Mama

mama

3starrating

Regi: Andrés Muschietti

En desperat man dödar sin fru och tar med sina två döttrar ut i skogen – där ”försvinner” han och fem år senare hittar man systrarna Lilly och Victoria i skogen, i ett djuriskt tillstånd. För att återanpassa sig till civilisationen hamnar de hos sin farbror och hennes punkiga flickvän; men en ondskefull närvaro från stugan finns ännu nära flickorna. Yngsta barnet pratar om en ”fantasifigur” vid namn Mama…

 

Det är inte mycket som är originellt med skräckfilmen Mama, men den är skickligt gjord och den fungerar. Jag tror det har att göra med en sådan sak som atmosfär, bildkomposition, en mysigt maklig intrig, de singlande höstlöven och traditionen av japansk skräck den inspirerats av. Man vet alltid att man ser på en film, för i verkligheten skulle intrigen troligen inte fungera, men till skillnad från en mer konventionell hoppa-till-slasher så sjunker man in i den.

Den lyckas också presentera en tvivelaktig karaktär man i slutet tycker om. Jessica Chastain spelar Annabel, en punktjej som framstår mest som en ”JC-rockare”. Jag tänkte först att detta var ett fatalt misstag. Hon får inte använda en fulare svordom än ”heck” eftersom filmen är PG-13 och hon får bara dricka Heineken med etiketten vänd mot kameran. Hon tycker hon är cool fast hon inte är det. Hon tycker inte om barn, men ska ändå ensam ta hand om Victoria och Lilly, adopterade av deras farbror Jeffrey (Nikolaj Coster-Waldau) som nu hamnat på sjukhuset efter en ohelig olycka.

Men ah, det är ju det filmen handlar om. Victoria och Lilly försvann fem år tidigare då deras pappa Lucas (också spelad av Waldau) dödade sin fru och tog med dem till en stuga i skogen där han ”försvann”. Victoria och Lilly har i sin tur växt upp i denna stuga ute i skogen och är nu obekanta med civilisationen, mer djurliknande än mänskliga och eventuellt i kontakt med en mörk varelse de lärt känna i den där stugan.

Storyn är väl inte direkt hundra procent realistisk, men man låter det passera. Manuset skulle, trots allt, bara behöver adressera sina omständigheter lite tydligare. I grund och botten förstår man premissen. Det finns ett mysterium. Någon har dött någon gång för längesedan. Från sin sjukhusbädd ligger Jeffrey och har mardrömmar om spooky kvinnor som står på landsvägar och pekar in i skogen med en lång, darrig, benig arm. Chastain hör konstiga ljud i natten, barnen springer omkring. Hon kan höra hur de pratar tyst. Så kan hon höra en annan röst. En mörk.

Poängen med Mama är att skapa kalla kårar och den lyckas med detta. Det hela är en fråga om teknikaliteter. Manuset av Neil Cross förstår att vi inte kan se monstret förrän i slutet och under tiden lär vi oss backstoryn pö om pö, i takt med att karaktärerna (bland annat en psykolog fint spelad av Daniel Kash) tar reda på den. Det hela är skickligt regisserat av Andrés Muschietti, som bara någon gång låter en och annan effekt träda fram för tidigt. De bästa effekterna är de som inte har epitetet ”special” – en lek med bildkompositionen är i synnerhet minnesvärd, när Chastain står i en korridor och vi ser den öppna dörren runt hörnet som hon inte ser. Vi ser, i sin tur, inte vad som händer inuti rummet men inom ramarna för dörröppningens konturer flyger saker omkring på ett sätt som gör att vi garanterat blir varse att det inte är något normalt.

Mysteriet – vem är det som Lilly och Victoria kommunicerar med? – leder till en ovanligt melankolisk och intressant upplösning. Titelfiguren, Mama, är ett ovanligt trovärdigt spöke. Det är inte speciellt ofta man kan titta på en specialeffekt och känna ambivalenta känslor; hon är riktigt ful och läskig, men när man lärt sig om hennes liv förstår man att hon är sur. Det ändrar kanske inte faktumet att man vill att hon ska vila i frid när hennes beniga hand långsamt rör sig mot ens fotknöl, men det gör skräcken mer påtaglig. Detta är en vredgad själ. Hennes vrede vilar i ett hav av sorg. Mama, oh mama, indeed.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *