Frances Ha

bio frances ha

35starrating

Regi: Noah Baumbach

Det sociala ufot Frances är 27 år, pendlar mellan olika boenden i New York, och har ingen aning om hur det ska gå för henne i hennes liv.

 

En fråga som jag funderat över de senaste åren är vad som egentligen är en hipster. Ordet överanvänds hit och dit, men definitionerna tycks gå isär. I synnerhet har jag undrat över adjektivet. Vad är något när det är hipstrigt? Vad är, till exempel, en hipster-film?

Jag tror man kan anklaga Frances Ha för att vara en hipster-film. Fotot är svartvitt bara för sakens skull. Karaktärerna sysslar med konst och kultur, är blasé och bor i New York. Ett par väl valda poplåtar finns på soundtracket (David Bowies Modern Love är den som stannar kvar mest i huvudet) och intrigen handlar inte direkt om något särskilt.

Men det är ändå något särskilt med Frances Ha. Det är en snäll film, godhjärtad och med sann själ. Kanske är det något med det nyfunna kärleksparet Noah Baumbach och Greta Gerwig, som skrivit manus ihop, som smittar av sig. Det är en film som bubblar av kreativitet, samtidigt som den är rätt lågmäld och oansenlig. Det är en smart (läs: smart-assig) feel-good om en 27-årig tjej i New York. Den låtsas inte som att 27 är någon enorm ålder, men filmen är samtidigt resultatet av 27 mycket långa års erfarenheter.

Till viss del tycker jag om den här filmen av helt personliga anledningar. Frances Ha är ett slags kärleksbrev till medelklassens mellersta tjugoår, och jag mötte den med öppna armar: Jag är också 27 och de flesta människor jag känner överensstämmer med karaktärerna i den här filmen, inklusive huvudpersonen. Detta är tiden efter universitetsstudier då man oavbrutet går runt med en yr känsla av att vara på hal is, troligen på väg ungefär dit bort bara man kommer ut ur den här morgonrocken först. Folk omkring en, olika typer av bekanta, tycks hålla masken och prata med artigt avstånd om karriär eller livsplaner allt förtäckt i olika typer av godtyckliga fraser: ”Det låter intressant. Jag har en kompis som…”. Man vet att det är teater, för när ens nära vänner hör av sig så är det för att prata om det förvirrade känsloliv som snurrar runt under alla de där fasaderna.

Det roliga med Frances – oklanderligt spelad av Greta Gerwig – är att hon inte är så bra på det där sociala. Hon har ingen social strategi utan improviserar när hon pratar med människor. Ibland verkar hon inse att det hon säger inte låter bra, så då säger hon något helt annat istället. Samtidigt har hon ingen skam, för grejen är att hon egentligen inte riktigt bryr sig. Hon är för smart för att hålla på och spela teater. ”Excuse me, I haven’t become a real person yet” avslutar hon ett samtal när hon inser att det gått åt skogen.

Det är en intressant replik, för den hintar, liksom en dörr öppen på glänt, att filmen, liksom människan Francis, inte är så dum som den eller hon ser ut. Det här är en film om en människa som inte ännu inte hittat en trygg plattform. Jag har säkert träffat fem-sex stycken Francesar och har varit på alla fester, efterfester, och frukostbord i kollektivboenden som utgör miljö i den här filmen. Frances Ha försöker sätta fingret på sin tid, och människorna i den. Visst, det är en feel-good och inte ett socialrealistiskt drama. Men som jag sa, den har själ och hjärta intakt. Man förstår filmen och man har sympati för den. Och man ser på Frances här och var – som när hon hälsar på sina föräldrar, eller åker på en misslyckad weekend-tripp ensam till Paris – att hon har ett hjärta som slår och personliga tankar i huvudet. Liksom i vördnad för hennes privatliv låter filmen bli att gräva i henne. Vi får tyda hennes blick, försöka förstå. Det är fint.

Frances driver igenom filmens mållösa intrig och Gerwig och Baumbach låter henne göra det. Storyn, till den mån den finns, är indelad i kapitel som växlar beroende på vart hon bor någonstans. Naturligtvis har Frances inte någon egen lägenhet, för det är inget man bara får sådär. Frances bor med sin bästa vän Sophie (Mickey Sumner) i ett slags förlängt tonårslandskap där de kan vara i sin bubbla. Tills den måste spricka och Sophie känner sig manad att leva tillsammans med präktiga torrbollen Patch (Patrick Heusinger). Hon går för att leva sitt liv och Gud vet att Frances måste leva sitt. Frances bosätter sig i sin resväska. Hon bor tillsammans med rikemanssönerna Lev (Adam Driver) och Benji (Michael Zegen) ett tag. Hon bor här, hon bor där. I vad som verkar vara sista utposten har hon hamnat i en studentkorridor utan att plugga. Vid en av många komiska små stunder säger hon till en student där ”I’m not really that old. I’m only 27” varpå den andra tjejen bara stirrar på henne.

Så det är en film som mest skuttar omkring mellan olika punkter och platser, rent intrigmässigt. Poängen är huvudpersonen och hennes ömkliga desperation. Sättet hon kan häva ur sig rätt briljanta livsvisdomar ibland, när hon druckit vin, och sättet hon kan prata på om obegripligheter medan tystnaden omkring henne blir alltmer prekär – eller sättet hon ofta bara är väldigt rolig på. Det finns ögonblickskorta scener i Frances Ha som verkligen lockar till skratt om man är med på noterna. Som när hon hamnar i en pinsam tyst paus med killen hon kanske ska flytta in med. Han för handen mot hennes axel; hon drar upp den och utbrister ett spontant krax-ljud som fick mig att sätta skrattet i halsen eftersom det kom så plötsligt.

Gerwig är verkligen fantastisk i huvudrollen, och även om filmer av det här slaget inte tenderar att bli Oscarsnominerade är hon värd en sådan. Och vad gäller Baumbach så har han, i likhet med sina generationskamrater, en förkärlek för det quirky, och att göra referenser till andra filmer, vilket här och var går till överdrift i Frances Ha (alltför uppenbara hyllningar till Godards Bande à part och Truffauts Jules och Jim är filmens mest pretentiösa attribut). Men till skillnad från sina generationskamrater – typ Wes Anderson – har Baumbach en förmåga att hitta de riktiga människorna och skildra deras personligheter i sociala sammanhang så att vi verkligen lär känna dem (se The Squid and the Whale för ett utmärkt exempel). Och han har slagit jackpot i samarbetet med Gerwig, som blivit varm i skådespelarkläderna i diverse indie-filmer där hon alltid levererat bra medan filmerna varit varierande kvalité. I Frances Ha märker man verkligen av ett samarbete mellan två eldsjälar som verkligen hör ihop. Det är ett kärleksbarn, och det är svårt att inte tycka om det.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *