Gravity 35starrating

GRAVITY

35starrating

Regi: Alfonso Cuarón

En satellit förgörs ute i rymden och bråtet gör två astronauter bortkopplade från Jorden, ständigt på gränsen till att sväva fritt ut i universum. De tycks dödsdömda, omringade av rymdens svarta intighet.

 

Alfonso Cuaróns Gravity är inte perfekt, som berättelse, men det är ett mästerverk när det gäller teknologi, stämning och universalitet; dessa är djupt essentiella, ofta förbisedda, beståndsdelar i filmkonsten. Vi, i synnerhet filmälskare, har blivit ett story- och manusbesatt släkte som söker för genomtänkta idéer som helst är lika svåra som lättillgängliga. Det är som om vi tar film för givet. Det bör vi inte göra. Film, när den är som bäst, förför med sin teknologiska finess, med de stämningar som kommer från bild, ljud och klippning och de tankar och idéer vi som åskådare får av bilderna i sig själva. Manus, intrig, trovärdighet och realism är, i de bästa av filmer, inte så viktiga saker. Huvudsaken är att bilderna känns och börjar föda tankar; det är då en film fungerar.

Gravity är en sådan film som fungerar. Om man sett någon trailer vet man redan att den är en oerhörd bioupplevelse, en sådan film som biografer överhuvudtaget är till för. Här sitter vi i mörkret, en del av människosläktet, och vi möter otroliga bilder och ljud som har med oss som varelser i universum att göra. Vi vet inte varför vi lever här, men vi kan få en tröst i film, som är sprungen ur detta faktum. Film är vår tid på jorden i bilder, skapade av våra hjärnor och händer; vår egen teknologi.

Rymden är den centrala punkten, vår ultimata horisont. Ytterst få saker fascinerar oss mer. Ännu mer häpnadsväckande tycker vi att astronauter är som, trots att de tycks vara helt vanliga människor, befinner sig i omlopp runt vår planet och pysslar med att reparera satelliter och sånt. De vet tydligen hur man gör dessa saker. De är våra utvalda, de som har i uppgift att å planeten Jordens vägnar sväva vid gränslandet mellan vår atmosfär och vakuumet, det stora intet.

Om jag nu säger att Gravity helt övertygar oss om att vi faktiskt befinner oss där – i rymden, med astronauter – då är egentligen mitt argument klart. Det är en så stark upplevelse. En som kniper åt i magen, inte för att den är särskilt lycklig eller sorglig utan bara helt och hållet överväldigande. Man stumnar. Gravity skulle inte ens behöva sätta sina karaktärer i fara – den skulle vara nog så fascinerande utan ett enda inslag av ”spänning”.

Men spänning kommer och den kommer obönhörligen. Lättast kan Gravity beskrivas som en långfilmversion av den där scenen i Kubricks År 2001 (1968) där en av astronauterna råkar ut för en olycka och snurrar ut i den ljudlösa rymden. I det här fallet är de två, och de spelas av George Clooney och Sandra Bullock. Det finns ingen nåd i omständigheterna: En rysk satellit förstörs och gör så att ett regn av skrot träffar dem. Deras moderskepp förstörs. De tappar all kontakt med Houston. De är ensamma. Det är troligt att de förr eller senare dör – Om de har tur, och träffas av något. Ännu troligare att de kopplas bort från sina livhankar och försvinner, snurrandes eller svävandes, längre och längre bort i det svarta. Den ensammaste död som kan tänkas.

Man kan helt enkelt inte förneka styrkan i filmen. Det är inte ofta man kan säga att en film står och faller på sina specialeffekter, men eftersom Gravity är teknologiskt felfri så lyckas den. Alfonso Cuarón har alltid varit en regissör med förmågan att leka med mediet utan att förlora i tyngd – till och med en så okomplicerad film som pärlan Din morsa också (2002) är full av häftiga små trick och twistar i klippningen och jag är övertygad om att alla som såg Harry Potter och Fången från Azkaban (2004), om de så inte ens minns titeln, minns det sublima ögonblicket då Harry, Ron och Hermione oskyldigt leker med shapeshifting-godis för att i nästa sekund vara små figurer i ett litet upplyst fönster i ett stort svart Hogwarts-torn under en stormig, regndränkt natt där Dementorer svävar i krokarna. Utförandet är fjäderlätt, men styrkan mycket påtaglig.

Cuarón blandar sina perspektiv på liknande sätt i Gravity. Kameran svävar omkring tillsammans med karaktärerna på ett mycket häftigt sätt som inte är lätt att först notera – jag hoppas filmen får en Oscarsnominering för bästa foto – där vi ena stunden är långt ifrån karaktärerna och kan se allt som händer omkring dem och i andra stunden är så tätt inpå deras ansikten att vi kan se imman på deras hjälmar. Ibland går vi ännu längre in, och ser saker ske från deras egna ögon – det är första gången jag sett sådan TV-spelsinspirerad teknik fungera; vilket förstås har att göra med att vi är ute i rymden.

I takt med att filmen fortsätter blir den mer och mer förutsägbar. Vi vet att det bara kan sluta på ett eller ett annat sätt, en twist i mitten tycks för oväntad för att riktigt kunna vara sann, Sandra Bullocks karaktär gör för många dumma saker och får bara några tämligen oradikala rader om en dotter som en gång dog för att befästa någon slags karaktär och George Clooney är på många sätt bara George Clooney, charmknutten som har koll på allt. Cuarón är också så besatt av att spela piano med sin publik att han inte tänkt på att hela filmen är en slags uppvisning av Murphys lag fast ute i rymden: Allt som kan gå fel går fel. För att det är realistiskt? Nej, för att detta i grund och botten är en äventyrsfilm.

Och det är väl där konflikten i filmen finns, det som gör att den inte är något mästerverk. Iscensättningen av rymden, astronauterna, olyckan, är så trovärdig att filmen genererar stora tankar och känslor hos åskådaren. Om människans litenhet. Om existensens otrolighet. Men filmen har inte på agendan att vara någon filosofisk science fiction-film – i synnerhet karaktärernas tomhet gör det svårt att inte tolka fimen annat än som ”one hell of a ride”, som någon karaktär säger i filmen. Och,  well, det är det.

Jag märker att mina tankar hela tiden återvänder till rymden. Rymden är vad som blir kvar i huvudet efter Gravity. Är du lika fascinerad över den som jag är så måste du se filmen på bio och ingen annanstans. Den lyckas där ingen annan film av sitt slag riktigt lyckats; den får oss att förstå hur det känns att vara där uppe. Hur en astronaut ens kan börja försöka greppa rent psykologiskt att faktiskt titta ner på vår planet ifrån universums tomhet. Hur universum blir verklighet när vi ser det med egna ögon. Känslan av att vara en världsmedborgare på planeten Jorden, som jag tror Fuglesang uttryckte det. Det är stort. Och det är den storheten som finns i Gravity. Den utnyttjar den kanske inte helt och fullt, men det gör detsamma. Det är fortfarande en stor bioupplevelse med en eftersmak av mystik och chock.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *