Before Midnight 4starrating

beforem

4starrating

Regi: Richard Linklater

Efter nio år är Celine och Jesse – som blev kära för arton år sedan i Before Sunrise och ihop för nio år sedan i Before Sunset – på semester i Grekland med sina barn. De får äntligen tid över att diskutera sina liv och sitt förhållande, och de upptäcker sanningar om varandra som är såväl varma som obehagliga.

 

Det här är mer än bara en uppföljare på Before Sunrise (1995) och Before Sunset (2004). Den bekräftar det som bara fanns som en aning i den första filmen, vilket blev en möjlighet i andra: Att dessa filmer är en krönika över ett modernt kärleksförhållande. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) var två främlingar som blev förälskade i den första filmen, då de var tjugoårsåldern. De var trettio i den andra, då de hittade tillbaka till varandra efter nio år; mer försiktiga, rädda för att bli sårade. I Before Midnight är de i tidiga fyrtioårsåldern, de har varit tillsammans i nio år, har två barn och smakar för första gången på den tunga kärlekens verkliga knutar och komplikationer. Och det finns ingen anledning att tro att vi inte om ytterligare nio år får en Before Lunch eller After Morning.

Jag kan inte komma på någon annan serie spelfilmer som försökt sig på samma typ av projekt. Mer socialt intresserade dokumentärfilmer finns; främst Michael Apteds oförglömliga Up-serie och den svenska versionen om Jordbro-barnen.

Men det är mycket svårare och mer ambitiöst att göra denna idé – att skildra människor medan tiden passerar – till fiktion. Så mycket skulle kunna gå fel. Redan den andra filmen var som ett mirakel; med manus av Delpy, Hawke och ständigt underskattade Generation X-regissören Richard Linklater var den ett verkligt kärleksbarn och genom att genialiskt nog göra en ännu kortare film som nästan pågick i realtid, bara lite mer än en timme, lyckades de ge den första filmen en fascinerande fortsättning och en extrem fördjupning lika lätt och elegant som ett örhänge.

Men det är inte förrän Before Midnight, den längsta och mest ambitiösa av alla tre filmerna, som man kan vara säker på sin sak: Detta är en mästerlig och nästan helt osannolik serie filmer. Man kan ha alla möjliga farhågor inför den: De första filmerna var fantastiska, men de handlade om det positiva i kärlekens kraft. Efter nio år känns kanske ett förhållande mindre självklart, känslorna är helt klart inte lika passionerade och vardagen har blivit ett system av att hinna med jobb, hämta barn på dagis och få någon timme över innan man somnar klockan tio på kvällen.

Det var aldrig självklart för mig att Linklater, Delpy och Hawke skulle lyckas göra en lika briljant fortsättning men det har de gjort. Så mycket finns att beundra i Before Midnight att det är svårt att veta vart man ska börja. Det mest imponerande med den är hur den fortfarande känns fjäderlätt elegant, fastän den denna gång handlar om betydligt svårare och emotionellt komplicerade (ibland rent olustiga) känslor. Det finns inte ett enda falskt taktslag i den här filmen. Den behåller den starka mänskligheten från föregångarna intakt och, främst, den gör serien (liksom Sunset gjorde för Sunrise) ännu större, djupare och bättre.

En av filmens typiskt briljanta drag är att isolera sig själv på en semester i Grekland, där Jesse och Celine är med sina tvillingdöttrar. I den första scenen vinkar Jesse av sin fjortonåriga son (Seamus Davey-Fitzpatrick) på flygplatsen; han ska hem till sin mamma, som hatar Jesse och som aldrig kommer gå med på delad vårdnad. Så Jesse har bosatt sig i Paris med Celine istället; han har offrat allt i sitt liv för henne, inklusive sonen, och det börjar nu värka i honom.

Detta, allt man offrar för sin partner, är en av klämpunkterna i Jesse och Celines skor; också Celine har fått offra mycket, om än mer på ett personligt och emotionellt plan, och när hon inte offrat något har hon ansträngt sig än mer för att få ha det kvar. Dessa saker har också att göra med föräldraskap. Men att vilja vara pappa är ju inte samma sak som att tvingas vara mamma.

Alla de här problemen finns där från början, men liksom i exempelvis Spike Lees Do The Right Thing dröjer det länge innan de exploderar. Större delen av filmen är som föregångarna: De består av dialoger. Charmiga dialoger. Prat som låter som prat riktiga människor pratar. Också här fördjupar sig Midnight från föregångarna – i Sunrise flanerade det unga kärleksparet, i Sunset tog de en ödesdiger promenad, och det var allt de filmerna handlade om, rent intrigmässigt; eftersom de är på semester får Jesse och Celine nu chans att flanera vidare och prata med varandra på det där beroendeframkallande och totalt realistiska sättet – men en av de långa dialogerna sker i en bil, med sovande barn i baksätet, och vi stannar också på en solig middag där de diskuterar allsköns ämnen (mycket har med kärlek, tid, kön och sex att göra) tillsammans med den smått patriarkala författargubben som bjudit dem till Grekland och hans vänner. Detta parti av filmen ger en dimension som inte fanns i de förra filmerna;  världen cirkulerar inte bara kring Jesse och Celine nu, det finns andra människor också. Andra erfarenheter. Runt bordet sitter ett ungt par, ett medelålders par, ett halvgammalt och ett riktigt gammalt. De diskuterar sin syn på kärlek och relationer medan de dricker vin och emellanåt sjunker man in så pass mycket i filmen att man är där själv.

Men det är förstås Jesse och Celines dialoger på tu man hand som utgör ryggraden av filmen. Att trion bakom filmen fortfarande kan hålla en trollbunden med dessa scener – långa sträckor av prat och promenader – är onekligen fascinerande. Men man förstår nu hur dessa karaktärer fungerar; vi vet hur de känner för varandra nu; vi förstår att de kan retas på varandras bekostnad och vi vet att det är detta pars sätt att få syre, att kunna kritisera varandra med kärlekens sidenhandske: ”I’m joking” säger Celine vid ett tillfälle. ”I’m not joking, but I’m joking”. Han vet vad hon menar, förstås.

Så är det det där med filmens rytm också. Liksom de två andra filmerna är Before Midnight en film med den magiska egenskapen att den bara far förbi åskådaren. Efter en stund har man glömt hur den börjat, man är bara naglad vid karaktärerna för att inte missa något av vad de säger; subtilt och graciöst förs man med i scenerna och när eftertexterna kommer är man överraskad. Man ligger aldrig ett steg efter eller före filmen, och det finns inget ögonblick då man tittar på klockan och undrar hur lång tid det är kvar. Jag har sett föregångarna flera gånger och vet att de besitter samma magi oavsett hur många gånger man ser dem. Celine säger, vid ett tillfälle, att hon alltid tyckt att det känns som en dröm eller ett minne, att leva. ”This is happening now?” – ”It’s happening right now! It’s amazing!”

Exakt så känns dessa filmer också. Man befinner sig ständigt i ett förföriskt och nästan lite vinlulligt här och nu och att se dem känns nästan lika verkligt som att leva sitt eget liv. Det är en märkligt fängslande film; charmig och omöjlig att slita sig ifrån, ändå meningsfull och en på sitt sätt ”djup” studie i de existentiella frågorna om vad det innebär att vara här på jorden, kär i någon, och att organisera sitt liv efter den känslan.

Jag ska nämna sista scenen lite kort, men egentligen råder jag dig att se filmen först (och föregångarna, om du inte gjort det). Det är inga spoilers, men jag tycker inte om att berätta för mycket om så här pass bra filmer.

I slutet av filmen, alltså, har Jessie och Celine ett långt gräl som också är som gräl är. Förvirrat och barnsligt först, omväxlande aggressivt och lättsamt efterhand, för att sedan bli mer och mer allvarligt och förödande. Samtidigt är de förvirrade, som att de pratar om flera saker samtidigt. Mer och mer olustiga sanningar börjar komma till ytan och till slut kommer en replik från Celine som får allt annat att tystna. Innan klockan slagit midnatt är filmen över, antar jag, och en vagt hoppfull, ändå mycket romantisk, sista scen följer grälet. Liksom Before Sunrise och Before Sunset vill man bara mer när filmen är över, och den här gången har man imponerande nog blivit övertygad om två saker som tycks så motsägelsefulla. Att de verkligen älskar varandra. Men också att det inte är skrivet i stjärnorna att de ska vara tillsammans för all framtid. Och de vet det. Det är nio långa år kvar innan fortsättningen. Jag väntar.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *