The Conjuring 25starrating

The Conjuring - Official Teaser Trailer (HD) (Screengrab)

25starrating

Regi: James Wan

Säg till om du hört det förut: En familj flyttar in i ett hus och stiftar bekantskap med en ond ande. Byggt på en ”verklig händelse” också, eftersom spökjägarna Ed och Lorraine Warren (i verkligheten bluffmakare) kommer till undsättning.

Den enkla recensionen: Om du är en sucker för jump scares, om du alltid drabbas som du ska av de där utdragna sekvenserna där folk går ner i källaren, om du känner adrenalinet flöda i den mest banala av skräckfilmer och om du verkligen älskar det… då kommer du nog älska The Conjuring och tycka att det är en av de bästa filmerna i sitt slag.

Om du däremot är trött på jump scares, om de nött ut dig, om du sett så många att du helt enkelt inte längre är mottaglig för dem, oavsett hur välgjort det kan tänkas vara, då kommer du nog tycka att The Conjuring är en relativt tråkig film.

Jag faller i sistnämnda kategorin. Jag är faktiskt rent perplex över publikresponsen och de fantastiska recensionerna The Conjuring fått i USA. Kanske är det en skräckfilmernas svar på Pacific Rim – en film jag förvisso tyckte mycket om, men också en film som inte behövde så noga uttänkta karaktärer. En skräckfilm om det övernaturliga däremot, en annan femma. Jag säger: Om man inte tror på karaktärerna, om man inte tror på situationen, om man inte kan relatera till det som händer, då är det svårt att dras med i det hela. Men för andra räcker det med att en film visar upp de klassiska inslagen och gör det snyggt. Jag kan till viss del förstå det.

Och för all del, The Conjuring har verkligen inte en enda originell stund. Det är, faktiskt, en av de mest klichéfyllda filmer jag någonsin sett. Allting är med här: Den lyckliga familjen som flyttar in i det onda huset, läskiga dockor, saker bakom dörren, saker i spegeln, ensamma tjejer som hör konstiga ljud, går i sömnen, har osynliga vänner, fnittrar avlägset i mörkret. Du har inte tröttnat på folk som blir dragna i foten av osynliga andar? Flimrande TV-apparater i natten? Hundar som dör? Fåglar som dör? Klockor som stannar? Speldosor som pinglar? Förbannelser från häxor ifrån, right, Salem? Hängda spöken som dinglar i träd? Knarrande dörrar? Igenbommade rum? Den tjocka spindelväven? Läskiga tjejer som kryper på golvet? De knarriga golvplankorna? Folk som försvinner ner i den läskiga källaren? Tavlor som ramlar ner från väggen? Den knarriga gungstolen som rör sig?

Seriöst, gungstolen är med också. Jag tror inte regissören James Wan missat en enda klyscha. Jag trodde det var ett skämt först, men ack nej.

Här ramlar filmen in i sitt andra problem; ett nördigt, awkward manus som inte har någon humor fastän den innehåller varenda klyscha som någonsin klämts fram i en sådan här film. Huvudpersonerna heter Ed och Lorraine Warren – ett par spökjägare som finns i verkligheten och som är dokumenterade bluffmakare, men som The Conjuring väljer att ha som hjältar utan att en enda gång hinta åt publiken; alltså, ni vet, spöken finns nog inte i verkligheten och de här två gravallvarliga ghostbustrarna (spelade av uttryckslösa Patrick Wilson och Vera Farmiga) är två fakers.

Nej, istället är de ”legitima spökjägare” med ett helt rum fullproppat av hemsökta artefakter de samlat på sig (fastän de just sagt att de flesta hus inte är hemsökta och att det övernaturliga i verkligheten är väldigt sällsynt). Så fort man drar den här kopplingen är man ute ur filmen och inne i fantasy-land. Storyn om familjen som flyttar in i det hemsökta huset är inte ny, men Ron Livingstone och Lili Taylor (som spelar mamman och pappan) ger åtminstone lite realism till den. Tyvärr är Wilson och Farmiga så seriösa i sina (förfalskade) huvudroller att man nästan tycker det är suspekt. Om en skräckfilms främsta uppgift är att övertyga åskådaren om att illusionen är på riktigt så misslyckas The Conjuring på det stora hela.

Man har kallat det en ”psykologisk” skräckfilm som vågar skippa stora ”effekter” men jag vet inte vad dessa kritiker yrar om. Det finns ingenting psykologiskt orienterat i det som händer i filmen och den kryllar av effekter – visst, inga blå gastar som flyger runt och skriar in i kameran men gott om DÅNANDE INSTRUMENT och HOPPA-TILL-STRÅKAR och dinglande likdelar i träd.

Och, förresten, The Blair Witch Project? Paranormal Activity? På vilket sätt är den blodlösa skräckfilmen en ny företeelse? Har inte 00-talets skräckfilmer, bortsett från torture porn, karaktäriserats av just det psykologiska?

Ja men The Conjuring är väl lite ”old school” i alla fall. Nej, jag håller inte med om det heller. Hade den kommit på 70-talet hade det varit en bortglömd Exorcisten-ripoff bland alla andra och om det är måttstocken för kvalitativ skräckfilm – ”Önskar man kunde göra förglömliga spinoffs från dåtiden som storfilmer att hylla idag” – då bör man tänka ett snäpp längre.

James Wan – som gjorde första Saw – har samma problem i The Conjuring som i hans förra film Insidious. Det spelar ingen roll att han försöker undvika vissa klyschor om klyschor fortfarande ligger i grunden. Och hans karaktärer kommer inte bli mer realistiska om de fortfarande är omringade av skräckfilmsmusik. Och bara för att det inte är specialeffekter så kan en film fortfarande vara komplett effektsökeri. Liksom Insidious blir The Conjuring allt en skräckfilm ska vara – utom originell, realistisk eller nyskapande. Spektaklet är alltid närvarande och det enda som egentligen kännetecknar filmen är cheap-shocks och jump scares. Precis som vanligt.

Det är förstås, till någon mån, en smaksak. Jag tyckte om den jämförbara Mama mer än denna, fastän den inte var nämnvärt mer originell. Men jag tyckte den hade fler idéer, bättre karaktärer och story och den var överlag mer trovärdig och jordnära – och dess hoppa till-effekter kändes ärligt förtjänade. The Conjuring är bara en till spökhusfilm där saker hoppar till ända tills man antingen kissat på sig eller somnat av tristess (om inte den högljudda musiken väcker en). Vill du se en sådan film, och kanske ha en mysrysig bioupplevelse, så antar jag att den går att rekommendera. Om du inte vill det så har du, också, blivit varnad.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *