Passion

passionbra

3starrating

Regi: Brian De Palma

Två kvinnor på ett reklamföretag rivaliserar med varandra till den grad att det leder till utpressning, mord och allmän galenskap. Om nu inte allt bara är en dröm. Eller bara en film.

 

Passion känns omedelbart som årets mest missförstådda och underskattade film. Den är något så otidsenligt som en självmedvetet absurd meta-thriller, gjord av en maestro på lekhumör, och den har blivit illa bemött av såväl publik och kritiker som naturligtvis inte tyckt om den eftersom de tagit den på allvar.

Jag vet inte om det är ett tidens tecken. Har vi förlorat vårt sinne för humor? Ser vi inte längre skillnad på vad som är avsiktligt seriöst och uppenbarligen absurt? Det är inte meningen att man ska ta Passion på allvar. Jag menar, det säger ju sig självt. Den oinvigde kan göra sig en tjänst och se De Palmas sleaze-thrillers – Dressed to Kill, Blow Out, Body Double och Raising Cain – vilka är filmerna som Passion främst flörtar med. Intrigen är bara en hungrig orm, kallt styrd av reptilhjärna till destinationer som alltid är tillfälliga; skådespeleriet är medvetet uppskruvat, tempot är medvetet snurrigt, scenografin är extra klaustrofobisk, fotot sysslar med konstanta lekar i perspektiv och ljus- och färgsättning, och Pino Donaggios musik är, förstås, lika överdrivet dramatisk som alltid.

Liksom De Palmas mest karaktäristiska filmer är Passion en STRÅK-STRÅK-STRÅK och DÅN-DÅN-DÅN-upplevelse, med mycket mörk cellooooo och så lite [triangel-pling].

I början av filmen håller den masken till någon mån. Den sätter upp våra två huvudkaraktärer Christine (Rachel McAdams) och Isabelle (Noomi Rapace). De jobbar på en reklambyrå och är, inser de snart, varandras rivaler. När Christine, som är Isabelles boss, tar äran för en av hennes idéer säger hon med ett ondskefullt enkelt leende ”There’s no backstabbing here. Just business”.

Man anar att Isabelle kommer få anledning att återgälda repliken, och man anar rätt. En katt och råtta-lek inleds snart där Christine och Isabelle är redo att gå över varandras lik för att komma framåt i sina karriärer. Det roliga med den här intrigen är, bland annat, hur meningslös den är. Vad kämpar de om egentligen? Finns det ett mål? Eventuellt att tjäna mer pengar, antar jag. Inom den här typen av megakapitalistiska branscher kan man bara klättra i en stege, sak samma varför; det finns ingen topp att nå, bara blodiga armbågar att få.

Inte heller är De Palma intresserad av att göra det här till ett karaktärsdrama. Genom att inte ge någon backstory (vi vet knappt vart vi är, men alla verkar prata tyska), genom hålla undan viss information (ett triangeldrama mellan Isabelle, Christine och Christines pojkvän Dirk sker eventuellt, svårt att vara säker) och genom att medvetet låta klippningen mellan scenerna vara lite luddig blir intrigen blir mer och mer omöjlig att hålla koll på. Mot slutet av filmen är det som att man som åskådare sitter fast i ett spindelväv där man hjälplöst vaggar omkring, och hela tiden är det svårt att inte vara road, rentav vilja skratta åt hela situationen för den är så hopplös. Hur hamnade vi här, vart vi nu än är?

Tekniskt sett är Passion en remake på den franska filmen Love Crime från 2010, av Alain Corneau och med Kristin Scott Thomas och Ludivine Sagnier i rollerna. Filmerna är intressanta att se efter varandra eftersom Passion följer intrigen i Corneaus film praktiskt taget steg för steg men den tar den inte på allvar; den hottar upp dramatiken så mycket den kan, den gör om en manlig biroll till en kvinnlig och får till en mer ”edgy” sexuell spinn, och den klämmer in drömska partier som vänder upp och ner på filmen utan att egentligen ändra grundstoryn. Det är en vulgarisering av en seriös film, men Passion är (just därför) en roligare film att se.

Vissa kritiker har menat att detta är en ofrivilligt komisk film, men det finns inget ofrivilligt i dess sinne för humor. Passion är absurd och överdrivet uppumpad på samma sätt som Raising Cain – där John Lithgow spelade flera olika karaktärer utan att filmen förklarade varför – eller Body Double – en film som antyder att allt som händer i den utspelar sig på ett filmset och att det hela bara är en filminspelning (för det är det ju, get it?). Sensibiliteten i Passion är mycket liknande. Det är en sådan där film där huvudpersonen vaknar upp i sängen – ”Allt var bara en dröm!!” – fem gånger innan filmen är slut, så att vi verkligen inte vet vad vi ser på längre. Jag kan iscensätta en publikreaktion för att förklara bättre. Man säger: ”Va, vänta var det en dröm också? Eller vilket av det där var en dröm? Oj, nu var det där också en dröm. Hääänger inte meeed!”

Det är inget för kidsen. Jag tror det finns något djupt provocerande för yngre generationer i tanken att man inte ska ta en film på allvar när den ”ser” seriös ut. Eller i tanken att man ska skratta åt sig själv för att man har den dåliga smaken att lockas till filmer med kitsch, mord, våld, blod, men det är inte hela poängen med De Palmas estetik. Hans centrala tes har alltid varit att kameran alltid ljuger, att en bild aldrig är sann, att det inte spelar någon roll vad en film handlar om eftersom en film ändå alltid bara är bluff och båg.

Har man inställningen att se en svart meta-komedi så kommer man troligen hitta en mycket underhållande film i Passion. Underhållningsvärdet kommer främst ifrån det tekniska hantverket. Förutom Donaggios musik skapar fotografen Jose Luis Alcaine och klipparen Francois Gedigier en hypnotisk stämning tillsammans med De Palma, som tycks vilja slänga om de tekniska förutsättningarna scen för scen. Kameran hoppar omkring i olika kanter och hörn och ju längre filmen pågår desto snävare blir mörkret, det inramande persiennljuset, ungefär som en snara som långsamt dras åt i åskådarens undermedvetna. Det är mycket skickligt filmberättande.

Filmens enda brist är att den inte är mer anspråksfull än den är. Detta är ingen omedelbar klassiker men en mycket sebar och underhållande thriller för den som har vett att inte ta en film på orden när den är helt uppåt väggarna absurd. För att vara ett senare kapitel i sjuttioplussaren De Palmas karriär är den också mycket tillfredsställande, ungefär som hans senaste bra film, Femme Fatale (2002), var. Liksom den är Passion exakt så lyckad och bra som den kan vara. Det som kanske är extra tillfredsställande är att överhuvudtaget se en sådan här film idag. En personlig, kompromisslös auteur-film i en tid av high concept-välde, nördig fetisch av detaljer och petitesser att ha i åtanke (hur många ”plot holes” finns det, hur ”logiskt” är det, bla-bla) och franchise-building in absurdum. Passion är verkligen en passionerad film. Det är en enda mans vision. Allt i den börjar och slutar med De Palma. Du kan klaga på ditt, du kan klaga på datt. Men Passion ser ut som den gör för att De Palma gjort den (manus, produktion, regi, han har gjort själva filmen), inte för att Marvel eller The Weinstein Company konstruerat en filmprodukt via sammanträden i stora kontorsbyggnader. Att sådana miljöer får utstå satir i Passion är nog ingen slump, förresten.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *