Vittra

vittra dålig

1starrating

Regi: Sonny Lagula, Tommy Wiklund

Amatörskådespelande kliché-kids åker ut till kliché-stuga i skogen men blir kliché-demoner (läs: ”vittror”) och har ihjäl varandra. Överlag undermålig c-splatterfilm, endast sevärd för okritiska gorehounds.

Den här filmen börjar ute i skogen. Johannes Brost, med hagelbössa i famnen, hittar en demon som tuggar på ett lik i något slags snår och utbrister: ”Vad gör du? Sluta!”

Egentligen står det klart redan där att det inte kommer fungera den här gången heller. Efter Det okända, Sleepwalker, Frostbiten, Camp Slaughter, Psalm 21, Midsommar, Strandvaskaren och Sean Banan intui Seanafrika, är det ett under att unga svenska lågbudgetfilmare fortfarande försöker sig på att göra svensk klysch-b-skräckfilm. Är det bara en fråga om att ha lite kul medan man är ung? Det är rätt längesedan svensk genrefilm kändes som något radikalt, även om jag minns anti-Bergmanland-tanken som häftig för sisådär tio år sedan. Rätt ofta får jag dock känslan av att sådana här filmer är roligare att göra än att tvingas se på. Sam Raimis Evil Dead, den ursprungliga lågbudget/splatter/demon/stugskräckfilmen, är det grundläggande undantaget som bevisar regeln. Nästan alla andra, utom meta-experimenten, har varit exempel på regeln.

Och att en totalt generisk och stereotyp stugskräckfilm är svensk gör den knappast bättre eller mer intressant. Såhär i efterhand skäms jag lite för att jag positivt tänkte, under filmens första tjugo minuter, att duon Sonny Lagula och Tommy Wiklund (manus/regi) ändå har en viss ambition. Karaktärerna pratar inte svengelska eller Dramaten-prat (vilket är de två tondöva språktraditioner som kanske är det största problemet med svensk film överlag) och skådespelarna försöker klart och tydligt vara så naturliga och o-skådespeliga som möjligt. Det här ska faktiskt bara vara Albin, Ida, Simon, Linnea, Mackan, Tove och Marie som är ute på weekend – svensk vit övre medelklass redo för slaktbänken.

Man kan inte säga att det fungerar, men tidigt in i filmen verkar det finnas en möjlighet att åtminstone ha lite kul med en film som är ”så dålig att den är bra”. Skådespelarna, om än så ”duktiga”, är mestadels amatörer och de genererar inga personligheter till sina karaktärer utan står mest och levererar repliker som ska vara sådär ”casual”, ungefär som den svenska dialogen i reklamfilmer för mobiltelefoner (typ). De är för den delen också iklädda iögonfallande outfits á la ”hipsterkillen med Yankees-kepan på sne”, ”MQ-sponsrad badboy med fejkläderjacka och brillorna i tunna bomullströjan”, ”blondinen i vitt” och så vidare. Regin, i sin tur, skapar inte heller någon atmosfär och man är hela tiden medveten om att man sitter och tittar på en amatörproduktion.

Tekniskt sett är det inte en katastrof. Det finns vilja. Men så länge man bara imiterar en stil – den generiska skräckfilm som gjorts en miljard gånger – och inte ger någonting nytt alls till bordet så kommer det bara vara en anti-originell stilövning på G+-nivå. Främst av allt är inte Vittra ett dugg läskig alls. Inte heller är den rolig. Det finns egentligen ingen större poäng med den, annat än att vara en uppvisning i make-up-effekter.

Vilket för oss till vad filmen är mest intresserad av. Än så länge har jag bara pratat om de första tjugo minuterna, men det är för att man får kasta allt hopp överbord efter det. Så fort den tystlåtna och lite anonyma tjejen får sin ena ögonlins uppdragen i hjärnan via en ”vittra” som dyker upp när hon dumt nog går ner i den där läskiga källaren, så är filmen (vad gäller all slags basal kvalitet) körd. Man hinner precis skratta åt en replik – när hon efter upplevelsen står inne på toaletten och utbrister ”Fan vad dåligt jag mår!” – och sen brakar helvetet lös. Filmen hugger sig själv i hjärnan med en machete och är därefter död.

Intrigen är praktiskt taget snodd rakt ifrån Evil Dead – vilket man kan säga om många filmer, men det här är nästan att betrakta som en (till) remake – vilket förstås betyder att filmen måste spåra ut relativt fort. Men till skillnad från Raimis film (som hade atmosfär, ett tempo som noggrant och gradvis blev uppskruvat, karaktärer vi accepterade) så är Vittra bara en uppvisning av slafs med hinkar av fejkblod som redan tjugo minuter in slår på stora dundertrumman. Det första ”deuchebag-killen” gör när den första tjejen blivit demoniserad är att misshandla henne golvliggandes med sisådär tio knytnävesslag. Därefter konstaterar någon: ”Hon har fått sin läpp avskuren, okej? Hon måste till ett sjukhus!”. No shit.

Mitt i all denna hysteri knackar Johannes Brost på för att delta i bland den mest awkward dialog jag någonsin sett i någon svensk film – Blå måndag inräknad; ”Jag vet inte vem du är. Du står här med ett gevär. Tycker du ska gå” – ”Ni är ju inte direkt tysta, så nu tar ni och släpper in mig” (sic). Brost har naturligtvis exposition från skräckfilmslagerhyllan att komma med; jo det är såhär att demonerna i den här filmen är ”vittror” som inte går att döda etc, hans familj är redan död etc; som för att vi verkligen ska förstå att det är allvar konstaterar han: ”Hör ni vad jag säger?! Den här tjejen är död, något har tagit hennes kropp! Det som händer här är livsfarligt!”

Resten av filmen är uppskattningsvis 50 minuter av skoningslöst tråkig formalia-skräck där vi bara ser amatörskådespelare bli demonvittror, ha ihjäl varann, bli demonvittror, ha ihjäl varann, allt fotat i mörker och (animerat?) regn men regisserat utan finess eller kreativitet. Dialogen har redan havererat sedan länge, karaktärerna har förlorat allt grepp om åskådaren, det finns inte en enda levande cell i filmen av vare sig humor eller spänning. Sa någon zombiefilm? Jo, jag tackar.

Vad som finns är barnsligt okontrollerade mängder blod av det slag som rinner lika lätt som vatten, samt make up-effekter av den internationellt arbetande Göran Lundström. De ser proffsiga ut, och de sticker ut i det i övrigt högst oproffsiga hantverket, men eftersom de inte bidrar till något (filmen är helt enkelt inte läskig eller spännande) så är det svårt att applådera.

Man känner sig alltid lite som en party-pooper när man dissar en sådan här film. Vem är jag att kritisera en svensk genrefilm som den här, liksom; är jag en filmsnobbskardinal, en otrogen hund, förnekare av det stolt hjärndöda underhållningsvåldet? Tja, jag är ändå nördig nog att kunna påstå att Vittra inte är en zombiefilm, som den marknadsförs som, utan en splattrig stugskräckis i den Lovecraftianska traditionen. Så det så.

Anyhoo, Vittra har säkert en publik. Det har alla skräckfilmer. Och vissa skräckfilmsfans, har jag noterat här och var, säger att Vittra är rätt dålig men den har åtminstone ”bra blod och gore” och det är ju det ”viktiga”. Ah, men okej då. Kul att några är nöjda.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *