Smärtgränsen 2starrating

smärtgränsen dålg

2starrating

Regi: Michel Franco

Tonåriga Alejandra blir mobbad, bland annat på grund av sex hon haft som blivit inspelat på en mobiltelefon och vidarespritt. Hennes mamma har dött i en bilolycka och hennes pappa är en olycklig kock. Filmen handlar dock inte speciellt mycket om mobbing, hur mycket man än vill se det så, utan består till största delen av långa statiska tagningar á la mindre begåvat Haneke-light, typ Ruben Östlund, och inget händer egentligen förrän sista tjugo minuterna eller så.

 

Det här är en till sådan där centraleuropeisk arthouse-film med statiska tagningar som filmar ingenting, diverse deppigheter och sedan mer ingenting, medan minuterna går. Senast, med Seidls Paradis-filmer, kallade jag det för konstnärligt bankrutta filmer och jag står vid det fortfarande.  Det kommer bli allt krångligare för mig att recensera de här filmerna eftersom det monotona sättet de är gjorda på avslöjar hur lika varandra de blir. Har du sett en har du faktiskt sett alla. Det är som en arthouse-motsvarighet till superhjältefilmer.

Dessa filmer är gjorda av regissörer som imiterar en stil utan att ge den någon egen innebörd. Vi kan jämföra med Haneke, som tycks vara ledstjärnan. Hans filmer innehåller samma statiska foto, men vad alla dessa nya filmer missar är att stilen i Hanekes filmer gynnar tematiken – det statiska fotot i Den sjunde kontinenten ger till exempel en själlös effekt som blir del av den antikommersiella poängen. Samma statiska foto ramar i Pianisten in känslan av huvudpersonen Isabelle Hupperts egen hopplöshet och desperation. Och i Amour bidrar det statiska fotot i lägenheten till att skapa en känsla för det gamla parets tysta och stilla vardag. Det finns en anledning till att det är fotat som det är fotat.

Men inte här. I Seidls Paradis-filmer, i filmer som Dogtooth och Sleeping Beauty och även i Smärtgränsen är det endast och enbart en efterapad teknik som inte ger något till filmen och som istället skapar många platta antiklimax. Skillnaden är inte konstigare än att våldet i James Camerons Terminator 2 har en annan angelägenhet än i en mekanisk efterapning som Universal Soldier med Jean-Claude Van Damme. Eller att sentimentaliteten i Spielbergs E.T. har en personlighet som gör den mer betydelsefull än i någon annan typisk amerikansk sås-film. Är det gjort med en vision gör det hela skillnaden.

Och det blir så väldigt tydligt att det inte finns någon vision i bilderna här. Sätter man en kamera i baksätet på en bil och filmar en kille som kör omkring i fem minuter så skapar man inte nödvändigtvis någon realism. Man undrar bara om något ska hända – sen när det inte gör det så är det bara ett poänglöst slöseri på tid. Filmar man en snubbe som sitter i en säng och flipprar med sin mobil skapar man ingen känsla av ångest. Han kanske spelar spel och är jätteglad. Filma ett tomt rum. Filma någon som tittar på TV. Filma kids som pratar strunt i en matsal. Visst. På så sätt kan du komma till skott på lång sikt och fylla ut vad som egentligen är en kortfilm till en onödigt lång och långsam, fundamentalt tom, stilövning i en anti-stil.

I kärnan är Smärtgränsen, liksom andra filmer av sitt slag, en tjugo minuter lång kortfilm om mobbing. Filmen har tre akter och det är den mellersta som är den som fungerar, och den som ger den ett slags existensberättigande. Scenerna där Alejandra blir mobbad är en stark och realistisk skildring av hur mobbing fungerar, hur verklig utsatthet känns och hur liten världen är i tonåren, dess ramar begränsade till en skolgård. Det är kanske inte första gången man ser något sådant, men det fungerar. Inte minst därför att Teresa Ia, som spelar henne, är så pass bra.

Det är synd att vi måste utstå nästan en timme av meningslösa villospår, i form av utdragna scener där folk åker bil, och det är ännu tråkigare att regissören och mansförfattaren Michel Franco avslutar filmen med en korkad skildring av hur hon fejkar sin död och försvinner, varpå pappan tror hon tagit livet av sig och ger sig på hämnd på ungarna. Filmen handlar alltså egentligen inte om mobbing, så att den skildringen fungerar är mest en tursam slump.

Egentligen handlar den om… tja, vem vet. Ingenting, är min gissning. Den handlar väl om att Franco har velat göra en film och detta är resultatet. Det är som att den svenska titeln – Smärtgränsen – försöker ge en mening åt händelserna som inte finns där egentligen. Aha, jo men deras mamma (som hette Lucia) har ju dött i en bilolycka (därför ser vi folk åka bil?) och pappan når ju en ”gräns” kanske för vad han mäktar med, en slags ”smärtgräns”… Originaltiteln – Despues de Lucia  ”efter Lucia” – föreslår att detta bara ska vara ett sammanbrott efter att mamman dör. För utan en mamma kan ingen familj klara sig? Eller är det bara en deppig fortsättning på en redan deppig bakgrundshistoria?

Vem vet. Slutet är verkligen bara banalt feel bad-effektsökeri. Det finns inga idéer här och Franco vill bara imponera på sin åskådare: ”Titta vad dåligt jag kan få dig att må!”

Ännu mer irriterande är att den sista tredjedelen inte ens är logisk; händelseförloppet skulle aldrig ske utan en jäkla massa slump och otur, så där blir filmen rentav kontraproduktiv. Varför göra socialrealism av en historia som inte är realistisk?

Men denna stil är inte socialrealism, å andra sidan, och har aldrig varit. Det är bara ett enkelt och billigt, obstinat anti-filmskapande. Kanske är det ett tecken på Europas dekadens, om man får tillåta överdrifter, för som en kontrast görs de bästa indie-filmerna på lågbudget idag av unga mumblecore-filmare i USA. Där har man listat ut att improvisation och kreativitet kan skapa oväntade effekter, berättelser, karaktärer som är som riktiga människor, de facto socialrealism. Det kan vara deprimerande men det kan också vara hoppfullt. Som livet är. Det monotona och sterila kan, till sin natur, bara bli samma sak.

Filmer som Smärtgränsen, denna europeiska motsvarighet, är bara intighet uppiffat av deprimerande inslag utan mening eller avsikt; jag funderar på att kalla det cinema morte.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *