med den här typen av film. Främst, dock: Skickligheten i berättandet – och glädjen med vilken den utförs – går inte att ta miste på. Det är den mest effektiva film av sitt slag som jag sett på ett bra tag.

Filmen handlar, inte helt överraskande, om Jack Reacher. En av de stora anledningarna till att filmen fungerar är att denna karaktär är tillräckligt intressant för att man ska bli nyfiken på vad han tänker på och tillräckligt trött och sardonisk för att man ska gilla vad han gör: Han har Dirty Harrys beslutsamhet, John McClanes sinne för humor och James Bonds överlevnadsinstinkt. Han driver filmen framåt med självklarhet, och gör att alla klyschor blir som välkomna gamla vänner.

Han spelas av Tom Cruise, som nyligen fyllt femtio. Jag nämner åldern eftersom jag tror den är av viss vikt. I en era då Hollywood-stjärnor anses  vara mer och mer betydelselösa och då gamla skolans actionhjältar går och gör ”omklädningsrums-action” som The Expendables, väljer Tom ”en gång i tiden pretty boy” Cruise att gestalta en actionhjälte som tagen från tider innan action ens var ett begrepp. Jack Reacher, förklaras det, är ett ”spöke” som sedan länge försvunnit från kartan. En gång i tiden var han utbildad av militären men så tog han sitt pick och pack och försvann – men som en slags sägen lever han kvar. Och nu, när han behövs, knallar han på tal om ingenting in på polishuset för att hjälpa till med ett fall.

Det är som när Western-filmerna hade dött ut och flyttat till storstan på 70-talet, där Clint Eastwood istället för ”Mannen utan namn” blev Dirty Harry och Charles Bronson istället för hämnare i Harmonica blev hämnaren i Death Wish. I grund och botten samma karaktärer, bara i en ny miljö. Steve McQueen, som börjat sin karriär i Western-filmer, blev också känd som en slags playboy-hjälte detta årtionde. Men inte på häst, utan bakom ratten på en bil. Filmer som Bullitt (1968) och Le Mans (1971) som gjorde rally-mentaliteten till den manlige hjältens kanske mest sofistikerade talang. Och Jack Reacher innehåller förresten en fantastisk biljakt, vilket man inte kan säga speciellt ofta. Den har riktiga bilar, med riktiga kameror på plåtarna, som rör sig i verkliga hastigheter i verkliga gränder och gator, man vet inte hur det ska gå för de olika personerna bakom ratten, och den kommer i mitten av filmen som om den infriar ett löfte: Den bevisar att den talkar inte bara talket utan walkar walket… drajvet… jaja.

Överlag är filmen som en slags blandning av alla dom där gamla idealen och den känns definitivt som en resa ner till memory lane för den som är nostalgisk för den erans filmer. Yngre generationer kanske inte kopplar detta och undrar kanske varför filmen inte innehåller mer spektakel, rappare klippning och färgsprakande våld – knappt en enda pistol avfyras faktiskt i denna film; trailern massakerar dessutom hela intrigen genom att mest bara fokusera på den sista halvtimmen, vilket gör att den framstår som någon slags töntig superhjältefilm.

Intrigen bygger visserligen på många konventioner men det är faktiskt en intrig också. Jack Reacher är nämligen en thriller. Precis som i Dirty Harry-filmerna är grunden det av en deckare och precis som i första Dirty Harry inleds filmen med en samvetslös krypskytt som har ihjäl oskyldiga människor. Personen som haffas för det hela tycks vara den skyldige – det är bara vi i publiken som vet att han är oskyldig. Till och med Jack Reacher, som dyker upp från ingenstans, utgår ifrån att allt står rätt till. Han är där eftersom den haffade velat ha honom där. (De har en backstory). Nu har den haffade dock hamnat i koma så varför han ville ha Reacher (inte ”Jack”) där framgår inte. Reacher är inte en sån som ställer frågor i onödan. Killen är skyldig, må han få dödsstraffet så rättvisa skipas: ”I just came here to bury him” förklarar han. Ja, det är som sagt en sån film.

Men eftersom vi vet att den skyldige är på fri fot så vet vi också att Reacher måste inse det förr eller senare. Här har vi en av de saker jag tyckte var så uppfriskande med filmen: Den tar säkert en timme på sig att låta honom följa spår, ifrågasätta sina deduktioner och forma någon slags halvt romantisk kompisrelation med advokaten Helen (Rosamund Pike), som försvarar komatos-patienten som är på väg till gaskammaren. Reacher får hjälp på traven i form av klantiga lakejer som ger sig på honom och på så sätt ger honom mer ledtrådar. Det finns ett par slagsmålsscener i den här filmen som är genuint medryckande. En innefattar en sån där batalj i ett alldeles för litet rum och en annan innefattar en sån där scen där skurk-kombatanten inte inser att han är chanslös. Det är återigen saker vi sett förut – Men, hur ska jag förklara det, det är helt enkelt bättre gjort.

Spindeln i nätet är en klassisk skurk vid namn The Zec (ryska för ”fången”) spelad av Werner Herzog. Ja jo, Werner Herzog. Det är ett lika bisarrt som fantastiskt val och han påminde mig om 80-talet, då man kunde ge klass åt skurkar i actionfilmer för man visste att en bra hjälte och en bra skurk är A och O. Det går helt enkelt aldrig att glömma Alan Rickman i första Die Hard eller Joss Ackland i Dödligt vapen 2 (”Diplomatic immuunityy!”) och Herzog placerar sig i den traditionen i Jack Reacher. The Zecs bakgrund tycks mystisk – han har inte så många fingrar på sina händer, eftersom han bitit av dom för att ”överleva” i ett sibiriskt fängelse. Hans ena öga är ett emaljöga och han stirrar fixerat på alla han talar till: ”Woatt will joo doo to survaijjjv?” (Den som sett Grizzly Man förstår ungefär känslan). Därutöver har han en lakej – återigen, precis som man vill att en sådan skurk ska ha – som spelas av Jai Courtney. Det är han som skjuter oskyldiga människor om han behöver. Liksom Gary Busey var en sådär kännbar jämn match mot Mel Gibson i Dödligt vapen är Courtney det mot Cruise i denna. (Jag tror faktiskt till och med Jack Reacher hyllar deras fight i slutet: Det ösregnar, de kastar sina vapen, de börjar puckla; det är idiotiskt, det är underhållning).

Eftersom detta är en film som lyckats med sin ädla avsikt – att vara underhållande – har jag egentligen inte mycket att säga om den. Jag tyckte att Herzogs skurk helt kunde sparats till slutet för att bygga upp mer spänning, men det är väl mitt enda nitpick. Filmen fungerar. Den fungerar för att den är välgjord. Den bygger på formalia men det är inte vad som händer i den som spelar roll utan hur det händer. Manuset arbetar hårt med att försöka göra förutsägbara saker oförutsägbara och påfallande ofta lyckas det: Mitt favoritexempel var hur filmen löser problemet med ”den obligatoriska förrädaren” (ni vet, en av de goda är egentligen skurk) genom att ha två karaktärer som tog upp plats och aldrig avslöja vem av dom som har rent mjöl i påsen förrän mot slutet.

I övrigt är det en film som bara handlar om sin rytm, sin attityd, sin beska blandning av brutalt våld och torr ironi och sättet den aldrig blir för fjantig men inte heller pretentiös. Det är våldsam underhållning av gammaldags stuk. Förutom en fantastisk biljakt och lysande rallarfajter finns också en skickligt gjord scen mellan ett par krypskyttar som tillkännager många problem man oftast inte ser: Hur gör man för att inte avslöja sin position, hur resonerar man när man måste tänka snabbt för att överleva, tänk om man inte överlever det där hoppet mellan en tanker och en sten, tänk om det inte är Stormtroopers som är efter en utan riktiga jägare.

Den här filmen, liksom Tompas bioaktuella Oblivion, har fått blandad kritik och det kanske inte är så konstigt. Jag ska inte säga att den är originell. Men det är synd att den nostalgiska ådran i den inte uppmärksammats på fler håll, för det är verkligen (mer än något annat) en nostalgisk actionthriller. Och den lyckas där filmer som Expendables och (gissar jag) A Good Day to Die Hard misslyckas. Den struntar i de kommersiella koncepten och fokuserar på en riktig intrig och genomarbetade karaktärer och den iscensätter hela filmbygget så skickligt den kan och i slutändan bränner den två timmar av ens liv och det känns som en rättvis deal. Det är allt man kan begära av en sommar-release och en gång i tiden var det en standard. Har jag sett det förut? Ja, men det känns som att det var längesen.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *