Captain Phillips 35starrating

cpbra

35starrating

Regi: Paul Greengrass

The True Story om gisslandramat till havs år 2009 där somaliska pirater försökte kapa ett stort fraktfartyg men bara fick 30 000 dollar och dess kapten (Tom Hanks) i gisslan, varpå USA spände musklerna och det hela blev ett medialt drama på liv och död.

 

 

Jag har en teori om att vi gillar att se folk jobba i film. Sysselsatta karaktärer, som vet vad de gör, och som aldrig svettas en droppe för mycket när saker går fel. Detta tycker vi om för att vi själva – i biomörkret eller i TV-soffan – i allra högsta grad inte arbetar. Vi avnjuter istället det hela, på tryggt avstånd.

Det är bland annat därför, tror jag, deckare är så populära och det är även därför en karaktär som Richard Phillips blir så älskvärd. Vad för slags människa är han? Vi får bara några ledtrådar i början, för Captain Phillips är en film som kommer till saken rätt fort, men vi ser på sättet han pratar och hans arbetsrutiner att han Vet Vad Han Gör och han har Gjort Det Hela Sitt Liv. Han är inte bara helylle utan liksom förtjänad helylle.

Vi känner oss trygga med honom när han anländer på sitt fraktfartyg som ska gå från Oman runt Afrikas horn genom somaliska vatten. Han har koll på varje del av skeppet, är med silkesvante noga med att de anställdas kafferaster inte ska överskrida femton minuter och överser alla olyckor som kan hända. En sådan olycka skulle kunna vara pirater, som de vet finns i området. Phillips utgår inte ifrån att pirater ska attackera honom och ta över hans skepp. Men han är förberedd på det. Han har gjort sin hemläxa. Han sitter uppe på nätterna och läser rapporter, går igenom säkerhetsprotokollen. Bara för sakens skull.

Betyder det att han inte är rädd när han ser dem komma? Inte alls. Tvärtom. Han är fortfarande en vanlig människa. Han är spelad av Tom Hanks och naturligtvis är Tom Hanks idealisk i rollen, eftersom Tom Hanks är idealisk i nio av tio roller han gör. Men han är verkligen extremt bra, i synnerhet i de där första scenerna. Psykologin i karaktären går att avläsa på ett sådant dynamiskt sätt. Han stålsätter sig automatiskt, för han är kapten, och han gör allt för att situationen ska förhålla sig stabil. Inte förrän två timmar senare – då killen brevid mig bitit av sig sina naglar – knäcks han i panik och utbrister ”I can’t take this anymore!” men herregud vad hans psyke varit med om då.

Hursomhelst. Captain Phillips är en nästan skoningslöst spännande film, från början till slut en riktig rysare. Den är mycket stabilt fotad och regisserad av Paul Greengrass, berättad med taktil järnhand och den förtjänar att sluta med en av de mest realistiska skildringarna av chocktillstånd jag någonsin sett. Halva publiken var i chocktillstånd vad jag vet; jag kan inte förklara en sådan tyst publik i en nästan fullsatt salong. Det här är en sådan där film som smyger igång, långsamt stegrar, sedan dundrar igång och drar ut på spänningen tills man själv nästan inte orkar mer. Det händer alltmer sällan att man får se en riktig film på bio, och det är alltid en befrielse.

När jag säger ”riktig” film menar jag att Captain Phillips har tre akter – inte för att den måste utan för att det passar berättelsen, som går från det ena (pirater i sikte!) till det andra (pirater ombord!) till det tredje (kapten i livbåt med piraterna!). Allting berättas med ett fantastiskt flyt – no pun intended – och man luras hela tiden till illusionen att man är med på plats. Det tar tid att kapa ett fartyg. Man kan inte bara ”hoppa upp” på det. Utan att förklara annat än i bilder förstår vi som åskådare också vad skillanden är mellan att gira fem och femtio meter babord; vi har också koll på hur mycket maskinerna tål och hur man går tillväga för att släcka ner fartygets strömkälla. Det låter kanske tråkigt, men det är ingen föreläsning: Du är bara där, helt enkelt, och ser det med egna ögon.

Det är poängen med Greengrass’ ibland kritiserade kärlek till ”shaky cam”-fotot. Ja det guppar och har sig med handhållet även i Captain Phillips men hur ska vi annars förstå hur det känns att vara på ett skepp som attackeras av riktiga pirater? Det är ju det som är poängen. Syftet är att göra ett spännande drama så realistiskt som möjligt och jag vet ingen annan regissör som lyckas på samma sätt som Greengrass, vars två Bourne-filmer och 9/11-filmen United 93 (2006) och Bloody Sunday (2002) torde stå som tydliga exempel på vad jag menar. Tyckte inte du de filmerna var realistiska så antar jag att du aldrig sett en realistisk film i ditt liv.

Skådespelarna gynnar även filmens realistiska ideal. Hanks är bra men det är även hans skeppslast av strikt trovärdiga joes (med ”that guy” Chris Mulkey i spetsen) och i synnerhet Barkhad Abdi, som spelar piratledaren Muse. Vilket Oscar-värdigt framträdande han gör! Här har vi en ung man vars uppgift det är att råna fartyg åt en somalisk gangsterboss vi aldrig får se. Det är allt han har. Han skryter om att det senaste fartyget han kapade hade sex miljoner dollar ombord. ”Vad gör du då här?” frågar Phillips, mot slutet av filmen.

Det är en retorisk fråga, förstås. Svaret är förmodligen att den cykel av våld som är Muses liv är den enda livscykel han känner till. I den öppna frågan planterar Captain Phillips indirekt sin globaliseringskritik. Vad vill piraterna ha? Det förklarar Muse tidigt. ”You relax. There are no Al-Qauida here. We want money”. Phillips säger att de har 30 000 dollar i kassaskåpet, det är bara att ta för sig. ”Do I look like a beggar?”

Om man ser filmens trailers – vilket man ändå inte bör då de förstör halva filmen – anar man kanske postkolonial oro, men tvärtom är ambivalensen ett av de mest fascinerande sakerna med Captain Phillips som förutom att bara vara en ren nagelbitare är medveten om verkligheten den skildrar. Tom Hanks är vår hjälte och somalierna är våra skurkar – så börjar det. Och etniciteten förstärker spänningen som redan finns i filmen och gör den mer prekär, mindre självklar.

Sedan sker ett genialt skifte i mitten av filmen. I början tycker vi synd om Phillips, och är rädda med honom, när hans makt hamnar i händerna på dessa vapensvingande skurkar. Men sen, när piraterna tagit honom gisslan och de färdas i en livbåt bevakade av CIA, då inser vi snart att de naturligtvis inte har en chans. Här tvingar filmen oss att istället sympatisera med somalierna – som plötsligt är de utsatta. Fyra fattiga män, som saknar mycket till skallar att slå ihop, mot skenet av helikopterljus och SEAL-dykare från skyn. Frågan är inte hur det kommer gå åt helvete utan hur pass tragiskt det kommer bli.

Filmen är byggd på en verklighetens Captain Phillips och hans upplevelser. Att det hela måste vara tal om en polerad, upphottad, Hollywood-variant av verkligheten känns uppenbart och det finns säkert en massa saker som inte stämmer överens med hur det ”egentligen” gick till.

Men det spelar naturligtvis ingen roll. Greengrass tar själva storyn och gör allt han kan av den; inte nog med att Captain Phillips är en av årets bästa underhållningsfilmer, den är intelligent och mångfacetterad också. Det vilar en skugga av postkolonial ångest över den som verkligen känns, och som når ut till publiken. När jag såg den var det ett par som skrattade när somalierna fick motgångar. Det är sånt som händer på bio. Folk blir nervösa, skratten måste ut. Dessutom är de ju skurkar, det är fair. Men det är tydligt att filmen har sympatier och respekt för alla karaktärer. Jag gillade kapten Phillips, åtminstone i Hanks gestalt, men den sista bilden som visas på Muse kommer jag att bära med mig i en längre tid.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *