The Wolverine, Man of Steel, Iron Man 3

the wolverine

The Wolverine

3starrating

Regi: James Mangold

Surmulne Logan är på luffen, deppig efter vad som hände i sista X-Men-filmen. En mycket gammal bekant söker dock hans audiens, vilket leder till att han blir livvakt åt dennes  barnbarn vars liv är i fara. Inget blir bättre av att hans krafter försvagats; allt detta medan ett mysterium långsamt uppenbarar sig för honom.

 

Man of Steel

15starrating

Regi: Zack Snyder

En timme omkullkastade scener försöker förklara en story om en kille från Krypton som nästa timme av filmen ruinerar en storstad.

 

Iron Man 3

25starrating

Regi: Shane Black

Tony Stark är dryg, men blir som vanligt nedsparkad från sina höga hästar, måste samla ihop sig och besegra ännu en skurk som vill ha hämnd. Ungefär samma film som Iron Man 2.

 

Efter att ha sett alla sommarens superhjältefilmer kan jag konstatera att The Wolverine är den överlägset bästa, Man of Steel den definitivt sämsta och Iron Man 3 den mest oimponerande.

 

wolverinechosenim

Vi kan börja med det positiva i The Wolverine. Detta är en typisk sådan film som gör kritiker otåliga på förhand. Eftersom de vet att det kommer vara en mer eller mindre konventionell film, och eftersom Wolverine redan figurerat i fyra filmer tidigare (och eftersom den förra var så oerhört medioker), är de frestade att på förhand stämpla filmen som dålig, och därför gör de det. Det kräver mindre tankearbete att följa strömmen, och det blir en lättare recension att skriva.

Sanningen är att The Wolverine är sommarens överlägset bästa superhjältefilm (om det sedan inte säger dig något, så är det en annan sak). Den har en riktig story, riktiga karaktärer, en genomtänkt intrig. Den har atmosfär, mestadels bra skådespelare, är skickligt regisserad och begär av åskådaren att engagera sig i berättelsen, inte sitta där och vara passiv.

Större delen av filmen är faktiskt en högproducerad thriller, med en matig intrig som ligger på gränsen till en Bondfilm, vilket lär förvirra den del i Marvel-målgruppen som är ute efter de mer otåligt hjärndöda, Avengers-aktiga attackerna på hjärnan. Om man däremot tycker om karaktären Logan – vid det här laget fint sammansmält med Hugh Jackmans skådespeleri på ett tillfredsställande sätt – så är The Wolverine förmodligen filmen man väntat på ända sedan den första X-Men-filmen för snart femton år sedan. I synnerhet om man, som jag, vill minnas att Logan i serierna ofta rantade runt i Japan och grubblade; jag minns bara känslan av det idag, men jag hittar just den känslan i den här filmen.

Kalla mig kulturkonservativ, men jag vet inte om det går att göra bättre serietidningsfilmer än det här. Alla seriefilmatiseringar har tre dilemman: 1. Den höga budgeten och den ultakommersiella approachen gör att seriernas enkla charm och råhet gärna försvinner 2. En serietidningsfilm får inte vara för allvarlig (“Det är bara en serietidningsfilm!”). 3. En serietidningsfilm får, numera, inte vara för oseriös (“Serier är allvar, serier är konst!”). Denna kortslutning är svår att arbeta med om man ska bedöma filmer, i synnerhet eftersom seriefans är lättstötta och har en förmåga att elitistiskt döma ut alla som inte har “koll” på vad som är “smakpolitiskt” korrekt.

Man “kan” till exempel inte säga att mer kommersiellt marknadsförda The Wolverine är bättre än Christopher Nolans auteur-drivna The Dark Knight Rises, även om jag hör och häpna anser det. Ingen av filmerna är mästerverk, mind you, men The Wolverine känns som en gammal Marvel-serie (jag antar den den är byggd på) men den går att leva sig in i på ett mer intellektuellt plan utan att dessa två saker (underhållning och hjärnstimulans) skär sig. I Nolans filmer ramlar det ena över det andra i omlopp utan att man får ut något av det hela annat än ett slags oformligt muller; det är en estetisk tolkning av hur en intellektuell Batman-film skulle kunna se ut, men det är inte den filmen.

The Wolverine är förstås mer konventionell och förutsägbar, men än sen? Det är en bättre film. Ett mer välgjort drama (man förstår vilka karaktärerna är och vad de vill) med en mer spännande intrig (ett mysterium där ledtrådarna hör ihop och formar en stor bild i slutet) och med bättre action (man ser vad som händer i actionscenerna och de är kreativt gjorda). Det mest tillfredsställande med filmen är att den är rätt seriös. Men till skillnad från Nolan så känner den här filmens regissör, James Mangold, inte att han behöver övertyga publiken om att ta filmen på allvar. Det räcker med ett makligt tempo som låter karaktärerna andas, resonera, finnas till. Därefter är det bara en fråga om hur mycket publiken bryr sig om karaktärerna i sig, vilket är vad ett drama går ut på. Om det då finns en lyckad seriös serietidningsfilm, som fungerar lika mycket som drama som actionfilm, så är The Wolverine den filmen. Nolans filmer kanske egentligen är något annat.

Men okej, nog tjatat om det. The Wolverine börjar med en flashback till Nagasaki, där Logan överlever atombomben (sa jag att det var en seriös film? Allt är relativt). I samma veva räddar han livet på en ung överste, som många år senare hör av sig för att säga adjö. Översten, nu chef för ett multimiljondollarbolag, ligger på sin dödsbädd. Inuti ett sådant där traditionellt japanskt trähem ligger han i ett rum, omringad av teknologiska supermaskiner. Trots all teknik i världen kommer han att dö.

Regnet faller över de låga japanska trätaken, fusuma-skjutdörrarna och det närliggande stupet mot havet. Logan betraktar livvakterna som rör sig längsmed området. Han kan inte sova. Han plågas av drömmar av kärleken Jean (Famke Janssen), som han blev tvungen att döda i sista X-Men-filmen. Det är ett till död fru-motiv, visst, men filmen har en äkta, lågmäld stämning. Den vågar berätta dessa saker långsamt och suggestivt.

Intrigen utvecklar sig som så att Logan måste skydda denne gubbes dotter, vars liv hotas av diverse yrkesmördare. Men vilka de är, vem hon är, vad gubben egentligen hade i görningen där på dödsbädden och vad Logans roll i det hela egentligen är, dessa utgör ett mysterium som faktiskt är oförutsägbart och spännande. Vissa delar går att gissa på förhand, men överlag är karaktärernas hemligheter och motiv intakta.

Det finns actionscener som är nog så spektakulära – en slags fight ovanpå ett högteknologiskt bullet-train är i synnerhet minnesvärd – men det är spänningen i intrigens helhet som är grejen. The Wolverine fungerar eftersom den inte är en fyrkantig formula-actionstory (av typen “action-karaktärer pratar-actionigen-ännumeraction-lite depp-skitsammaännumeraction-supermycketactionkraschboombang-uppföljare”) utan den har en riktig inledning (där Logan är hemlös, butter och mycket lätt att älska) som övergår till ett riktigt mittparti och en final som faktiskt har att göra med vad som hänt i filmen under dess gång.

Man är spänd inte bara på hur det ska gå för karaktärerna utan även vad karaktärerna kan komma att ta reda på om sig själva. En annan smart grej är att Logan tidigt i filmen försvagas och förlorar sin odödlighet, vilket skapar en spänning som filmen kör hårt på. I den här filmen, inser man, kanske Logan faktiskt dör i slutet (visst, de kan säkert liva upp honom för ännu en film, men ändå) vilket gör att vissa av actionscenerna har en verklig dramatik.

Filmen är inte mer än en filmad serietidning förstås, om man ska nitpicka. Den vampiga skurken Viper (Svetlana Khodchenkova) är en misslyckat campy throwback till Batman & Robins Poison Ivy och filmen har överlag ingen central skurk (annat än en hemlig som är lätt att lista ut). Därutöver finns ett par dumma förklarande inslag i dialogen (typ “It’s the Japanese maffia – the yakuza!” eller “You’re a ronin – a samurai with no master!”), och manuset slänger omkring backstoryn i flashbacks som ibland distraherar. Men i slutet känns den typiskt dundrande finalen – med, you guessed it, en stor robot! – som förtjänad. Det är liksom inte bara skramligt våld och explosioner för sakens skull. Vi förstår vad som lett fram till denna upplösning. Och det är tillfredsställande att kunna bry sig om en sådan här film.

 

 

manofsteel

Det där med att kasta omkring en massa flashbacks i sin storyline, för att i det långa loppet förklara hur allt hänger ihop, utnyttjas även i Man of Steel, men där The Wolverine fortfarande fokuserar på en central intrig så består Man of Steel bara av en massa random scener som flyger omkring i omlopp utan att bilda någon enhet annat än kaos.

Men det är bara ett av de många problemen. Man of Steel är en blytung kloss till film utan charm, spänning, humor, trovärdighet eller underhållningsvärde. Långt under det decimetertjocka lager av bullriga specialeffekter, grådaskiga färgtoner, dundrande musik och denna förolämpande röriga klippning ligger en mänsklig historia och kvider som ett aborterat foster. Det finns nästan ingenting positivt att säga om den. Just när man tror att den inte kan bli värre inleds en stor Världarnas krig/Transformers-fight som ruinerar New York (kan ej med gott samvete kalla det Metropolis) med buller och bång. Grå, öronbedövande, banal tristess. Och en knapp timme kvar till sista bildrutan.

Jag kände mig lite grann som Stålmannen måste ha känt sig – på den tiden när den här hjälten hade någon slags charm – när han blev utsatt för kryptonit. Det såg alltid ut som att han tappade syret, fick en extrem migrän och inte kunde röra sig, paralyserad av en överväldigande, förkrossande känsla som långsamt suger ut hans livskraft. Exakt så kände jag, i synnerhet under den outhärdliga sista halvan, när jag såg Man of Steel.

Filmen består av en omkullkastning av storyn i ett nätverk av flashbacks. I början av filmen jobbar Clark Kent (Henry Cavill) på en fiskebåt, sen går han i lågstadiet plötsligt, sen är han vuxen igen och träffar Lois Lane (Amy Adams) uppe på någon glaciär där han vet (hur?) att han kan få reda på sin sanna identitet; att han kommit från Krypton, vars sista dagar skildras i inledningen som om Krypton var en ungefärlig korsning mellan Bedrock (Familjen Flinta) och Orbit City (The Jetsons). Vulkanliknande flammor, dinosaurier, rymdskepp, fantastiska effekter och Michael Shannon (filmens skurk) i en Dune-inspirerad outfit, som pucklar på Jor-El, spelad av Russell Crowe. Jor-El dör, som du kanske vet om du sett Superman från 1978, men det spelar inte så stor roll i den här filmen för han återkommer ändå som hologram och hjälper storyn närhelst den behöver. Antar att det stod i Crowes kontrakt att han var tvungen att ha fler scener. Men då är han ändå filmens mest karismatiska och passionerade skådespelare, och det är inte ofta man säga det om en film.

Att filmen berättas helt random ändrar inte på faktumet att det inte finns någonting i den här storyn som är spännande eller intressant. Manuset består av samma dialog om och om igen – “En dag ska du visa världen att du är Stålmannen”, “Du måste göra de rätta valen”, “With power comes responsibility” etc – och Kevin Costner, som spelar Clark Kents styvpappa, står för de flesta av de monotona klyschorna.

Överhuvudtaget är det en extremt träig och grådaskig film. Nästan allt är grått och trist, i ett omlopp av stenansikten: Stoneface-Crowe lämnar över till Stoneface-Cavill som uppfostras av Stoneface-Costner och Stoneface-Diane Lane, sen träffar han Stoneface-Lois Lane (spelad av en Stoneface-Amy Adams), som har en Stoneface-chef (Laurence Fishburne, helt bortslösad), för att till sist – nähe – slåss mot Stoneface-Shannon i ett hav av stenras från diverse anonymt kollapsande byggnader. Filmen borde heta Men of Stone.

Bra skådespelare slösas alltså bort i denna skandalöst anonyma och extremt långtråkiga tinnitus-framkallande renoveringsjobb till storfilm. Det var nog ingen bra idé till att börja med att Nolanifiera Stålmannen och göra denna – tämligen tramsiga – hjälte till seriös. Men strategin filmen använder gör verkligen det hela extra meningslös. När Shannons skurk (General Zod) anländer till Jorden för att begära att Kal-El (dvs Cavill) överlämnas är det ingen som reagerar över att “Hey, utomjordingar! Vi är inte ensamma i Universum!” Istället accepterar alla bara helt detta fakta – Och om det inte finns något “super” i Superman, varför har man gjort en film om honom?

Ungefär halvvägs in i filmen – när den har lagt upp sin låtsasintrig, som hoppar över det den antar att publiken vet (varför då göra den till att börja med?) och istället fylla hålen med långrandiga skräp-dialoger och intrigförklaringar som alla är variationer av varandra och som bara går ut på att förklara saker för publiken – börjar tortyren, i en över en timme lång demolering av storstaden. Piloter skriker, skurkar dånar, Stålis surar, teglet flyger åt alla håll, krasch, boom, bang, snark.

Filmen är regisserad av Zack Snyder. Snyder (300, Sucker Punch, den överskattade Watchmen) är lite grann som ett Burger King kontra Michael Bays McDonald’s. Alla karaktärer är bara vandrande informationsrobotar som levererar exposition och bara pratar i klyschiga harranger som karaktärer ur ett TV-spel. Allt är fortfarande bara rörigt klippta high concept-explosioner utan någon som helst mänsklig berättelse, men bara mer grådaskigt än Bays grälla skrikfärger. Man of Steel är en film som tar en känd mytologi och återberättar den genom att hoppa över storyn – som man redan känner till då, antar jag – för att istället fylla den med klyschor och högljudd tristess. Varför ens återberätta storyn, i så fall? Varför inte bara skrota detta skrot och skapa något helt nytt? Eller, åtminstone något som är lite nyskapande? Något som är något alls, annat än samma skrot på skrot på skrot på skrot.

 

ironman3

Vilket leder en till det passiv-aggressiva äventyret Iron Man 3, i grund och botten exakt samma film som Iron Man 2 och precis som den filmen en uppvisning i specialeffekter och karaktärer som verkar väldigt angelägna om intrigen fastän det inte finns något mänskligt drama där alls.

Visst, Iron Man 3 är vida överlägsen Man of Steel eftersom den består av sammansatta delar och inte skrot. Men det är inte direkt en svår utmaning och den största besvikelsen för mig är snarare att filmen inte är mer elegant än vad den är, med tanke på att den är både skriven och regisserad av Shane Black, som på 80-talet skrev manus till några av erans mest snitsiga och lyckade actionfilmer (Dödligt vapen, Dödligt vapen 2Rovdjuret) och även på 00-talet i samarbete med Robert Downey Jr gjorde den lyckade och rätt originella genrepärlan Kiss Kiss, Bang Bang.

Man märker visserligen att Downey Jr har mer kul här, med en kompis som Black, än vad han hade i The Avengers, där han var på autopilot. Downey Jr är en så pass bra skådespelare att bara det minsta engagemang blir synligt och det är skönt att hans roll som Tony Stark ännu inte gått in i Jack Sparrow-territoriet och blivit en börda mer än en välsignelse (som för Johnny “please stop” Depp).

Men han har inte så mycket att göra i Iron Man 3, en film som följer föregångarens struktur mer eller mindre till punkt och pricka, och därutöver består av saker man redan sett i flertalet andra filmer av samma slag. Precis som i den filmen är det en skurk som är ute efter hämnd – i det här fallet ett nördigt geni (Guy Pearce) som i begynnelsen blev dissad av Tony Stark, ungefär som Jim Carrey och Val Kilmer i Batman Forever – och precis som i förra filmen teamar skurken upp sig med folk på högre höjder för att nå ut med sin terror-verksamhet – i det här fallet är det en till synes al-Qaida-liknande skurk vid namn The Mandarin (Ben Kingsley) som tar över all TV-sändning ungefär som Jokern gjorde i Tim Burtons första Batman-film från 1989.

Det finns en hemlighet bakom denna karaktär som upprört vissa av seriens fans men som inte upprör den som vill se en originell film; Kingsley får chansen att leverera ett framträdande mer komiskt än allvarligt (notera: detta är en underdrift) men jag ska inte spoila det med att avslöja vad det är. The Mandarins roll i dramat är inte så stort som man inledningsvis tror, och rollen blir istället en av de få lite roliga inslagen i Iron Man 3.

Intrigen går in i ett mysterium som på det stora hela är lätt att lista ut. Tony Stark försvinner och dödförklaras men är i själva verket i en slags exil där han rebootar sina krafter och försöker hitta ett sätt att hitta skurken och slå tillbaka. Intrigen innefattar en liten pojke i en småstad, som naturligtvis symboliserar filmens målgrupp, och det blir inte mindre syntetiskt av att det tar otroligt lång tid för Tony Stark, som ska vara så smart, att lista ut vad man som åskådare förstår väldigt tidigt.

Finalen utspelar sig på en färja, vilket gav mig lite nostalgi-vibbar eftersom miljön är så klassisk i en actionfilm från Shane Black. Finalen innehåller lite överraskningar som inte är överraskningar, dramatiska vändningar som inte blir några dramatiska vändningar, och naturligtvis en massa buller och bång. Det hela är passabel underhållning, antar jag, men man får aldrig en känsla av att något står på spel. The Wolverine är bra att jämföra med, som har en intrig som bygger upp mot finalen från början; det är något med formulan som gör att Iron Man 3, och många andra filmer av samma slag, bara fungerar som en rad actionscener ihopvävda utan att berättelsen får någon helhet.

Man tröttnar rätt fort, vilket är synd eftersom filmen någonstans har på agendan att handla om det mänskliga värdet i en superhjälte; kan Tony Stark vara Tony Stark samtidigt som han är Iron Man? Här ramlar han av sina höga ego-hästar och måste hitta sin egen mänsklighet igen. Problemet är att det var vad tvåan handlade om också, och varken den eller trean kommer med något annat än en passiv-aggressiv lösning som musiken föreslår ska vara avgörande men som man ändå aldrig blir klok på. En lyckokake-liknande voice-over pratar i slutet på Iron Man 3 som om något djuplodande har hänt, men det har det inte. En till anonym superhjältefilm har bara passerat framför ögonen på en. Dess enda egentliga poäng är att den följer Iron Man 2, och The Avengers, samt att ännu fler filmer kommer att följa. Närmast nästa Thor-film. Hurra, hurra.

 

FREDRIK FYHR

 

The Wolverine går fortfarande på bio; Iron Man 3 har videopremiär 28/8.

Visa / dölj kommentarer (17)