Broken

broken

3starrating

Regi: Rufus Norris

Tre familjer i en typisk brittisk förort, inramade av elvaåriga Skunk (Eloise Laurence) och hennes relationer till dem. Ett välgjort low-key-drama som växlar mellan det roliga och gripande; bra skådespelare, skickligt gjort.

 

Av alla unga stjärnskottstjejer som dykt upp de senaste åren är kanske Eloise Laurence den mest imponerande. Hon är elva år, men jag trodde inte hon var en dag äldre än fjorton i hennes och regissören Rufus Norris debutfilm Broken. Det är tre centrala år, och det är svåra att förklara styrkan i porträttet. Hon är alltså ett barn, men hon framstår som en tonåring.

Hennes karaktär heter Skunk och hon är karaktären ur vilkens ögon vi följer dramatiken i denna fina och lågmälda, brittiska indiefilm. Skunk är en brådmogen tjej, intresserad av att lära sig saker om hur världen fungerar och öppen för tanken att alla människor är goda innerst inne. Det är kanske därför en av hennes bästa vänner är Rick, killen mittemot, som har en psykisk sjukdom som är uppenbar för alla andra. Ricks överbeskyddande mamma har honom inlåst i sitt rum, där modellflygplan fortfarande hänger i taket, och på andra sidan dörren berättar hon för honom om dagen han föddes.

Skunks pappa heter Archie och spelas av Tim Roth. Archie är en av filmhistoriens få helt och hållet reko advokater. Det är till Archie alla kommer för att diskutera sina problem. Vanligen är det ingen som vill stämma någon; inte egentligen. De flesta vill bara gnälla över hur den-och-den personen betett sig på det-och-det viset. Roth skildrar Archie med en fantastisk underdrift; han kanske bara lägger handen för pannan och suckar djupt två-tre gånger i filmen, men det är en bild man bär med sig.

Archie är trött men inte olycklig. Han har ihop det med sin au-paur Kasia (Zana Marjanovic) som i sin tur gjort slut med Mike (Cillian Murphy), även om Mike ännu inte fattat det. Mike är i sin tur på väg att bli Skunks nya engelskalärare. Naturligtvis är även Skunk god vän med Mike, på det där sättet som vissa väldigt unga människor blir god vän med äldre människor.

Om detta låter som bäddat för en skräll är det bara början. Förutom Archies hus och Ricks hus så finns ytterligare ett hus i kvarteret: Mr. Oswald (Rory Kinnear), en mindre begåvad individ klädd i wife beater-linne vars tre döttrar sysslar med att beskylla folk för att ha våldtagit dom (den yngsta), ha sex med alla i grannskapet (mellanbarnet) och spöa alla som snackar skit om dom (den äldsta). Jag hoppas att jag förklarat, ungefär, hur cykeln av problem ser ut hemma hos dem.

Filmen börjar med att Skunk bevittnar hur Mr. Oswald slår ner Rick och allt som följer i filmen efter det börjar i och med denna syn. Beskyllningarna som Oswald-döttrarna kommer med, och sättet det lilla samhället svarar på dem, påminde mig om den mer realistiska skildringen av sådana här saker jag saknade i den överhyllade Jakten. Här finns saker som sunt förnuft, ordentliga utredningar, seriösa vittnesmål och DNA-bevis med i bilden. När en karaktär i filmen, inte enbart den psyksjuke Rick, anklagas för att ha sexuellt utnyttjat ett barn så finns ingen automatisk vilja till hat och lynchning. Det första alla gör är att ta reda på om det verkligen stämmer. Det andra alla gör är att inse att det inte gör det.

Intrigen i filmen skiljer sig på papperet inte så mycket från vilken såpa som helst. Mike gillar Kasia, som är ihop med Archie, och så vidare. Men det är en fint gjord film; teaterregissören Norris har ett öga för film och han vet att man kan ta det lugnt och fint med en film, lita på skådespelarna om de är bra och rama in berättandet i bilder som fungerar; en av dessa bilder är en lyftkran på en soptipp som rastlöst lyfter upp ett bilvrak och droppar det på en annan, som ligger i en hög av bilvrak. Som för att belysa att detta verkligen sker hemma hos den så kallade verklighetens folk.

Det är svårt att skriva mer eller mindre om filmens intrig. I slutändan kan man bara säga att den är sevärd och finstämd. Mycket står och faller på Eloise Laurence, som förkroppsligar denna förpubertalt idealistiska karaktär och gör henne till en sådan person man själv träffat ett par gånger i sitt liv. Scenerna när hon försöker sig på att skaffa en pojkvän (”You wanna be my girlfriend?” – ”Okay”) är träffsäkra, men lika träffsäkra (och mer nakna) är scenen när hon ser sin bror ha sex med tjejen som gett henne stryk i skolan. Eller vilka scener som helst, faktiskt, när hon listar ut hur vuxenvärlden ser ut och anklagar den för det. Hennes pappa är ihop med hennes lärarkompis ex. Så är det faktiskt, och det är jobbigt. Sättet hon tvingar de vuxna att bry sig om hennes problem – eftersom det är hennes rätt – är vad som i synnerhet stannar kvar.

Cillian Murphy är också minnesvärd som den nämnda lärarkompisen – den förvuxne pojken som försöker vara en idealvuxen men som måste, likt en annan ung Werther, bryta ihop när hans hjärta blir sårat. Han matchar fint Tim Roths något avtrubbade advokat, som vid ett tillfälle försvarar honom.

I grund och botten handlar Broken om människor som drivs av kärlek och gör så gott de kan. Till och med Mr. Owen, en våldsam och aggressiv man som drivits till vansinnets rand av faktumet att han har tre tonårsdöttrar och inte kan kontrollera deras sexualitet, gör vad han gör för att han älskar sina barn. Detsamma gäller för psykskadade Ricks föräldrar och pappa Archie. Det är karaktärer man tycker om för att de påminner om människor man känner eller sett utanför sitt eget fönster, intill sin egen gata; kanske påminner de rentav om en själv, eller ens egen familj.

Det är en typ av lågmäld sång för medelklassen och underklassen som strävar efter att nå dit. Halvbildade eller obildade, hjärtslitna och ändå kämpandes, lagom begåvade men med viljan att göra allt och mer därtill för att få sin plats i livet bekräftad eller försvarad. Man kan tycka att slutet är sentimentalt och melodramatiskt – det innefattar en nära döden-dröm som skär sig lite med resten av filmen – men jag tror jag förstår känslan bakom filmen. Det är en film som ser igenom sina karaktärer, men den är inte cynisk. Det är en film som handlar om sina karaktärer och det är en film som älskar sina karaktärer. Och om inget annat så börjar Eloise Laurences karriär här.

 

PS.

Filmen är byggd på en roman av Daniel Clay, som i sin tur var väldigt inspirerad av Harper Lees To Kill a Mockingbird. Det var längesedan jag såväl läste boken som såg filmen med Gregory Peck, så jag har inte nämnt det i denna recension annat än här.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *