Broken City

0 sedd broken city dålig

2starrating

Regi: Allen Hughes

Ex-polis får i uppdrag av korrupt borgmästare att spåra dennas fru men det är bara början på en rad komplicerade kringelikrokar i en långdragen politisk thriller-intrig som inte riktigt kommer någonstans.

 

Många bra skådespelare finns i den här filmen – Mark Wahlberg, Russell Crowe, Catherine Zeta-Jones, Jeffrey Wright, Barry Pepper, Kyle Chandler – men den mest talande birollen spelas av en flaska vid namn Jameson. Jameson, fylld till bredden med irländsk blended whisky, spelar sin roll perfekt. Varje scen han är med i börjar med att han är fylld och slutar med att han är tom. Det är en av de bästa och tydligaste rollprestationerna i en film som i övrigt lider av luddiga karaktärer och skådespelare man inte riktigt vet vad de håller på med.

Jameson verkar också ha tagit del av manusarbetet; storyn i Broken City börjar med en sak, fortsätter med en annan, säger halvvägs ”nej vänta, förresten, så här var det” och tycks börja om från början; men så kommer de där ursprungliga idéerna tillbaka och efter ett tag blir det svårt att hålla ihop några trådar överhuvudtaget. Vingligt och vindögt stapplar det omkring innan det beslutar sig för att häpp, häpp, schnipp schnapp schlut så var schagan schalut.

Om man inte blir avtänd av det tråkiga utförandet i Broken City – en långdragen film utan någon visuell finess eller någon energi i berättandet – så lär man bli det av detta manus. Inledningsvis verkar det vara en berättelse om hur polisen Wahlberg dödar en våldtäktsman, tydligen utan att det var i självförsvar (vi vet inte säkert), och därför får sluta i tjänsten fastän han frikänns. Tydligen är det den uppblåsta borgmästaren – spelad av en rätt härlig Russell Crowe på ”hej-på-dig-jag-är-en-glad-skurk”-humör – som tycker att det hela är en bra idé och på något sätt blir Wahlberg tvungen att gå med på det.

Vi hoppar framåt sju år i tiden. Marky Mark är nu privatdeckare och blir anlitad av Crowe för att spionera på dennes fru, som han är övertygad om har sex med en annan man.

So far, so Vertigo. Mycket riktigt visar det sig att frun (Zeta-Jones) har ihop det. Men inte med vem som helst, utan rådgivaren till borgmästarens motståndare (Chandler). Allt detta händer under valtider, så här någonstans börjar man misstänka att det finns en eller flera hundar begravna.

Men problemet med Broken City är att det inte finns någon stor hemlighet begravd under allt som händer. Det enda vi bjuds på är en intrig som endast och enbart vänder upp och ner på sig själv om och om igen. Det enda som händer i filmen är att avslöjanden av olika slag avlöser varandra och alla leder huvudpersonen i en ny riktning. Intrigen blr lite grann som ett Bröderna Marx-skämt. Det finns ingen poäng men det blir mer och mer absurt ju längre det pågår.

Man försöker ge filmen en chans men det är svårt att inte förlora intresset. Vad ska vara intressant? Den korrupta borgmästaren? Hans fru? Hennes älskare? Älskarens chef? Inte nog med att allt detta pågår, Marky Mark är dessutom en nykter alkoholist som ramlar tillbaka i whiskydrickande – ”Jameson straight up, please!” – när hans skådespelarflickvän har nakenscener i en indiefilm. Eller är det bara hennes arty kompisar han, som ärad badboy, ogillar? Eller ska det månne bli något mellan Marky och hans assistent, käcka Katy (nykomligen Alona Tal). Ja det är ett relationsdrama det här också mitt i alltihopa. Ingen av filmens beståndsdelar väger dock tyngre än någon annan så till slut sitter man bara och glor, medan filmen ramlar omkring på de där Jameson-benen.

Kanske, jag vet inte men kanske, har det funnits en idé att göra en seriös thriller om politisk korruption. Men Broken City tar aldrig det steget. Istället är det en oglamoröst berättad film, oinspirerat regisserad av Allen Hughes (ena halvan av bröderna Hughes). Man undrar aldrig över något som händer, man blir aldrig direkt nyfiken. Alltför många intriger har klämts in här och den mest intressanta är också den som känns mest malplacerad; det vill säga den intrig, som förresten aldrig får någon upplösning, som går ut på att en ex-snut som blivit nykter blir dumpad och hoppar på the wagon igen.

Men det fungerar egentligen inte heller eftersom Broken City är en sådan där film där man gör skillnad på Mark Wahlberg och Marky Mark. Han har en fantastisk förmåga att skapa ofrivillig komik när han inte är regisserad klokt. Detta är det typiska Marky Mark-framträdandet (jfr The Happening); de höjda ögonbrynen signalerar förvåning, den gapande munnen förklarar upprördhet – ”What? Whaaat?” – och efter några sexor Jameson är han redo att slugga loss nävarna för att kirra lite pain and gain. Det enda som är mer komiskt i denna film är Crowes muntergök till korrupt borgmästare. Mystiskt lik Lasse Berghagen skrockar han förnöjt medan han levererar diverse hejdlöst odrägliga repliker. Och häller upp whisky ur sin egna glasbutelj. Jameson, antar jag.

Summa summarum: Det är troligt att jag kommer att snegla över Jameson nästa gång jag går till systemet. I övrigt kan man inte säga att Broken City är en film som lämnar intryck.

 

 FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *