Regi: Scott Walker
Alaska-deckare med Nicolas Cage som polis och John Cusack som seriemördare byggd på den verkliga historien om hur seriemördaren Robert Hansen åkte fast.
Innan eftertexterna av Frozen Ground visas flera autentiska foton på kvinnor som blev offer för seriemördaren Robert Hansen; mördade, nedgrävda, somliga aldrig återfunna. Det ger en kall, obehaglig insikt som förklarar varför filmen varit så allvarsam och humorlös. Tyvärr spelas även någon skräpig radiorock-låt samtidigt, så ögonblicket blir inte så hedrande som man skulle vilja.
Det är lite problemet med Frozen Ground; det är en halvbra film som har ena foten på en originell och bra thriller och andra i trygga konventioner. Den går aldrig steget ut och blir riktigt minnesvärd, vilket är synd med tanke på hur mycket bra potential som finns i den.
Allt utspelar sig i det vintriga Alaska. Nicolas Cage spelar nitisk och envis kriminalare som tänker större, bättre och smartare än sina kollegor och överordnare. Han är säker på att de unga kvinnor som anmälts försvunna de senaste tio åren har fallit offer för samma man; som, visar det sig, är en sleazy psykopat som går igång på att plåga och mörda kvinnor. Men till det yttre, förstås, till synes normal och anonym. Han spelas av John Cusack.
Ser ni vad jag menar? I rätta händer skulle Frozen Ground kunna vara en verkligt skakande, subversiv och samtidigt spännande thriller av Se7en-snitt. Istället förgås den av sin inramning, som tyvärr är på strikt Beck och Wallander-nivå.
Rutinerna, rutinerna, rutinerna. Anslagstavlan. Husrannsakan. Advokaterna. Whatawegot? Talk to me people! We’ve found another one…! Snark. Frozen Ground trampar sina deckar-spår och på de 105 minuter den pågår får den sällan syre att utforska det där som verkligen är bra och intressant.
Cage och Cusack är så intensiva i sina roller att filmen nästan börjar brinna så fort de delar en scen. Men det blir för sällan. Det är som att filmen måste hinna med allt det gamla vanliga också, som om det vore viktigt; samla spår, prata med vittnen, vänta på att hitta den rätta, hitta den rätta, etc. Det är bara då och då, i glimtar, som något mer djupt och ambitiös kan utskiljas. Vanessa Hudgens spelar en knarkartjej från de röda distrikten som undkommit mördarens våld; hon blir ett nyckelvittne och det är samma sak där. När hon försöker kommunicera med Cage märker man att de båda är engagerade; de sysslar med skådespeleri som är ute efter att söka i sina karaktärer, försöka nå ut till varandra, hitta något slags hopp i omständigheter som tycks så nattsvarta och tragiska.
Jag kan inte hjälpa att känna att Frozen Ground borde ha gjorts på något annat sätt från början. Filmen är byggd på det verkliga polisarbetet, ja, men polisarbete är idag en sådan blytung filmklyscha att det inte fungerar i något annat sammanhang än den passabla underhållningen. Och Frozen Ground försöker inte vara passabel underhållning; det blir rentav olustigt när så mycket genrekonventioner bär upp verkliga mord och ett verkligt, hemskt, mordfall blir en tuffande, småtråkig deckare.
Hela tiden finns vibrationen av något allvarligare, som om manusförfattaren och regissören Scott Walker velat göra en kallblodig, isande thriller som gudlöst ekar tillbaka på sin egen åskådare. Men jag önskar att han hade lyckats göra den filmen fullt ut. Som det är nu är det en standard-deckare med en särskild stämning, en viss skevhet, en aning om att den vill vara något mer. Jag ville gilla den, för vad den nästan är. Men den är bara inte det.
FREDRIK FYHR