Jag kallas Ernesto 3starrating

ernesto2

3starrating

Regi: Benjamin Ávila

Självbiografisk skildring av tolvåriga Juan som lever under namnet Ernesto i Argentina 1979 eftersom hans föräldrar i hemlighet är rebeller som flytt sin exil i Kuba för att kämpa mot sitt hemlands militanta diktatur.

 

Det finns något personligt i Jag kallas Ernesto, något som känns. Det är den autenticitet som inte kan förklaras eller pekas ut, utan som bara är där. Rent tekniskt innehåller den saker vi sett förut men Benjamin Ávila, som skrivit och regisserat den, har byggt filmen på sin egen barndom och uppväxt och på något sätt – jag vet faktiskt inte hur – så transcenderar han fiktionens gräns och låter oss uppleva hans minnen medan han, via filmen, erinrar sig dem.

Det är det här personliga som lyfter den ifrån en i övrigt rätt medioker story, med fluffiga montage och sådana där långa passager som mest tar upp tid, politisk romantisering och historierevisionism inte annorlunda än den i Zero Dark Thirty eller nu senast Captain Phillips.

Tolvåriga Juan, som lever under aliaset Ernesto tillsammans med sina gerilla-föräldrar, upplever motståndet mot högerdiktaturen på två sätt: Dels som åskådare utanför sammanhanget, som när hans farbror Beto (Ernesto Alterio) kommer hem med en kula i benet. Och dels som åskådare i första hand. Juan får se våld som inget barn ska behöva få se och som han själv inte kan bearbeta – därför får vi som åskådare se våldsscenerna i blixtrande serierutor, fint symboliserandes barnets omvandlingar av en för komplicerad verklighet till något hanterbart.

Juan spelas av Teo Gutiérrez Moreno, en bra barnskådespelare, och hans föräldrar är också mycket trovärdigt gestaltade. Eftersom vi får se allt ur Juans perspektiv vet vi inte hur deras motståndsrörelse fungerar men de skålar för sina fallna kamerater genom att utbrista ”Perón eller döden” (och ja, Juan har en namne som är minst lika älskad i familjen) så vi får anta att de är seriösa.

Det är det djupt personliga i Ávilas berättande som gör filmen speciell. Detta är hans historia. Hans mamma försvann, förklarar han i eftertexterna, år 1979 (då denna film utspelar sig) och han dedicerar den till alla aktivister och frihetskämpar. Jag tror han är en mycket begåvad regissör, för detta är hans första film och det krävs talang för att lyckas få till en sådan finkänslig atmosfär; det vackra fotot av Iván Gierasinchuk är också smittande, och gör sitt bästa för att göra allt till fluff – inte minst Juans första kärlek, klasskamraten Maria, som han delar sina första fjärilar i magen med. Det är, som sagt, gamla grejer. Vi har sett det i alltifrån En kärlekshistoria till Bert den siste oskulden och rentav Bambi. Men det är väl fint också.

Det är dock en obstinat film, och den väckte upphov till en konflikt i mig. Dels har Ávila inte en hel berättelse att berätta – han har sina minnen, vilka han fyller ut med hjälp av rätt tunna och utdragna scener – men främst så är han bunden av sin egen kärlek till sina föräldrar. Konflikten jag nämnde ligger i att jag naturligtvis inte kan klandra honom för det. Men nio av tio skulle hålla med om att Juan inte borde bo med sina föräldrar, i synnerhet inte när hans mormor Amalia (Cristina Baegas) som den enda rationella människan erbjuder sig att ta hand om honom. Men föräldrarna insisterar, utan annan anledning än att det är deras son. Så han får sväva i livsfara och vara utsatt för våld för deras skull? Ge mig den person som kan ställa sig bakom föräldrarna här, och jag ska visa dig en dåre.

Kanske har Ávila själv inte bearbetat sin barndom tillräckligt mycket. Att ifrågasätta en sådan här uppväxt är kanske inte det lättaste. Men nu är det så att bra konst på film blir till av nyanser och ambivalens, inte av propaganda och entydiga budskap. I synnerhet när det gäller karaktärsdraman, politiska filmer och historiska skildringar. Jag var inte överförtjust i Jag kallas Ernesto, inte minst för att den har tråkiga utfyllnadspassager där inget meningsfullt händer, men det är en intressant film med en särskild känsla, som är fin att titta på när den bjuder till. Det är en människas minnen från en turbulent barndom och det måste respekteras. Därefter diskuteras.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *