Blue Jasmine 3starrating

bluejasminebra

3starrating

Regi: Woody Allen

Jasmine lever lyxliv med uppfiskad businessman (Alec Baldwin) som visar sig vara svindlare; allt går åt skogen och lusfattig, pillerknaprande och martini-sörplande tvingas Jasmine flytta in hos sin arbetarklass-syster Ginger (Sally Hawkins). Hon försöker skapa ett nytt liv men är för förvirrad för att lyckas.

 

Referat av konsensus: Blue Jasmine är en okej Woody Allen-film, lite över medlet, som blir sevärd tack vare Cate Blanchetts vattentäta framträdande i huvudrollen. Filmen cirkulerar kring Jasmine, den låtsas-överklasskvinna på gränsen till nervsammanbrott som hon gestaltar, och utan henne hade den överhuvudtaget inte fungerat. Men nu är det så att Blanchett även täcker över andra problem i filmen. Det blir lite som att man vill ifrågasätta filmen men så kommer hon hon och säger ”Men lyssna nu här” och så tittar man på henne istället.

Woody Allens filmer har numera blivit sina egna formula-filmer. Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en film av honom som inte handlar om att A och B träffar X och Y, vilket leder till att någons moster eller svärmor eller älskarinna dyker upp, varpå alla karaktärer stimmar runt i en lagom behaglig speltid innan de liksom hittar en nödutgång någonstans och filmen slinker ut och hittar till sist vägen till sina eftertexter. Detta mosaik-koncept kan praktiskt taget handla om vilka människor som helst, och kanske är det därför Woody lyckas klämma ur sig så många filmer som han gör. Vissa är lite mer seriösa än andra. Vissa har ett lyckligare slut än andra.

Även om Blue Jasmine har sina charmanta stunder är det i slutändan en av hans mer deppiga (tänk Match Point). Karaktären Jasmine, och det är lika bra vi håller oss till henne i den här recensionen, är inte galen på något ironiskt eller komiskt sätt. Hon knaprar inte Xanax och dricker martini oavbrutet för att det är ”kul”. Vi ska inte känna igen oss i henne. Vi vet inte hur hennes uppväxt som adoptivbarn sett ut men någonstans – läs: när hon träffade business-mannen Hal (Alec Baldwin) – beslutade hon sig för att glida fram på en räkmacka i ett lyxliv som troféfru. Ett liv lika förutsägbart som fejkat. Och när detta liv kraschar – Hal visar sig vara bedragare, pengarna blir skulder till staten, och han hamnar i fängelse där han tar livet av sig – kryper hon tillbaka till korset; eller rättare sagt hennes syster Ginger (Sally Hawkins); rättare sagt hennes adoptivsyster. Det finns inga blodsband i den här filmen. Ginger och Jasmine (eller Jeanette, som hon föddes som) växte upp som adoptivbarn och de relationer de åtar sig blir bara dinglande och bristfälliga.

Där någonstans kanske filmen har sin poäng, jag är inte säker. Det är kanske en film om lösa trådar till relationer, hur vi aldrig kan bli hela individer. Vi vet inte exakt på vilket sätt Hal är en svindlare och skurk, till exempel, vi får bara utgå ifrån han är det; filmen växlar mellan Jasmines tid med honom och tiden efter, när hon tvingas bo under samma tak som Ginger, som lever ett slit och släng-liv i en småstökig lägenhet närmare arbetarklassen. Ginger jobbar bakom kassan i närlivset och försöker i sin tur få ihop det med män som Jasmine tycker är losers – som hyggliga alltiallon Augie (Andrew Dice Clay) och snubbiga bilmekanikern Chili (Bobby Cannavale). Ginger replikerar med att de åtminstone inte stjäl folks pengar.

Men intrigerna i filmen är lite svåra att få grepp om i ord. Man kan säga att de fungerar medan de sköljer över åskådaren. Har man sett bara ett par av Woody Allens senaste fem-tio filmer vet man ungefär hur karaktärer kommer och går, och hur de snurrar in sig i förbindelser som tycks helt slumpmässiga.

Poängen med filmen, och anledningen att se den, är och förblir Cate Blanchett. Det är inte så att karaktären är extremt välskriven, det är det att Blanchett gör henne så komplett och perfekt. Det finns inte en enda sekund då vi inte tror på att vi ser Jasmine, trots att hon är lika oförutsägbar som hispig.

Kanske lite för hispig. Filmens enda problem är nog så centralt: Vad är grejen med Jasmine? Varför är hon på en sådan här mörk plats? Allen ger oss inga förmildrande omständigheter, ingen annan ledtråd till vad hennes öde kommer ifrån annat än att hon är adopterad och att adoptivföräldrarna ”gillade henne bäst” (enligt Ginger, systern med fötterna på jorden). I intrigens andra segment – när Jasmine försöker få ordning på sitt liv – verkar hon slitas mellan att tafatt försöka bli självständig (genom studier hon inte förstår sig på) och att desperat hitta en ny, rik man för att hamna i samma tillvaro som förut. Hon verkar i vilket fall som helst inte kunna fungera utan en lyxig livslögn, oavsett hur uppenbar; lite grann som en pank, alkoholiserad och psykologiskt havererad Carrie Bradshaw på väg mot medelåldern.

Fastän Blanchett är fantastisk och ger Jasmine så mycket dimensioner som en skådespelare kan så förblir hon på papperet en karikatyr. Man kan jämföra med Gena Rowlands storartade framträdande i Cassavetes mästerverk En kvinna under påverkan (1974); en roll som Blanchett för övrigt ger ifrån sig ekon av. I den filmen var Rowlands karaktär i en liknande situation, men hon hade nog med unik personlighet för att framstå som kryptisk eller obegriplig, trots att vi förstod hennes utsatthet. I Blue Jasmine är Jasmine bara hysterisk och vi förstår på något sätt hela tiden varför, fastän det inte förklaras: Hon är en sån där galen kvinna bara. Det är trist att det ska behöva bli så för vissa.

Man kan alltså diskutera denna Jasmine, som filmen cirkulerar kring trots att filmen är full av fina biroller gestaltade av skickliga skådespelare. Alla karaktärer utom Jasmine bär på en slags genuin självklarhet, som att de är vilka de är och så är det med det. Det är bara Jasmine som är förlorad. Denna situation bidrar dock till att Blue Jasmine, trots att den är deppig i kärnan, är en ganska behaglig film att se på. Så länge man inte funderar för mycket på om det hela egentligen betyder så mycket så kan man avnjuta förstklassigt skådespeleri och väloljat berättande. Det är kanske i grunden en förklädd bagatell, men det är en av Woodys bästa filmer på ett tag och Blanchett är värd biljettpriset. Det är inte någon dålig rekommendation.

FREDRIK FYHR

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *