Star Trek: Into Darkness 25starrating

star trek into darkness okej

25starrating

Regi: J.J Abrams

Den unge valpige kapten Kirk får i uppdrag av ond amiral att döda en terrorist vilket gör stämningen på skeppet Enterprise orolig. Terroristen i fråga heter Khan och är kapabel att ödelägga hela civilisationen men Kirks befälhavare på hemmaplan är minst lika stora rötägg. Inget av detta spelar så stor roll i slutändan, då filmen mest är en massa rymdaction.

Jag var aldrig något Star Trek-fan men inför Star Trek Into Darkness – som jag visste att jag skulle skriva om – har jag under sommaren sett igenom alla de elva långfilmer i serien som gjorts, från Robert Wises film från 1978 till J.J Abrams reboot från 2009. En mastig uppgift, kanske det låter som, men egentligen inte speciellt svår eftersom Star Trek är en märkligt underhållande franchise och fastän vissa av filmerna är mediokra är inga direkt dåliga. Star Trek Into Darkness, kan jag då säga, som kommersiellt sci fi-äventyr en ojämn men överlag rätt skaplig film. Som Star Trek-film är den något ospännande; det har att göra med J.J. Abrams, men mer om honom sen.

Denna tolfte Star Trek-film har en första hälft som är bland det starkaste som serien haft att bjuda på. Därefter faller filmen gradvis isär, för att landa i en final som inte bara är automatiskt krash boom bang-orienterad utan som också oförklarligt snor allt och mer därtill från Star Trek II: Khans vrede (1982), seriens kanske mest klassiska och omtyckta långfilm. Det är hälften originella idéer, hälften stereotypt tråk, som så många storfilmer i sommar tyvärr varit.

Det irriterande är att den där bra halvan i Star Trek Into Darkness verkligen är riktigt bra. Flera saker byggs upp i början av filmen som är riktigt intressanta. Den ännu unge och snorvalpige Enterprise-kaptenen Kirk (Chris Pine) präglas av otålighet, omogenhet, bristande erfarenheter och dåligt omdöme. Han spelas i händerna av en admiral (Peter Weller) som ger honom uppdraget att döda en krigsförbrytare vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch) på en avlägsen Klingonsk planet. Det hela luktar väldigt Zero Dark Thirty. Scotty (Simon Pegg) begär att få avgå och säger: This is obviously a military operation. Is this what we are now?

Twisten är, måhända inte originell, men spännande. Det är intressant att ha en huvudperson med dåligt omdöme, som kanske är på väg att göra allt fel, omringad av människor som måste lyda hans order och lita på detta dåliga omdöme. Den grekiska tragedins klassiska grundvalar kan anas i Kirks blinda tro på sin egen styrka. När det sedan visar sig att skurken som han är beordrad att döda, fint gestaltad av Cumberbatch, visar sig prata som om han är på ett humanitärt uppdrag, och som om han är jagad på falska grunder, vrids storyn åt ännu tätare. Kirk, som inte heller litar på överheten, kan relatera till denne mystiske figur. Ett intressant, osäkert samarbete kanske kan inledas. För den riktiga skurken måste ju vara amiralen. Och hela tiden finns känslan av att ett större mysterium ligger och ruvar under allt som händer.

Sen visar det sig att John Harrison egentligen heter Khan – skurken från TV-serien samt nämnda klassiker Star Trek II – och då är det inte lönt att föreställa sig att något gott ska hända. Inte heller är det troligt att amiralen ska visa sig vara god. Förgäves letade jag efter ledtrådar till någon twist – kanske amiralens dotter (Alice Eve) har en hemlig agenda, kanske det kommer visa sig att någon haft en helt annan agenda från början. Kanske något som anknyter till spänningen i den första delen av filmen ska få en lösning.

Men nej, resten är ett automatiskt rymdäventyr som blir mer och mer självgående. Jakt jakt skjut skjut. Into Darkness visar sig vara en sådan där film som sätter upp intressanta saker i början inte för att fortsätta på de spåren utan för att ha något att backa upp en massa specialeffekter med. Och, tja, det vore väl okej om det inte vore så tråkigt och förutsägbart.

J.J. Abrams är nämligen en regissör som aldrig riktigt imponerat på mig (och fråga mig inte vad jag tycker om de nya Star Wars-filmerna han ska regissera). Han har en total oförmåga att skapa trovärdiga karaktärer, originella idéer eller kännbar dramatik. Det han istället är bra på är en slags popkulturell nekrofili; han tar kanoniserade idéer, bryter upp dem och kastar omkring koncepten hit och dit så att allt blir huller om buller. Ibland fungerar det (Mission: Impossible III) och ibland fungerar det inte alls; som i Spielberg-pastischen Super 8, filmen som tydligast manifesterar Abrams’ oförmåga att berätta en bra historia eftersom den förutsätter just en historia och inget annat. Det var en film som behövde karaktärer, en riktig story. Och Abrams misslyckades helt.

Star Trek Into Darkness är också en film vars starkaste kännetecken är recycling utan innebörd. Scotty säger ”Beam me up”, ha-ha. Den där dottern jag nämnde visar sig vara en till kanonisk karaktär istället (de fans som såg förra filmen minns ”Uhura”). Vi inser efter ett tag att den där virala repliken måste komma (”Khaaaaan”!) men det blir Spock istället för Kirk som skriker det. Briljant, eller hur? Nej, just det. Mer långsökt och desperat.

Den otvivelaktigt värsta scenen i filmen är ett totalt misslyckat publikfrieri som imiterar det klassiska slutet på Star Trek II och får oss att tro att en av huvudpersonerna kommer att dö. Det vore inte en dålig avrundning – Liksom fans undrade över vad som skulle hända i Star Trek III skulle fans idag kunna undra över vad som ska hända i Star Trek Into The Next Sequel. Men hårt marknadsanpassade storbudgetprodukter bär inte på sådan djärvhet idag, och scenen blir inte mer än en meningslös och väldigt generande blinkning som bara lämnar en dumförklarad.

Just studiobolagens extra nervösa tendenser de senaste åren – inga nya grepp får användas, inga pengar får överhuvudtaget riskeras, bara säkra kort – tycks spöka i den här filmen. Man märker tydligt att det är tre personer – inklusive Damon Lindelof – som varit inblandade i manusröran. Den börjar spännande och intressant, som en riktig film, men kopplar snart om till en högljudd standard-produkt av specialeffekter och action där inget står på spel; och däremellan kryllar det av referenser och åter referenser. Men franchisen den refererar till – Star Trek – lyser på sätt och vis med sin frånvaro.

För egentligen, när man tänker efter. Varför ska en Star Trek-film behöva referera till Star Trek? Kan man inte säga att det då rör sig om en slags post-Star Trek? Att serien egentligen är död och att det här bara är en slags uppvisning av post-mortem-ryck? Man kan i alla fall inte säga att Star Trek Into Darkness ger sken av en levande franchise; visst, de säger ”Live long and prosper” – de är ju tvungna – men i rösterna kan man höra det deprimerande ljudet av en hasande zombies ångestfyllda stön.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *