Frankenweenie

frankenweenie

3starrating

Regi: Tim Burton

I en Tim Burtonsk förort bor pojken Vincent Frankenstein som blir förkrossad när hans hund Sparky dör – innan han inser att han kan väcka honom till liv igen via blixt och dunder.

 

År 2012 gjorde Tim Burton sin eventuellt sämsta film, Dark Shadows. Som vore det en ursäkt släppte han även Frankenweenie samma år: Detta en svartvit, stop-motion-animerad långfilmsversion av hans kortfilm med samma namn från 1984, och en hel del av dess DNA kommer också från Burtons klassiska animerade femminutersfilm Vincent (samma år, båda finns på YouTube). Många sa om denna nya Frankenweenie att det var en klassisk Burton-film, en back-to-basics-film och hans bästa sedan Big Fish (2003), filmen i vilken han peakade som regissör; en peak som följdes av stora produktioner där vissa var dåliga (Alice i Underlandet) och andra bra (jag gillar till exempel Kalle och chokladfabriken) men alla överlag mer själlösa och mekaniska än någon tidigare film signerad Burton.

Och det är med en skeptisk reservation jag rekommenderar Frankenweenie; en skickligt gjord film som är trevlig medan den pågår. Är det hans bästa film sedan Big Fish? Visst, vi kan väl säga det. Men är det hans mest originella eller nyskapande film? Nej. Snarare finns det något kalkylerat över den. Den innehåller alla Burtons kännetecken men inget annat. Det är snarare en slags uppvisning av Burtonistiska klyschor som känns valda just för att de är bekanta. I synnerhet känns Frankenweenie som en omstuvning av Edward Scissorhands: Båda filmerna utspelar sig i praktiskt taget identiska radhusområden, båda filmerna handlar om att skapa artificiellt liv och båda följer en intrigstruktur där något nytt och främmande möter idyllen varpå det blir lustigt för att sedan mynna ut i kaos.

Det som fungerar i Frankenweenie är helt enkelt vad man kan tro. Det finns något fundamentalt gripande i historien om ett barn och ett älskat husdjur. När den godhjärtade pojken Victor Frankenstein (jo, han heter så) förlorar sin älskade hund Sparky är det lönlöst att försöka inbilla sig att det man ser inte fungerar. Det är klart det fungerar. Sparky var ju så jäkla söt och när han förorsakas i en olycka är Victor oavbrutet deprimerad i flera dagar. Man tycker hjälplöst synd om honom, i synnerhet om man själv någonsin ägt eller lärt känna ett djur. Oavsett vad för slutsatser man kan dra av det – är husdjur något egoistiskt? Är det en slags organisk snuttefilt? Är det tvärtom psykologiskt ovärderligt? – så spelar inget roll när Sparky väl är död för Victor gråter och man känner dom tårarna. Det är lika klassiskt och banalt som det är märkligt vackert och berörande.

Och när Victor inser, via sin nya mycket Vincent Price-liknande biologilärare (naturligtvis med Martin Landaus röst), att han med åskans hjälp kan få Sparky till liv igen så protesterar man inte: Tänk om det går? Det måste gå! Är det mot naturlagarna? Vem bryr sig, Sparky måste hoppa omkring på gräsmattan igen om så än hans svans ruttnar bort! Det är onekligen en variant av den klassiska Frankenstein-storyn, och i synnerhet James Whales klassiska film från 1931, vilken Burton refererar till så mycket att Frankenweenie nästan liknar en remake. Ofta glömmer man kärnan i berättelsen varför Frankenstein vill skapa liv; alltså, lusten att skapa liv och viljan att gå emot kristendomens gud. Ofta blir doktorn bara en galning som vill väl, men i Frankenweenie är alla överrens med Victor om att det han gör är en akt av godo, sen får naturlagarna se ut hur dom vill.

Helt felfritt går det förstås inte. Det här med att väcka de döda till liv är ju inget som går obemärkt förbi och även om Vincent kan hålla sitt experiment hemligt för sina föräldrar är det svårare att göra detsamma för hans jämnåriga vänner och ovänner: Snart verkar det som att alla ungar i hela kvarteret börjar väcka djur till liv och allt detta, dessutom, lagom i tid till den lilla stadens vetenskapsmässa för skolbarn. Det är onekligen bäddat för en skräll och utan att avslöja för mycket kan jag säga att Burton utan problem vänder steken under filmens sista halvtimme från Frankenstein till Godzilla. Det blir väldigt mycket buller och bång – men det fungerar. Burton har en genuin talang för att använda sig av sina älskade b-filmsförlagor och få dom att framstå som något helt eget. Han gör det i Frankenweenie på samma dynamiska sätt som i Ed Wood och Mars Attacks.

På samma sätt som i Burtons bästa filmer hålls även stämningen och trycket i berättelsen intakt från början till slut. Min enda invändning är att filmen gör det på ett mekaniskt sett. Burton har gjort denna film för han kunnat. Jag kan lika gärna rekommendera den ändå, förstås, för det gör den inte mindre skicklig och medan den pågår är den kul. Karaktärerna ser märkliga ut och levererar dialog som man tror på. Danny Elfmans musik stompar på. Det är kul att se en film med så old school-teknik och zombie-hunden Sparky är rolig. Och det finns ett hjärta i filmen som slår, trots allt. Bara det att det, liksom Sparkys, inte är helt organiskt.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *