Regi: Jill Sprecher
I en vintrig småstad i Wisconsin hittar trötta säljaren Mickey en senil gubbe som äger en fiol som visar sig vara värd miljoner dollar. Han beslutar sig för att lura honom, men allt går fel.
Vissa filmer försöker bara inte tillräckligt mycket. Thin Ice är en sådan film. Det är en thriller gjord på modest budget som har en kul miljö, ett mord i mitten och en komplott i slutet men den blir aldrig mer än en velig lillebror till Fargo. Miljön är en vintrig småstad uppe i norr, intrigen är lika meningslös och skruvad och Greg Kinnear i huvudrollen är snarlik William H. Macy i Coen-brödernas film.
Skådespelarna är bra. Vi kan väl börja med det positiva. Kinnear till exempel, i huvudrollen, landar utan problem reklamaren Mickey; något trött, kankse inte tillräckligt cynisk för att sova gott om nätterna men knappast romantiskt lagd. När han inser att den senila gubben Gorvy (Alan Arkin) har en fiol som är värd trettio tusen dollar tvekar han inte att försöka lägga vantarna på den. In stiger kåkfararen Randy (Billy Crudup) och snart börjar det bli strul.
Relativt sällsynta skådespelare förgyller birollerna. Inte bara Crudup utan Lea Thompson (mest känd för Tillbaka till framtiden-filmerna) ges några bra scener där hon spelar Mickeys ex-fru som fått nog av honom. Bob Balaban, kungen av ettriga farbröder, är också fin att se i rollen som antikvitetshandlaren som aningslöst förklarar hur mycket fiolen är värd. Alan Arkin är också i fin form och han gestaltar på pricken en ensam gubbe, med någon slags oklar östeuropeisk dialekt, som har en fäbless för att ringa hans ekonomer när han har problem med sin TV (läs: kontakten har åkt ut).
Men Thin Ice blir aldrig mer än en sådan där puttrande, måttligt underhållande film, som gjord för en bakispizza på en blek, deprimerande söndag i februari. Filmen har inte den energi som behövs för att en intrig av det här slaget ska greppa tag. Fastän Mickey får ett mord på halsen, och galningen Randy för den delen, så känns det aldrig som att det spelar någon roll om han kommer ur sin knipa eller inte. De makabra dråpligheterna blir heller inte så makabra eller dråpliga som man skulle önska. Det puttrar på, fram till en upplösning som man misstänker i början men ändå skakar på huvudet åt i slutet. Man kan säga att det rör sig om ett överraskningsslut. För det första hänger det inte ihop. För det andra är inte filmen tillräckligt spektakulär för att förtjäna att överraskningsslut.
Filmen är gjord av Jill och Karen Sprecher (ibland kallade Coen-systrarna) som har gjort filmen på någon slags autopilot. Av någon anledning har de bara gjort två filmer förut – Clockwatchers (1997) och Thirteen Conversations About One Thing (2001). Thin Ice är deras minst imponerande film och om de bara har planer att göra en film vart tionde år så får de se till att nästa blir bra mycket bättre.
FREDRIK FYHR