Byzantium 25starrating

byzantium okej

25starrating

Regi: Neil Jordan

Melankoliska vampyren Eleanor (Saoirse Ronan) har levt med sin modersgestalt Clara (Gemma Arterton) i hundratals år; på en enslig kuststad där deras odödlighet en gång började öppnar Clara en bordell och Eleanor lär känna en klen tonårspojke som visar intresse för henne. Men Eleanor och Clara är inte sams och de är dessutom jagade av en vampyrorden som vill sätta stopp för deras existens.

 

Jag har använt ordet förut någon gång (EDIT: här) men vissa filmer är ”odåliga” snarare än bra. Byzantium är en sådan film. Den är helt klart mer intressant än man kan förvänta sig – med tanke på att den är marknadsförd för young adult-publiken och handlar om vampyrer – och den är över medel i jämförelse med moderna vampyrfilmer överlag. Allt den saknar är en idé att grunda sig i, eller ens en tillräckligt intressant berättelse. Nu pågår den tills den tar slut, ofullständig och utan avsikt som om den mest av allt försöker vara ett pilotavsnitt till en TV-serie.

Moira Buffini har skrivit manuset, byggt på en pjäs hon också gjort; att hon har en talang för att sätta en modern twist på det viktorianska framgick redan i hennes manus till Jane Eyre, och man märker att det finns en poäng i att låta regissörer med rätt temperament ta hand om hennes manus. I Jane Eyre var det Cary Fukunaga (Sin nombre) och i Byzantium är det Neil Jordan.

Jordan känns ännu mer självklar i sammanhanget eftersom han förutom smärre moderna klassiker som The Crying Game (1992) och The Butcher Boy (1997) även regisserade En vampyrs bekännelse (1994), vars intrig går igen i den högst Anne Rice-inspirerade Byzantium.

Också här har vi en intrig som redan pågått i flera hundra år. Den vemodiga blodsugaren Eleanor (Saoirse Ronan) och hennes mamma Clara (Gemma Arterton) har levt undercover i vårt mänskliga samhälle sedan den tiden människor red runt på hästar och dog i syfilis. De reser runt i stad efter stad och parasiterar på de offer de kan hitta och ständigt känner Eleanor viljan att dela med sig av sin hemlighet till någon och ständigt påminner Clara henne om att det vore den största synden av alla. Efterhand framgår det också att de är jagade av ett vampyrbrödraskap kallat ”The Pointed Nails of Justice”, som ogillar deras existens (detta byggt på idén att bara män får vara vampyrer).

Det finns förstås frågetecken här – har de verkligen haft dessa rätt akuta problem i flera hundra år, och hur har de kunnat undvika att bli ertappade på Storbritanniens relativt lilla ö? – och fler tillkommer ju längre filmen pågår. Men allt det är ju bara petitesser. Man ifrågasätter inte filmen eftersom den har en sådan jämn, melankolisk stämning och den erbjuder oss att ta allt på allvar. Detta är inte någon story med fart och fläkt, det är en långsam och meditativ karaktärsstudie i det deppiga, dekadenta vampyrlivet (vilket inte blir lättare av att Clara öppnar en bordell där Eleanor tvingas bo). Eleanor och Clara är fint skrivna karaktärer, skickligt formulerade av sina skådespelare, och de omringas av foto och miljöer som är visuellt eleganta utan att bli överdådiga eller fluffiga. Det är en allvarlig, känslosam film och den känns verkligen ärlig.

Men den saknar mål och mening. Så är det bara. Lika rastlöst som Eleanor själv söker filmen efter någonting att handla om, någon poäng att sträva efter, något mål att nå. Det finns ingen större spänning i antagonisten Darvell (Sam Riley), som leder det där brödraskapet jag pratade om förut, och det finns inget som sticker ut i deras såpa-liknande backstory, som vi får levererad i flashbacks. Ett fint porträtt kommer från Caleb Landry Jones som spelar leukemisjuk yngling som intresserar sig för Eleanor (och jag svär att han måste ha varit nummer två efter Rupert Grint när dom castade Ron Weasley). Men inte heller hans story kommer någonstans, åtminstone känns det inte så. Flera scener utspelar sig på en öde ö där fladdermöss flyger ut ur en grotta och vattenfall färgas blodrött – jag orkar inte gå in på varför – och när han släpas dit mot slutet så känns det… ja, som ett pilotavsnitt. Som att nu kommer vi fram till något. Alldeles innan eftertexterna.

Det är pilotavsnittskänslan som saboterar filmen; känslan av att själva filmen står i vägen för sin egen berättelse. Känslan av att dessa karaktärer har en bakgrund som på något sätt lika viktig som deras nu, och framför allt känslan av att det är deras framtid som är poängen. To be continued. Fortsätt plöja, ett avsnitt till. Filmen i sig är bara en enda lång grundläggning, vilket bekräftas i slutet av filmen som mest sätter upp pjäser istället för att lösa trådar; den och den personen dör, den och den kommer fram till något, den och den skiljs åt, alla framtida äventyr kan börja. Men filmen – denna, som heter Byzantium – har ingen större poäng i sig.

Det är ganska otillfredsställande, som om det kliar någonstans i filmen och den lyckas aldrig riktigt hitta vart utan glömmer istället bort att det någonsin kliade någonstans. Den kan rekommenderas till de som inte fått nog av vampyrer, för det är en ganska ovanlig film i sin genre. Den har en fin känsla, som den tyvärr bygger allt den har på. Det som saknas är något mer än bara känslan, för känslan är vemodig, rastlös, utan mål. Detta är en film som inte är på väg någonstans.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *