Post Tenebras Lux

posttenebraslux

2starrating

Regi: Carlos Reygadas

En stadsfamilj bor på den mexikanska landsbygden. Skumma grejer händer. Vackert filmat. Långsamt. Eventuellt med en poäng. Eventuellt inte.

 

Ibland är en cigarr bara en cigarr. Post Tenebras Lux är en ofta oerhört vacker film, men ju mer man tänker på vad som finns under ytan desto mindre finner man. Man vill gärna tro att mexikanske auteur-aspiranten Carlos Reygadas (som regisserat filmer med titlarna Japón, Battle in Heaven och Stellet licht) har saker på hjärtat eller åtminstone drivs av konstnärlig integritet.

Men Post Tenebras Lux uttrycker vare sig det ena eller det andra. Bilderna är fina – i synnerhet filmens första fem minuter, en dröm som en treåring drömmer där hon står på en åker bland en massa djur tills det skymmer och åskan börjar mullra – men de uttrycker ingen enhetlig tematik; och om den finns är den alltför kryptisk för att man ska orka leta efter den.

Och de delar av filmen som innehåller karaktärer och hintar åt någon slags intrig (för sådant finns i filmen också) är på samma sätt otillräckliga. En familj ute på landsbygden som består av Juan och Nathalia, tydligen är de väl beställda och de har bosatt sig på landet med sina barn i något slags terapeutiskt syfte. Juan har problem med sitt temparement – vilket visar sig tidigt i filmen då han utan anledning nästan slår ihjäl en hund – och Nathalia är trött och sur och sitter vid ett tillfälle vid ett piano och sjunger Neil Youngs It’s a Dream (metafor?) så falskt att det blir skrattretande. Medvetet komiskt. Kanske. Av någon anledning.

Filmen är visuellt bildskön men så separerad från sina karaktärer att det inte går att engagera till filmen emotionellt. Problemet är att filmens sekvenser avlöser varandra så sporadiskt, och är så slumpmässigt uppskissade, att det är svårt att engagera sig i filmen på någon intellektuell nivå också. Vid ett tillfälle är Juan och Nathalia på ett mystiskt spa för swingers där de har sex i ”Duchamprummet” (som ligger alldeles intill ”Hegelrummet”). Tycker Reygadas själv att detta är begåvad ironi? Och över vad? Vid två tillfällen smyger en knallröd djävul omkring i huset – eventuellt en dröm som det ena barnet drömmer, och eventuellt har det något att göra med pappans brutalitet. Men de enda lösningar man hittar, om man letar, tycks väldigt långsökta och det är mycket otillfredsställande. Och när två scener i filmen – inklusive den allra sista – skildrar ett hormonstint pojklag, tydligen i Storbritannien, som är på väg ut på planen för en ungdomsmatch i rugby, så vet man verkligen att man inte vet något.

Det blir liksom väldigt mycket av väldigt lite, ungefär som om Reygadas försökt göra den mest ultimata ”postmoderna bullshit-arthouse-filmen”. Om uppmärksammade filmer fallit under arthouse-facket de senaste åren har de ofta varit uppmärksammade av rätt orsaker; för att de använt filmmediet visuellt, som det bör användas, och försökt utveckla det till någon mån. Menar, egentligen vitt skilda, filmer som Gaspar Noes Enter the Void, Hélène Cattet och Bruno Forzanis Amer och Leos Carax Holy Motors. Filmer som varit extremt visuellt genomtänkta, brådmogna och (om man vill använda det ordet) pretentiösa men som också handlat om något specifikt.

Men Post Tenebras Lux är som att befinna sig inuti en höstack på jakt efter en minimal nål. Jag kan inte underkänna den, för nålen kanske finns där och många bilder är onekligen snygga (ett par av dem är filmade i en mystisk, optisk effekt som jag inte kan förklara i ord). Men den berättelse som faktiskt finns i filmen får inget som helst syre bland de snygga bilderna, och de snygga bilderna blir därför meningslösa utan någon berättelse.

 

FREDRIK FYHR

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *