Kära passagerare

los losos loses

25starrating

Regi: Pedro Almodóvar

Ett flygplan på väg till Mexico svävar i transit; alla i ekonomiklass är drogade till sömns och i business class sitter ett gäng filurer och funderar på om de ska dö snart. Piloterna har konstaterat att en bromskloss fastnat i planet vilket gör en kraschlandning oundviklig. De homosexuella flygvärdinnorna säger ”que fuerta” och bjuder på tequila tills alla ombord är dyngraka.

 

När fan blir gammal blir han dekadent. Det verkar åtminstone gälla för Pedro Almodóvar. Visserligen har den gode Pedro alltid varit fixerad vid det dekadenta – ingen annan regissör mig veterligen har fyllt sina filmer med så mycket buskis, kitsch och melodrama – men Kära passagerare känns mer än någon av hans tidigare filmer som fallfrukt, ett något föråldrat rött syndigt äpple, lite för mosigt för att helt vilja sätta tänderna i.

Kort sagt kan det vara hans sämsta film. Det är på så vis lätt att förstå hur sur och taskig delar av kritiken varit mot den. I synnerhet eftersom Almodóvar under 00-talet haft en ovanligt stark pärla guldfilmer med start i Allt om min mamma 1999 och temporärt avslut i den bisarra men fantastiska The Skin I Live In 2011 – det känns inte nödvändigt, antar jag, att göra en så lättviktig och tramsig film som Kära passagerare om man nu kan göra fantastiska filmer med mer komplexitet och djup.

Man har också sagt att detta är en återgång till Pedros 80- och 90-talsfilmer; burleska och vansinniga filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Vad har jag gjort för att förtjäna detta och Bind mig, älska mig (jag hoppas titlarna föreslår vad jag menar, om ni inte sett någon av de filmerna). Men det klingar inte riktigt rätt i mina öron. De filmerna brann fortfarande av en helt egen typ av berättarlust; de hade riktiga, ofta krångliga, intriger och karaktärer som var roliga att följa, trots att de var bisarra.

Snarare är Kära passagerare bara… tja, Almodóvar har själv sagt att den är en ”lättviktig, mycket lättviktig komedi” och det är precis vad den är. En random blaj-film, lite slappt konstruerad och slött formulerad, som om Almodóvar skrivit manuset en kväll när han var full och glad och inte tänkte efter så mycket. Det kan vara en slags utlösning (no pun intended) efter ett årtionde av tyngre och avancerade filmer; jag noterade något liknande i Susanne Biers anmärkningsvärt lättglömda Bröllop i Italien. Kanske även Almodóvar med Kära passagerare är på semester. Till och med scenariot, flygplansresan, föreslår att detta rent mentalt kanske bara är en utflykt.

Det mest omfattande problemet med filmen är att man inte får någon känsla för vad den komiska poängen i premissen är. Vi har en situation på ett flygplan där passagerarna svävar i livsfara, men det görs inga komiska poänger av det. Är det kul att felet orsakats av en blunder av en arbetare (Antonio Banderas, cameo#1) som fick veta att hans flickvän (Penelope Cruz, cameo#2) var gravid? Nä, för ingen av karaktärerna på planet verkar bry sig om vad som har hänt. Finns det någon svart humor i att planet måste cirkulera utan att hitta en landningsbana? Tja, nä, för problemet är ju att de måste nödlanda. Vilket de ju måste göra förr eller senare – alltså måste finalen ske med en nödlandning. Förstår karaktärerna detta? Sker något komiskt med deras dödsrädsla? Njae… mest av allt känns filmen som Pedro och ett gäng skådespelare på en flygplansstudio, improviserandes på en slags auto-pilot if you will.

Karaktärerna är sporadiskt skissade och har inte tillräckligt med personlighet för att man ska bry sig om vad de pratar om. Någon är lönnmördare, någon påstår sig vara synsk, någon har en psykiskt skadad flickvän på land (skildrat i en helt ovidkommande sidointrig som man aldrig blir helt klok på), någon är inblandad i en business-skandal som aldrig blir något man bryr sig om. Almodóvar-darlingen Cecilia Roth spelar före detta porraktris vilket känns så klassiskt Almodóvar att det blir vintage; det krävs en ordentlig personlighet för att liva upp en sådan roll och även om Roth är exemplarisk finns ingen karaktär där för henne att fylla.

Detsamma gäller för de tre homosexuella flygvärdinnorna som skvallrar, dricker tequila och vid ett tillfälle gör ett cabaret-nummer av I’m So Excited. De är spelade av en trio skådespelare – Carlos Areces, Javier Cámara, Raúl Arévalo – som alla är fantastiska. Men eftersom vi sett de ”komiska” stereotyperna förut så många gånger så letar vi efter något att bry oss om utöver dom; men det finns ingenting utöver det självklara. Jo, de är old school-fikusar. De tar sig för pannan och är fixerade av sex. Jag har redan använt mig av liknelsen till auto-piloten, märker jag, så jag får säga been there, done that istället.

Jag tror filmen hade mått bra av en straight man (no pun intended!), någon slags grå och trist karaktär som skulle kunna användas som bollplank mot de andra excentriska karaktärerna. Som det är nu är det bara en massa knasbollar som ändå inte är speciellt knasiga; och deras personligheter är inte tillräckligt skilda från varandra för att man ska urskilja dom. Det blir mest en massa kackel och man känner sig aldrig klar över vem som säger vad och varför (kan här lägga till att den svenska översättningen, som går på bio, är väldigt mekanisk och lämnar mycket att önska från spanskans sköna rabbel).

Det är inte någon usel film, den är bara inte så inspirerad. Det finns höjdpunkter, bland annat innefattandes det nämnda sångnumret och en typ av final mot slutet där alla karaktärer ramlat iväg i en orgie eftersom de druckit drinkar blandade med meskalin. Det är inte ofta man kan säga att det är en av höjdpunkterna i en film och även om Kära passagerare inte är speciellt lyckad är den ändå en sådan sämre film som bara en bra regissör kan göra. Almodóvar är sin generations mest begåvade regissör, i min bok, och det kommer han aldrig ifrån. Den här gången tog han en tupplur på planet och drömde ihop en halvfärdig film, utefter en sketch till ett manus, och placerade fina skådespelare för att hålla ihop det. Det är inget någon annan än hans fans behöver se, men vi som gör det kan konstatera att Pedro är ett proffs. Bara proffs kan nämligen konsten att knåpa ihop en film fastän ingen film finns där egentligen.

 

Latest Comments
  1. Hank C.
    • Fredrik Fyhr (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *