Stand Up Guys

stand up guys

2starrating

Regi: Fisher Stevens

Småskurken Val (Al Pacino) kommer ut från fängelset efter nästan trettio år och möts av sin gamla bästis Doc (Christopher Walken). Val vill festa, Doc är mer intresserad av att lukta på blommorna. Båda förstår att Doc måste döda Val innan klockan tio morgonen därpå, eftersom en boss fortfarande hyser agg mot Val då han dödat hans son.

 

Sunt förnuft föreslår att om man tar en film där Al Pacino och Christopher Walken har huvudrollerna, och om man låter de dela varenda scen samt slänger in Alan Arkin på ett hörn, så spelar det ingen roll hur manuset ser ut. Stand Up Guys är filmen som bevisar motsatsen. Halvdålig regi, i kombination med ett ogenomtänkt manus, leder till en sådan där åskådarfientlig film som har så mycket på en gång –  och så lite, ja ingenting alls rentav – att man får huvudvärk. Man föredrar att inte koncentrera sig för mycket på intrigen och istället betrakta Stand Up Guys som skådespelarmässig skuggboxning, ett filmiskt gym där vi ser på en workout med Pacino och Walken.

De spelar två gamla underhuggare. Pacino har suttit inne i nästan trettio år och Walken är hans gamle vän som möter upp honom när han kommer ut. Båda vet att Walken är där för att döda honom, eftersom en boss fortfarande vill ha hämnd. Men de är gamla kompisar, så det kan ju bli svårt. Karaktärerna är formalia-karaktärer, alltså, och Stand Up Guys gör det fatala misstaget att inte ge dem någon personlighet. De är bara två gamla gubbar, kort sagt, och det är svårt att bry sig om vad som ska hända med dem. Eller rättare sagt, filmens dilemma, ska Walken skjuta Pacino eller inte. För att citera honom själv, i en annan film; Yawn!

Filmen är extremt oinspirerad och fastän Walken och Pacino (och Arkin, i några scener i mitten av filmen) uppenbarligen är tänkta att ge produktionen flärd så känns den inte mindre beige än Pacinos direkt på video-aktiga sumpthrillers Righteous Kill och 88 Minutes. Dessutom är Pacino själv nästan odrägligt slö i huvudrollen, på automatiskt hoo haa-humör som signalerar bristande engagemang. Walken är bättre, tror jag, men även han, är inställd, på. Sin vanliga. Grej! Liksom, snackar. Såhär. Otroligt mycket och säger, oouh! Oh-oouh! några gånger för mycket. För. Att det ska verka spontannnnnt. Och inte som en… cash-in på ett viralt fenom-een. More cowbell?

Ju längre intrigen pågår desto mindre intressant blir filmen, efter en sådan där inledning där man sitter med en hel del hopp investerat. De två huvudpersonerna är för tråkiga för att vara underhållande; visst, Walken är lite som sköldpaddan och Pacino är haren men loppet de springer är inte intressant. De går på krogen, hoo-haa! De går till horhuset, hoo-haa! De äter ägg och bacon, hoo-haa!

Jag antar att filmens hook är att den ska vara sista natten med gänget, typ, för två gangsterhundar där den ena måste ha ihjäl den andra på morgonen. Men de själva är så lakoniska och ointresserade att det är svårt att själv bry sig. Mot sista tredjedelen har filmen dessutom spårat ut och blivit någon slags renodlad komedi, där karaktärerna börjar bli jagade av polis och så vidare, och då är man bara trött.

Det finns en tanke, tror jag, att blanda en typ av hårdkokt ironi med en melankolisk underton men regin är för svag och manuset för ploddrigt. Karaktärerna är för tunna för att bära något av de random, inkonsekventa saker som händer i intrigen. Istället känns filmen bara som en ofrivillig och ofullbordad korsning av Red, Baksmällan och Gamla griniga gubbar – utan mål och utan kött på benen står Stand Up Guys på rangliga ben, utan en tydlig värld omkring sig. Det är gulligt hur alla kvinnor i filmen – inklusive den quirky bordellmamman Wendy (Lucy Punch, filmens kanske mest inspirerade framträdande) – okritiskt betraktar våra gubbar som åtråvärda sexobjekt eller bara är helt accepterande mot dem överlag. När en karaktär dör av en hjärtattack i mitten av filmen, och dottern som jobbar på sjukhus inte ifrågasätter hur eller varför, är det i synnerhet anmärkningsvärt. Därutöver spöar gubbarna även upp de flesta 30-åriga killarna i filmen, vilket gör att Stand Up Guys kan placeras under vår nya sub-genre viagra-action.

Men jag har skrivit för mycket om den här filmen nu. Jag ville tycka om den, men tyvärr är den helt enkelt inte speciellt bra. Främst, vill jag understryka för läsaren, så är den långdragen och tråkig. Jag kan förstå Pacino och Walken, å andra sidan. Stand Up Guys är regisserad av Fisher Stevens, en 90-talsskådespelare du kanske känner igen, som bara gjort en icke-dokumentär långfilm förut, och manuset är skrivet av någon som aldrig skrivit ett helt långfilmsmanus förut. När Pacino och Walken möter det hantverket, vad ska de göra? Sörpla lite catering-kaffe och få det överstökat, antar jag. Kan se det framför mig. ”Hoo-haa!” – ”Ouh-oh-ouh!” – ”Hoo-haa!” – ”Ya-know, ya pretty good widdat hoo haa bisnez” – ”Yawelcome, Chris, yawelcome; alright people whadawegot?!” – ”Yaa, iz taiiium få zum achen” – ”People, people! Somebody, give us a camera!”

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *