Vi är bäst! 35starrating

viärbäst

35starrating

Regi: Lukas Moodysson

Året är 1982. Punktjejerna Bobo och Klara går i sjuan och är allmänt upprörda över Allt Jävla Helvete. Med hjälp av tystlåtna, kristna tjejen Hedvig startar de ett punkband trots att de inte kan spela några instrument och trots att alla säger att punken är död. Äkta vänskapskärlek uppstår; de inser snart att de indeed är bäst.

 

Lukas Moodysson är en sådan regissör som spökar i sina egna filmer. I hans filmer känns det alltid som att om bara kameran panorerar lite åt höger eller vänster så kommer han sitta där, alldeles intill bild, och le. En i gänget. Det är något med det kollektiva, och den svårförklarliga värmen som binder ihop en Moodysson-ensemble. I synnerhet gäller det unga människor, med vilka han verkar ha en sällsynt, närapå Spielbergsk kommunikationsförmåga. Han måste vara en enormt begåvad pedagog.

Ett enkelt sätt att förklara Vi är bäst, själva upplevelsen av den, är att likna det till en lite senkommen tredje del av en trilogi som började med Fucking Åmål (1998) och Tillsammans (2000). Nu är det förstås inte det, och jag är egentligen inte mycket för sådant tänk, men bara för att förklara för läsaren hur filmen känns. Det är en tvättäkta Moodysson-film, så tvättäkta att det borde kännas suspekt.

Efter det internationella projektet Mammut – som ingen direkt blev klok på – kan man påstå att han här återgått till tryggare territorium. En ungdomsfilm med uppkäftiga karaktärer och fyrkantiga föräldrar, som utbrister saker som ”Man kan väl inte bara skita i marängsvissen!”, och som utspelar sig i DDR-Sverige; politisk idealism omstuvad till feel-good och en massa klassiskt skränig punk och rockmusik. Tårar av ömhet, ett par riktigt stora skratt och ett leende i ett katharsis-artat slut.

Och, ja, jag antar att han gjort det. Men det överraskande är hur stark och vital Vi är bäst ändå är. Jag vet inte riktigt vad det är. Manuset är starkt, skådespelarna bra, scenografin oklanderlig, visst. Men filmen har dessutom det där extra som ofta är så svårt att förklara, och som inte borde finnas i en film som på många sätt känns sådär ”bekant”, som om vi sett det förut; men det är den där själen, den där magin som är reserverad just för filmkonsten.

Det måste vara något med personkemin, här-och-nu-känslan under inspelningen; man ser hur kul alla har i den här filmen och samtidigt accepterar man intrigen helt och hållet, eftersom den känns så genuint genomlevd och autentisk. Den där vagt dokumentära och improviserande stämningen från Fucking Åmål, till exempel, där vi aldrig för ett ögonblick tror att vi är någon annanstans än i sällskap med ungdomar på högstadiet. Jag minns hur chockad jag var när jag såg den filmen på bio, jag var tolv, eftersom det kändes som att Moodysson bara tagit en kamera och knallat bort till min högstadieskola och filmat oss i smyg.

Nu har han gjort det igen; samma känsla uppstår i Vi är bäst (det är bara jag som blivit äldre, vilket jag är tacksam för). De tre tjejerna i huvudrollen, varenda karaktär omkring dem och alla miljöer i varenda scen de befolkar, är helt klockrena. Det är sällan, praktiskt taget aldrig, som en plats så noggrant och trovärdigt gestaltas. Att vi befinner oss i ett vintrigt Stockholm år 1982 är helt självklart; inte bara syns det på gamla bilar och skyltar, etiketter och matvaror utan även (mest viktigast) hur folk pratar och beter sig. Så mycket kan gå fel i de här tidsmaskinsfilmerna att det ibland känns som att det inte är lönt att göra dem. Men detta är en minutiöst gjord film.

Jag utgår ifrån att det mesta i storyn – byggd på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt – är självbiografiskt eller åtminstone djupt personligt. Det finns ingen annan förklaring till att Bobo (Mira Barkhammar), Klara (Mira Grosin) och Hedvig (Liv LeMoyne) står fulländade på ett sådant enkelt men perfekt sätt.

Detta är en trio av nyligen blivna tonåringar som är dryga men smarta, upproriska men snälla, övertygade om att de är punkare och att världen förtjänar att bli en bättre plats. Exakt hur det ska gå till vet de inte för de går bara i skolan men de känner i hjärtat att det de gör är rätt. Och efterhand bestämmer de sig för att skapa ett punkband.

Först är det bara Klara och Bobo. De vet ingenting om hur man spelar instrument men punkens heliga regel är ju att alla kan spela. Efter en sedvanligt idiotisk gymnastiklektion skriver de ihop en låt – Hata sport! – som snart får flera versioner (”Hata föräldrar”, ”Hata skolan” och, min favorit, ”Hata Västerås”) men det blir aldrig mer än skrammel förrän Hedvig kommer in i bilden. Hon är blond och konventionell och ett kors runt halsen föreslår att hon är det värsta av allt – kristen! – och varje skolavslutning spelar hon samma tråkiga spanska menuett på en spansk gitarr.

Men hon kan spela och hon är lika utmobbad som dem. Att Klara och Bobo går över fiendesidan och lär känna Hedvig är en av flera starka knutar i Vi är bäst; det blir en film om att solidarisera med varandra, lära sig se varandra som människor. Det framgår egentligen inte ens om Hedvig (eller hennes mamma, spelad av Ann-Sofie Rase i ett par fina scener) är kristen eller inte. Poängen är att de inte är så olika som man kan tro. Och när unga människor blir vänner, och dessa vänskapsband börjar knutas hårdare, då finns bara kärlek kvar.

Det finns inga perfekta föräldrar, lär oss även Vi är bäst. På ett perfekt, subtilt sätt skildrar Moodysson dessa karaktärer på en social nivå utan att förklara något utan enbart genom att låta oss dra våra egna slutsatser. Klara är trions centralfigur, åtminstone vill hon vara det; hon är impulsiv och uppkäftig, konfrontatorisk och emellanåt självupptagen. Hennes familj är laid-back och tillåtande – hennes pappa (David Denick) är en snäll och prestigelös man med ett stort intellekt och en stor förståelse för hur världen fungerar. När han hör talas om diverse hyss ungarna gjort, som andra föräldrar skulle bli förfasade över, har han en tendens att skratta bort det. Det är bra, men det har sina nackdelar.

Det gäller för alla föräldrar. Bobo är trions mer beklämda, introverta figur; intelligent, resonerande, ibland pessimistisk, med en förmåga att se ner på sig själv. Samtidigt söker hon uppmärksamhet och ger sig själv offerkoftor hon inte behöver ha – detta, kanske, för att hennes mamma (Anna Rydgren) är en sådan där skräckförälder ur den svenska medelklassen; självupptagen, ignorant, kärleksfull bara när hon är full och konstant intresserad av nya män och vänner och aldrig uppmärksam på någonting som har med Bobo att göra. Bobo får istället värma fiskpinnar i brödrosten när mamma är på krogen.

Vissa filmer fungerar på grund av sina fantastiska element. Andra, som Vi är bäst, för att de imiterar verkligheten på ett sådant sätt att vi tror vi ser på den; och när världen blir övertygande, och berättelsen fungerar, då föds en rik film, full av liv och kärlek. Det är en feel-good, ja, men den är seriös. Den är gedigen, skriven med en avsikt och en idé, inspelad och regisserad med passion och närvaro, sammanställd med talang. Den står på starka ben och underhåller med mening.

Om det finns något att invända mot så skulle det vara filmens anspråkslöshet; Moodysson har tidigare sagt att han inte vill regissera längre eftersom han känner att han tappat sin ”edge” och det kanske därför Vi är bäst är en sådan lättviktig film, rent tematiskt. Det är kanske den tyngsta lättviktiga film jag någonsin sett, men den är fortfarande lättviktig. Det finns även en och annan passage i intrigen – främst en som innefattar missöden med ett pojk-punkband – som inte känns lika självklara som andra. Men nu försöker jag bara försvara varför det inte är fyra hela stjärnor i betygstavlan och, well, there you have it.

Det finns samtidigt för många bra saker i den här filmen för att jag ska kunna få plats med dem i en recension. Det pundiga hårdrocksbandet Iron Fist som får en att tänka på Bert-TV-serien. Klaras schyssta, kännbara storebror Linus (Charles Falk). De odrägliga Lili & Sussi-blondinerna som dansar cheerleadingdans till Human League iklädda lila spandex. De två snälla men töntiga fritidslärarna Kenneth (Johan Liljemark) och Roger (Mattias Wiberg). Det fantastiska slutet som konstaterar det jag, som sörmlänning, vetat hela mitt liv: Västerås suger…! Anyway, Vi är bäst är skitbra, se den.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *