Djupet

djupet 2012

35starrating

Regi: Baltasar Kormákur

En fiskarbåt sjunker i femgradigt vatten och fiskaren Gulli simmar i sex timmar tillbaka till land. Det visar sig att detta mirakel är vetenskapligt omöjligt. Byggt på den verkliga händelsen som skedde 1988 på Island.

 

OBS. Om du inte läst någonting om denna film tidigare och är spoiler-känslig så se den bara först (den går på Folkets bio runtom i landet). Denna recension, liksom alla andra av den, innehåller oundvikliga plot points från intrigen.

 

Det finns något verkligt fascinerande i Baltasar Kormákurs nya film Djupet och jag tror det ligger i kontrasterna. Det är en film som handlar om ett mirakel, men den är sakligt gjord. Den innehåller en katastrof men inte den typiska melodramatiken man kan vänta sig därav. Titeln gör så att man osökt funderar metaforiskt – aha, ska det vara en ”djup” film också? Men det fina med filmen är dess oansenlighet, sättet den bara vill vara vad den är. En skildring av detta som hände, så realistiskt som möjligt, tillägnad alla Islands sjömän. Det finns inga dolda budskap, inga melodramatiska överdrifter, kort sagt inget ”djup”. Filmen rör sig på marknivå, och den blickar ut över havet med respekt.

Kontrasterna gör synnerligen filmens mittendel ovanlig. Ett skepp sjunker, en person måste överleva. Vanligen räcker det för en hel film. Men Kormákur har inte planen att göra en katastroffilm eller överlevnadsdrama här. Med stor nogrannhet inser vi som åskådare vad det är som händer – fiskenätet fastnar och drar ner båten och vi vet detta eftersom vi redan fått se hur fiskenätet nästan fastnat i en stor sten tidigare; när båten sjunker förstår vi, liksom fiskarna, vad det är som händer. Med kuslig, gudlös fysik sker den långsamma vurpan och fiskarmännen har hamnat i det fem grader kalla vattnet i den tre minus kalla luften.

Följande är en vetenskaplig säkerhet: Du är död i detta vatten. Inom femton-tjugo minuter går kylan in i hjärnan, du får kramp och sjunker till botten. Detta tycks hända för alla fiskare utom Gulli (Ólafur Darri Ólafsson) som huttrande börjar simma in mot land. Det tar honom sex timmar. Hans enda sällskap är, då och då, en fiskmås.

Filmen har tre tydliga delar och det är fascinerande hur noggrant och välgjort Kormákur arbetar med dessa tre intrigkapitel. Styrkan i den första delen är realismen, sättet på vilket dessa fiskarmäns dag på jobbet börjar med sprit på krogen kvällen innan och en tidig morgon med svart himmel utanför fönstret. Även om man aldrig varit ute på en båt en enda gång i sitt liv kan man relatera till att gå upp halv sex på morgonen mitt i vintern och sätta sig med någon annan i en iskall bil. Det är otroligt kännbara bilder och Kormákur vet att vi måste spendera en viss tid med fiskarmännen till sjöss. Vem är den nya kocken, vem är nyfiken på vilken tjej, vem är bakfull, vem behöver ett halvt paket kaffe i sin kopp. Det är nödvändigt, för då känns det som att vi också är där när båten sjunker. Vilket inte heller sker med någon dramatisk uppbyggnad. Det sker som det skulle ske. På tal om ingenting. En stor smäll, en kantring, vilt försök att rädda situationen följt av panik och sedan ett kaotiskt ögonblick innan alla är i vattnet.

Gullis kamp med att huttrandes ta sig in till land är fascinerande när man sett filmen till slutet (och jag är därför sugen på att se om den). Man är så indoktrinerad av katastrof-filmer att man tror att detta kommer vara allt filmen handlar om. Men Kormákur är trogen realismen. Det är varken mer eller mindre vad det är. Simma i femgradigt vatten i sex timmar. Emellanåt lägger Kormákur in Gullis minnesbilder, filmat i Super 8, för att förklara mer om Gullis liv; ni vet, det där om att man ser sitt liv som en film innan man dör. Det närmar sig gränsen till det som är kategoriskt cheesy, men Kormákur vågar det greppet eftersom han inser att det fungerar. Precis som exemplet med fiskarnätet som fastnar så låter han åskådaren veta samma sak som karaktärerna men utan att någon behöver förklara det i ord. Det är ett klassiskt signalement för en talangfull filmskapare.

I filmens tredje del får Gulli veta att det han gjort är omöjligt. Han deltar i tester i olika länder som hålls av spända vetenskapsmän. Ingen kan förstå hur det gick till. Visserligen är Gulli lite överviktig (och har ”sälfett”) men inte heller han borde ha överlevt. För Gulli själv, och de andra på ön, är frågan mindre förbryllande. Det var inte mer än ett mirakel, bara. Detta är fortfarande, betonas det då och då, gudsfruktiga och gammelreligiösa människor.

Och det är just denna triangel av vetenskapens kunskap, religionens tro och naturens massiva övermäktighet som klingar så skarpt i Djupet, en film som lämnar åskådaren i mitten av dessa saker utan att kunna förnimma annat än sin egen dödlighet. Det är synnerligen en ovanlig film för Kormákur, vars tidigare filmer varit mer åt det galghumoristiska eller burleska feel-good-hållet – som hans genombrottsfilm 101 Reykjavík eller varför inte hans förra (Hollywood-)film Contraband, en ”rulle” med Mark Wahlberg, knarkgangsters och pistoler i Panama.

Det är som att han gått till kyrkan med Djupet, en film med ett böjt huvud och en stum vördnad inför ämnesvalet som gör alla överdrifter omöjliga. Det är vad det är. Det var vad det var. Sjömän, förklaras det i filmen, dör bäst i vattniga gravar. Men Gulli har klarat sig. Det var ett mirakel, förstås. Sådana ges inte ut ofta från himlen. Om det nu inte finns någon vetenskaplig förklaring som ingen ännu hittat. Och om det nu inte är samma sak, när allt kommer omkring. Det öppna havet är övermäktigt, hursomhelst, och dess djup är en mycket ensam plats.

 

Läs även Klara Norlings starka recension.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *