A Good Day to Die Hard

A GOOD DAY TO DIE HARD TM & © 2012 Twentieth Century Fox Film Corporation.  All Rights Reserved.  Not for sale or duplication.

1starrating

Regi: John Moore

John McClane [sic] åker till Ryssland för att få kontakt med sin son som han tror ska få ett fängelsestraff där. I själva verket är han spion för CIA. Tillsammans börjar de av oklar anledning jaga skurkar där varpå saker exploderar osv.

 

 

En titel som A Good Day to Die Hard ligger naturligtvis öppen för flertalet ordvitsar. Den mest passande är tyvärr A Sad Day for Die Hard för det är precis vad det rör sig om.

Men först en liten recap. Förutom att vara genombrottet för Bruce Willis var den första Die Hard från 1988 en i det närmaste perfekt actionthriller, gjord av en stark regissör (John McTiernan), som spelade alla korten rätt. I en tid av anabola muskelhjältar använde den en genial liten intrig om en mänsklig och sårbar polis i ett höghus fullt med skurkar – ledda av Alan Rickman, också i en genombrottsroll – och den tog den döda Western-genren, kombinerade den med råheten i 70-talets post-Western-thrillers (som Dirty Harry och Death Wish) och den explosiva dynamiten i 80-talets Rambo-aktiga spektakel för att faktiskt föda actiongenren som vi känner den i dag. Jag vet inte om det är allmänt känt eller inte, men Die Hard var en banbrytande film och på många sätt underskattad.

Uppföljarna har gett en bra kontinuerlig metafor till Hollywoods dekadens. Die Hard 2 (1990) var en typisk kommersiell uppföljare i det att den praktiskt taget var samma film en gång till, men den gav fortfarande plats för ett stabilt manus och en hungrig, ung regissör (Renny Harlin) och den var löjligt underhållande. Fem år senare kom Die Hard – Hämningslöst och där började man se hur de kommersiella inramningarna blev tydligare: Manuset var något som legat och skräpat i byråladan med en annan titel, filmen utspelade sig på sommaren istället för på julen, actionscenerna hade en mekanisk och berg-och-dalbaneliknande struktur där man aldrig kände att något stod på spel och trots att flera trademarks från föregångarna var borta (kanske mest iögonfallande att frun spelad av Bonnie Bedelia inte var med längre) så hade man slagit upp produktionen för att få lite Blockbuster-bucks. Men, återigen, med en regissör som John McTiernan, en skurk som Jeremy Irons och ett käbbel mellan Willis och Samuel L. Jackson hade filmen helt klart ett underhållningsvärde. På 00-talet, när man verkligen börjat leta i skafferiet efter uppföljare och remakes, kom Die Hard 4.0 (2007) som på posten: En film med sämre talanger i alla hörn och kanter, en Bruce Willis som inte längre var igenkännbar som John McClane och en syntetisk känsla som hela tiden försökte framstå som analog. Den var en okej actionfilm på sina egna termer, men den skavde betänkligt som franchise-film och den hade inte behövt göras.

Och så är vi då på A Sad Day for Die Hard, en häpnadsväckande dålig film som utstrålar ett Hollywood som gått ner på fullständig kreativ bankrutt-nivå. Filmen innehåller ingenting: Ingen intrig, inga karaktärer, inget skådespeleri, ingen berättelse och framför allt ingen spänning och ingen underhållning. Regin är talanglös och okaraktäristisk, manuset är anorektiskt på allt ett manus ska ha, actionscenerna är grådaskigt fula och klippningen usel bortom alla rimligheters gränstrakter. Det gör emellanåt ont i ögonen att se på den här filmen.

Det är en sån där film där man anar att något berättas, men man ser det inte i något som händer. Vi förstår att Bruce McWillis ska åka till Ryssland där han hoppas på att få träffa sin son. Han är någon slags spion och sitter inför en rättegång – exakt hur McWillis tänker när han åker dit går inte att förutsäga för om sonen Jack (Jai Courtney) åker fast kommer han ändå hamna i livstid fängelse och de kommer inte ses. Det spelar ingen roll dock, för diverse bomber går omedelbart av, McWillis springer in i sin son genom helt oförklarade mentala superkrafter (?) och tillsammans ger dom sig in i en absurd biljakt som skulle få de flesta Bondfilmer att skaka på huvudet. Vi är en knapp kvart in i filmen när Bruce McWillis styr undan bazooka-granater på en trafikerad motorväg samtidigt som han pratar i mobiltelefon. Detta ska alltså vara samma John McClane som en gång i tiden led en film igenom av att gå på krossat glas; ergo Bruce McWillis, bara en till tom superhjälte vars uppdrag (och brott) det är att låta filmen pågå.

Så okej, sonen är alltså CIA-agent. Han är på jakt efter – håll i er – ett dokument. Spänningen är olidlig. Detta dokument verkar en suspekt ryss ha kännedom om, så far och son McWillis måste skydda denna suspekta ryss vars hemligheter man anar från och med hans första scen. Diverse folk dör, hursomhelst, i den ena bomber-och-granater-scenen efter den andra och det är konstant omöjligt att bry sig om något som händer eftersom A) Allt är så uselt klippt att man inte vet var någon befinner sig, hur folk rör sig, vem som skjuter på vad, eller om någon är i fara eller inte samt B) Det är inte inramat av någon intrig. Alla tidigare Die Hard-filmer, och de flesta andra actionfilmer, klarar av detta enkla krav: Det måste finnas en anledning till att folk skjuter på och jagar varandra. Det genererar nämligen något så elementärt som spänning. När det mellan actionscenerna bara är andningspauser, och dialoger med klyschor som är så gamla att de stinker av mögel, sitter man bara och blir deprimerad. Bara en förälder kan älska ett barn som går in i köket och smäller med kastruller i 90 minuter, men jag tror den här filmen är en föräldralös oäkting.

Det går inte lång tid förrän man helt tappar uppfattningen om vad filmen går ut på. Man anar, som sagt, att far och son McWillis har någon slags Indiana-Jones-och-Sean-Connery-relation men replikerna (de finns med i trailern, som man kan se om man vill göra sig en tjänst; trots dess dålighet är den bättre än själva filmen) är så fyrkantigt och pliktskyldigt levererade att man aldrig någonsin tror att dessa två action-skådespelare skulle vara släkt med varandra. Dimensionerna är inte bara få – som när McWillis käbblade med sin dotter i fyran; den här gången existerar de inte överhuvudtaget. Resultatet är en film som söver en med dött buller och bång när den inte tråkar ut en fullständigt med innehållslös dialog som får hela filmen att stanna upp. A Good Day to Die Hard påminner om en cinematisk robot som inte oljats på decennium, och jag tror inte det är en långsökt liknelse alls.

Men okej, det var ett dokument. Nånting, nånting, Ryssland, nånting, nånting, ett dokument. Vem vill ha dokumentet och varför? Jo det innehåller bevis mot en korrupt rysk försvarsminister vid namn Vladmir McGuffin. Trots att fyra personer under filmens gång är väldigt skurkarkiga – en klyschigt psycho kille i kavaj, en klyschigt ond brud, en klyschigt världshärravälde-suktande gubbe och ett aldrig definierat ryskt muskelberg med tatueringar överallt som dyker upp och sen aldrig syns till igen – innehåller filmen ingen riktig skurk. Det är för att filmen inte innehåller någon intrig där en skurk kan ta del. Det innebär även att filmen inte heller har några hjältar. Även om vi har Bruce McWillis & Son som tar upp tid medan filmen bullrar och bångar sig igenom undermåliga actionscener klippt med en massaker som stilideal. På tal om ingenting åker karaktärerna till Tjernobyl (”The Chernobyl?”) för sin sista uppgörelse. Det har fortfarande något att göra med det där dokumentet. Vem hade kunnat tro att 2012 års sämsta Tjernobyl-film inte skulle vara Chernobyl Diaries?

Jag misstänker att den här recensionen är av det rabbliga och raljerande slaget, men det är så svårt att förhålla sig rationellt till en film som så uppenbart föraktar sin publik. När den var avklarad insåg jag att jag inte visste vart jag skulle börja, och jag hade samtidigt ingen lust att ta i den någonstans. Man ska ju inte vara naiv – I synnerhet i dessa tider är en film som Die Hard 5 mest av allt en produkt. Den fjärde filmen är ett bra exempel. Man kan inte vänta sig en innovativ film, men kan förvänta sig något slags basalt underhållningsvärde. Och om man nu betraktar Die Hard som inget annat än ett varumärke så är det, till och med då, ett varumärke med visst pedigree. Jag menar, producenterna själva måste ju inse att de inte kan leverera en undermålig produkt om varumärket är känt för att hålla en hög klass. Det är femte Die Hard, inte femte Saw. Men den här filmen är som actionfilmernas svar på Sune i Grekland – en död produkt, amatörmässigt gjord med hjälp av stora, rostiga, utsugande oljepumpar som står vid den snart tomma källan av en tjugofem år gammal bra film som heter Die Hard. Yippee-ki-yay, franchise, yippee-ki-yay.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *